Från stor stark till öl i världsklass

På 25 år har vi lämnat bryggeridöden bakom oss och tagit några rejäla sjumilakliv in i en fantastisk ölkultur. Tänk om vissa personer i vårt land inte haft ett brinnande intresse för bättre öl och startat ölklubbar, bryggerier, festivaler och pubar, och tänk om…

Text Pelle Stridh  Foto Calle Stoltz

Ursprungligen publicerad i c/o HOPS #1 – Sommar 2013

Den fyller ett helt kvarter. På 750 kvadratmeter i Gamla Stan i Stockholm breder den Michelin-stjärneprisade köksmästaren Björn Frantzéns nya storsatsning ut sig. Det är inte en lyxkrog med avancerade gastronomiska kemiexperiment och årgångsviner. Det är en pub, som enligt egen marknadsföring serverar ”proper pub grub” tillsammans med ”väl utvald bärs i rätt temperatur”.

Att grundaren av en av Sveriges mest prisade och internationellt erkända restauranger, Frantzén och Lindeberg, väljer att öppna just en pub är ingen slump. Det kan snarare ses som ännu ett tecken på den förvandling som skett under de senaste åren.

För 25 år sedan fanns det bara nio bryggerier i Sverige, och ungefär 60 olika starköl att välja på från Systembolagets hyllor. Det utländska ölutbudet var sparsmakat – endast tolv länder var representerade i det totala utbudet. Systembolaget själva tyckte att deras utbud var generöst, och uttryckte sig så här i ett särtryck om öl från 1988:

”I Systembolagets utbud finns förutom svenska starköl också starköl från 12 andra länder. Därmed är de vanligaste öltyperna och de viktigaste ölbryggarnationerna representerade”.

Men bara sedan 2002 har antalet svenska bryggerier ökat med 450 procent, och under första året lanserades 403 nya svenska öl.

En mängd händelser, till synes oberoende av varandra, har lett fram till den ölrevolution som vi befinner oss i idag.

– Att tala om en ölboom är lite missvisande, eftersom det här är en utveckling som skett gradvis ända sedan 1980-talet, säger Håkan Lundgren, en av Sveriges mest inbitna ölentusiaster.

1985 startade han tillsammans med andra fantaster Svenska Ölfrämjandet, i syfte att förändra den ”sorgliga” ölsituation Sverige då befann sig i.

– På den tiden hade ölen en fulstämpel, och det var extremt styvmoderligt behandlat, säger han.

1985 startade Håkan Lundgren tillsammans med andra fantaster Svenska Ölfrämjandet, i syfte att förändra den ”sorgliga” ölsituation Sverige då befann sig i. Han är även medgrundare till Kungsholmens kvartersbryggeri. Bästa ölminne? “Mitt mest minnesvärda öltillfälle hittills var nog när jag första gången klev in på A La Mort Subite i Bryssel sommaren 1986. Det är fortfarande det vackraste ölcafé jag sett – det andas en sådan atmosfär att man blir helt handfallen. Tillsammans med mina ölkamrater Mikk och Opv kände jag en djup vördnad inför ölkulturen, en vördnad som bara uppstår på ställen med 100-årig tradition samt öl av mycket speciell typ, vid det tillfället gueuze och cassis.”

Hur blev det så, i ett land som konsumerar flera hundra miljoner liter öl om året? Vad hände med en av våra mest traditionella drycker, hyllad redan av vikingarna?

Historien om den svenska bryggeridöden handlar till stor del om förbud och förstatligande. För att kontrollera både bryggerinäringen och våra konsumtionsvanor tyngdes de 240 små bryggerier som funnits i början av 1900-talet med hårda skatter, och de flesta fick lägga ned eller köpas upp av ett par få stora bryggindustrier, med statligt ägda Pripps i spetsen.

– De flesta köptes aldrig ens upp, utan togs över och slaktades utan att ägarna fick något betalt, berättar Sven-Olle Svensson, som startade Sofiero bryggeri 1988 och som bryggde Sveriges första mikrobryggda öl – Sofiero Tradition Pils.

Sven-Olle Svensson har ölet i blodet. 1888 startade hans farfars far, Jöns Petter Svensson, Sofiero som på den tiden bryggde både öl, läskedrycker och essenser.

– Men hans fru var religiös och fick honom att sluta med ölbryggandet, så när jag ville återuppta det hundra år senare fick jag ansöka om nytt tillstånd, berättar Sven-Olle.

Då hade han redan hunnit ta examen som tysk bryggmästare på anrika bryggarakademin Hofbräuhaus i München – något som få om några svenskar kan skryta med.

Redan i tonåren hade han bestämt sig för att brygga öl, och jobbade en sommar på Pripps.

– Men de behandlade mig som något katten hade släpat in och jag vantrivdes.

När Sven-Olle kallades hem till familjeföretaget för att ta över, i slutet av 1980-talet, hade ännu fler förbud och begränsningar lett till vidare utarmning av svensk bryggerikultur. Redan under efterkrigstiden hade man utvecklat effektivare transporter, vilket stärkte storföretagen och konkurrerade ut de mindre bryggerierna. Matbutikernas mellanölsförbud från 1977 var en annan dödsstöt, som tvingade bryggerierna att producera en viss volym för att få sälja till Systembolaget.

Sven-Olle Svensson tillsammans med hustrun Catharina. Bild ur bryggeriboken över Sofiero som publicerades 1988.

– Egentligen hade man bara en stor kund: Systembolaget. Och de var ju inte särskilt roliga att jobba mot eftersom de ägdes av staten, som i sin tur ägde Pripps, säger Sven-Olle Svensson. Det var svårt att komma in, leveranskraven var orimliga och detaljhandeln var ju inte direkt småföretagarnas vän på den tiden. Vad skulle man med en massa små bryggerier till? Det var dötufft, men på mina elva år på Sofiero lyckades vi ändå sjudubbla omsättningen.

Några år innan Sven-Olle Svenssons Sofiero lanserade det första svenska specialölet, Tradition Pils, hade Håkan Lundgren och hans vänner dragit igång en brinnande kampanj för ett mer ölrikt Sverige.

– När jag gjorde lumpen i Strängnäs i slutet av 1970-talet bestämde vi oss en dag för att testa alla öl vi kunde hitta på det lokala Systembolaget. Det var 13 sorter – nästan bara svenska, ljusa exportöl. Möjligheterna för någon som var intresserad av belgisk eller brittisk öl var obefintliga. Ölutbudet på den tiden var som om en vindrickare bara hade haft Beaujolais att välja på. Vi insåg att något måste göras, och 1985 startade vi Svenska Ölfrämjandet.

Genom att anordna ölprovningar runtom i landet, dit man även bjöd in nationell press, byggde Håkan och hans vänner långsamt upp ett ökat intresse för att dricka öl på ett helt nytt sätt. Svenska Ölfrämjandet hade nära kontakt med både entusiaster, journalister och bryggmästare och ledningar på de stora bryggerierna.

– Det gick ganska snabbt att komma upp i 3 000 medlemmar, säger Håkan. Jag tror att folks resande hade hjälpt till – många hade varit utomlands och smakat något annan än en svensk stor stark, och var därför mer öppna för att prova något nytt. Men mycket av verksamheten fick vi sköta lite i det dolda, eftersom det fortfarande var förbud på öl med en alkoholhalt över 4,5 procent. Många av de öl vi provade var importerade och mycket starkare än så. Vi var livrädda för att det skulle upptäckas!

Genom lobbyverksamheten lyckades Svenska Ölfrämjandet få Systembolaget att inrätta ett litet specialsortiment på ett fåtal butiker i landets storstäder.

– Det måste ha varit en succé, för utbudet utökades ganska fort efter det, säger Håkan Lundgren och minns gången då Systembolaget tog in ölet Orval, bryggt av Belgiska trappistmunkar.

Föga anade de dåvarande inköparna att ölet skulle efterjäsa på flaskor och utveckla mer alkohol, vilket efter ett stickprov uppdagades och flaskorna försvann från hyllorna snabbare än en avlöning.

– Det var Spendrups labb som ringde och tjallade, avslöjar Håkan.

Snart skulle dock problemet med alkoholhalten vara löst, i och med Sveriges inträde i EU. Då blev det även lättare att få tillstånd att tillverka öl, och privata aktörer tilläts vara både grossister och distributörer.

Åren efter att Sofiero gått i bräschen för nybryggarna både kom och
gick flera bryggerier, bland andra Gamla Stans Bryggeri, Thimsfors, TILL-Bryggeriet, Gamlestadens och Källefalls.

Svenska ölfrämjandet fick en hembryggarsektion som efter ytterligare några år mynnade ut i en ny förening, Svenska Hembryggareföreningen.

Håkan Lundgren var med bland de sju hembryggare som drog igång Kungsholmens Kvartersbryggeri i Stockholm under senhösten 1996.

Bryggeriet startade som en reaktion på de stora bryggeriernas tillsatser och pastörisering, som gav ölen en allt sämre kvalitet. Ambitionen var att ge Stockholmarna ett lokalt kvalitetsöl och även sprida ölkultur i form av kvällsaktiviteter på bryggeriet. Lundgrens Lager och Kungsholmens Kalasöl lanserades och mottagandet var rekordstort. Målet var att redan under 1997 uppnå en årsvolym på 700 000-800 000 liter, vilket man också nådde.

– Framgången berodde nog mest på att det var det första lilla bryggeriet som startade i en storstad, som gjorde lite mer smakrik öl, säger Håkan Lundgren.

Året därpå köptes Kungsholmens Kvartersbryggeri av Tärnö Bryggeri & Bränneri, som ägdes av Karl-David Sundberg. Kort därefter bytte företaget namn igen – denna gång till Nils Oscar, som var namnet på Karl-Davids farfar.

Samma år som Kungsholmens Kalasöl gjorde succé presenterade Slottskällans Bryggeri sina första öl Premiär och Svart, och efterfrågan på det översteg förväntan. Bryggeriet, som startades av Hans Finell och Jonas H Andersson, är idag känt som ett av Sveriges mest stabila bryggerier. Hans Finell och Jonas H Andersson var båda entreprenörer och när de träffades i mitten av 1990-talet insåg de att de under en tid gått omkring med samma idéer: de ville göra ett avtryck i traditionen att brygga öl i Sverige. Tillsammans med en tredje person, Urban Nilsson, startade de Gamla Slottskällans Bryggeri. Dessvärre gick bryggeriet i konkurs.

– Vi sålde mer än vi kunde producera och till slut gjorde likviditeten att vi inte hade pengar att köpa råvaror för, säger Jonas H Andersson.

Men kompanjonerna lät sig inte nedslås. De tog bort ”Gamla” från bryggeriets namn och startade om på nytt.

Med stor draghjälp från Svenska Ölfrämjandet spred sig ölintresset, och flera ölsällskap började startas runtom i landet. Ett av dem kallade sig för Hagges Bärsklubb. Ursprungligen var det en klubb för herrar och hade egentligen bara ett syfte: att skaffa sig en anledning att träffas regelbundet. Ingen kunde väl då ana att herrklubben skulle bli startskottet på ett av Sveriges mest framgångsrika bryggerier. Det som började som middagar med ölprovning för de fem grundarna övergick snart till större evenemang med ölanknytning och 1993 startade de en medlemspub. På två månader fick de över 200 medlemmar.

Resultatet blev att Nynäshamns Ångbryggeri föddes i juli 1997.

Lars Ericsson var med och startade ölsällskapet Hagges Bärsklubb som senare blev Nynäshamns Ångbryggeri, där han nu är bryggmästare. Bästa ölminne? “Det måste vara 2009 när vår sprillans nya flasktappningsmaskin drog igång. Vi hade fram till då hunnit med att tappa över 150 000 flaskor för hand. Helt klart vår skönaste investering om du frågar min rygg”

Redan första dagen bryggdes Bedarö Bitter för att kunna presenteras på hamnfesten i Nynäshamn senare samma sommar. Men mottagandet blev ganska svalt, då gemene man fortfarande inte var mottaglig för att öl kunde smaka så.

Mycket öl har flutit genom bryggverken sedan dess, och idag är Bedarö Bitter bryggeriets flaggskepp, med en årsproduktion på 600 000 liter. Av ursprungsmedlemmarna i Hagges Bärsklubb är de flesta fortfarande aktiva i bryggeriet.

De stora bryggerierna Pripps, Åbro, Wårby och Spendrups blev inspirerade av småbryggerierna och svarade på utvecklingen genom att lansera öl som Nordic Wölf, Åbro Premium, Kellermeister Alt och Old Gold – öl med tydlig maltkropp och framför allt en markerad beska.

Flera pubar började nu också profilera sig med ett digert utbud av mikrobryggd öl. Den som hade det mest omfattande utbudet var Norra Brunn i Stockholm, där man kunde beställa in en provplanka med fem olika öl som smakprover. 1993 öppnade Stockholmspuben Oliver Twist och samma år startade Bishops Arms sin första pub i Västerås. Som en vidareutveckling på Oliver Twist etablerades puben Akkurat i Stockholm i december 1995.

Anders Thool är krögaren som startade Norra Brunn i Stockholm, en av de första pubarna som hade ett mer omfattande ölutbud. Bästa ölminne? ”Att hitta sitt bästa ölminne är svårt då det var så många stunder under tidiga 90-talet som var banbrytande för svensk ölkultur. Men ett av de mer humoristiska var en provning på Bryggarföreningen i Stockholm. Sveriges ledande bryggmästare var på plats för att för första gången gemensamt prova svensktillverkade öl i en blindprovning. Två rutinerade bryggmästare av den gamla stammen det vill säga tysk-skolade satt mitt emot varandra och provade. Självsäkra som bara tyska bryggmästare kan vara tog de ut sina egna produkter i de olika klasserna och höjde dem till skyarna. När facit sedan presenterades hade de grånande herrarna gjort en liten felbedömning, det var varandras öl i varje klass som de trodde var sitt eget och haussade högt. Det tog hårt på herrarna att behöva erkänna sina misstag men vi övriga fick ett härligt gott skratt.”

Det var många som provade sin första real ale och lambik på någon av de första seriösa pubarna, som jobbade envetet för att höja ölkulturen i Sverige. Några av ställena nöjde sig inte med att köpa in öl utan bryggde eget.

Oliver Twist och Akkurat inledde tidigt ett samarbete med Jämtlands Bryggeri, som 1997 resulterade i det prisvinnande ölet HELL. Idag, femton år senare, har de inte bara samarbeten med svenska bryggerier utan även många utländska.

1992 anordnades den första svenska ölfestivalen, Stockholm Beer Festival, som på många sätt har varit avgörande för svensk ölkulturs landvinningar. Under första upplagan av festivalen representerades 143 olika öl och publiktillströmningen var över förväntan. Under mässans fyra dagar hade man 18 000 besökare, och ytterligare 10 000 som inte kunde komma in, vilket var ett tydligt tecken på att grundaren Marianne Wallberg hade haft rätt när hon förutspått det växande svenska ölintresset. Idag är mässan, med sina cirka 300 000 besökare varje år, världens näst största och Marianne har blivit en av Sveriges mest erkända ölentreprenörer.

Marianne Wallberg startade 1992 Stockholm Beer Festival, som idag har cirka 300 000 besökare varje år och räknas som världens nästa största. Bästa ölminne? ”Stockholm Beer & Whisky Festival alltid har förenat människor. Jag minns ett av de första åren när en kille med sliten klädsel och knallblå bak och framvänd keps, ivrigt diskuterade med en äldre gentleman i kritstrecksrandig kostym och rosa snusnäsduk om vilken öl som borde provas. Gentlemannen bjöd sin nyvunne vän på en öl och som tack fick han den knallblå kepsen. Senare på kvällen såg jag samma propra gentleman i en annan del av mässan med den kepsen på plats, naturligtvis bak och fram.”

En av de tidigt involverade entusiasterna på festivalen var Jan-Erik ”Janko” Svensson, som idag kommit att bli en etablerad ölguru i Sverige. Han började med att hålla i ölskolor på festivalen och är idag huvuddomare på mässans tävlingar.

– Då hade åtminstone jag ingen aning om hur mycket som skulle hända på så kort tid. De – som vi tyckte – närmast utopiska mål vi hade i Svenska Ölfrämjandets politiska grupp verkar idag pinsamt defensiva.

På bara ett decennium hade alltså den svenska ölkulturen blomstrat som aldrig förr. Och trots ännu ett bakslag i slutet av 1990-talet, då Systembolagets ändrade inköpsrutiner och lagerhållning tvingade många småbryggerier att stänga, hade grunden lagts för en ännu en ny, skummande ölvåg – större och starkare än någonsin.

I en gammal bagerilokal i förorten Hökarängen, söder om Stockholm, sitter 28-årige Fredrik Tunedal vid en träpall och klistrar etiketter. Bageriets neonskylt har han böjt om så att det står Bryggeri istället. Mot väggen står hans nya motorcykel lutad, ett av de första tecknen på att hans drömprojekt börjat ge lite vinst.

Fredrik har redan berättat i svenska medier om hur han som bartender ville prova att själv brygga bättre öl än det han serverade. Hur han har släpat maltsäckar, förlorat både tid och pengar och till och med tatuerat in bryggeriets namn, Pang Pang, på knogarna för att visa att hur mycket allvar han menar.

Namnet på hans första uppmärksammade pale ale, Puttin’ in Hours, vittnar om hans filosofi: att riktig, kvalitativ öl måste få ta både tid och arbete att ta fram.

En annan bryggare som skapat ett rykte kring sig är Mattias Hammenlind. Hans karriär startade 2005 på Dugges Ale- och Porterbryggeri och fortsatte efter några år på Sigtuna Brygghus där Mattias var ansvarig bryggare för hela produktionen.

Vintern 2013 var det dags att gå vidare och sedan några månader tillbaka är han delägare i det nystartade bryggeriet CAP – en förkortning för Curious Audacious Products. Övriga delägare i bryggeriet är importören Cask Sweden och några ytterligare entreprenörer.

CAP har redan släppt två öl i en serie som kallas ”I’m curious”.

– Serien kommer alltid att bestå av engångs-bryggda öl, vilket innebär att när de är slut är de slut och kommer aldrig igen, säger Mattias Hammenlind.

I augusti planerar CAP en mindre turné bland de norska ölfestivalerna. När det gäller utvecklingen i Sverige är han positiv.

– Något som märks tydligt, jämfört med för bara ett par år sedan, är intresset för att matcha öl med mat. Det är inte alltid så insnöat på vin längre. Dels märks det hos gemene man men även bland vissa krögare.

Mattias Hammenlind och Fredrik Tunedal tillhör den nya generationen mikrobryggare – unga ölpassionados som brygger öl enligt det traditionella hantverket. De är en del av det senaste decenniets fyrdubbling av antalet svenska bryggerier.

Det som utmärker de nya bryggarna är att de är väl skolade i ämnet och duktiga på att känna av vad den svenska ölscenen vill ha. Entreprenörsandan är stor, bryggerikartan expanderas ständigt och nya öltrender skapas.

Den nya ölvågen satte igång i början på 2000-talet, med bryggerier som prisbelönta Oppigårds Bryggeri, Dugges Ale- och Porterbryggeri, Hantverksbryggeriet och Närke Kulturbryggeri, rankat som tredje bästa i världen enligt Ratebeer.com. Det fortsatte med bryggerier som Sigtuna Brygghus, Skebo Bruksbryggeri och Eskilstuna Ölkultur.

Nu börjar sakta orden mikrobryggeri och mikroöl att kännas allt mer uttjänta. I USA kallas dess motsvarighet för Craft Breweries och Craft Beer, något som gör att allt fler istället börjar anamma orden hantverksbryggeri och hantverksöl.

Många menar att de senaste årens explosionsartade utveckling av både intresse, kunskap och antal småbryggare grundar sig i en större samtidstendens.

– Förr lagade man fransk mat, men idag har Norden ett eget gastronomiskt uttryck, säger köksmästaren Björn Frantzén som ligger bakom den nya gastropuben The Flying Elk. Det handlar inte så mycket om att gå ”tillbaka” till något som att skapa något nytt och eget, i stället för att apa efter andra nationaliteter.

Johan Ahlstedt är ölinköpare på Systembolaget, där han berättar att det nu är fler som köar till nysläppen av öl än till något annat.

– Det finns ett generellt intresse för närproducerat, småskalighet och hantverksmässigt framställda produkter, säger han. Tittar man på den stora utvecklingen ligger fortfarande den vanliga ljusa lagern på 93-94 procent av den totala försäljningen, men det backar något och det som ökar är specialölen. Jag tror att vi kommer att dricka mindre ölkvantiteter men av bättre kvalitet. Den utvecklingen är rolig, för den tycks ha utvecklats underifrån – från entusiasterna snarare än från bransch och media.

Flera av de småbryggerier som startades under 1990-talet, och som har lyckats hålla sig kvar på marknaden, upplever också ett uppsving.

– Vi gör vårt sextonde år som bryggeri i år och förhoppningsvis har vi gjort de flesta av hundåren nu, säger Marcus Wärme, marknadsansvarig på Nynäshamns Ångbryggeri. Många fel som görs medan man bygger upp ett bryggeri och en verksamhet är gjorda minst en gång. Men nu, under den hype som råder kring öl har vi en fungerande organisation och ett bryggeri som rullar på. Tyvärr producerar vi i princip på max, så det är alltid ett pusslande i produktionsschemat för att kunna göra alla roliga saker. Med lite vilja lyckades vi få in samarbete med de amerikanska bryggerierna Dogfish Head och Ska Brewing i våras. Det hade vi aldrig kunnat göra om vi hade startat nyss. Under de här femton åren har vi också hunnit bygga upp en trogen skara kunder som vi har ett nära samarbete med, precis som vi vill ha det.

Sven-Olle Svensson, mannen som banade väg för småbryggarna i slutet på 1980-talet, är långt ifrån försvunnen från ölscenen. Efter att ha sålt Sofiero till Pripps 1989 startade han det nya bryggeriet Thimsfors, som på grund av en skattekonflikt tvingades i konkurs efter fem år.

– Från att ha varit kommunens rikaste var vi de fattigaste 1999. Men jag ville inte gråta över spilld öl utan valde att kämpa vidare, berättar Sven-Olle.

De senaste åren har han, tillsammans med sina barn, byggt upp det toppmoderna bryggeriet E6 i Mellbystrand. Bryggeriet, som är tänkt att hyras ut till intresserade bryggare tillsammans med Sven-Olles know-how, blir produktionsklart i slutet på året.

– Det blir en klassisk process med kall huvudjäsning, en veckas mogningstid och lagring fyra till sex veckor beroende på ölsort. Vi har samma utrustning som de andra, men har trimmat produktionen så att kostnaderna är tio procent sv övriga mikrobryggeriers. Vi har också möjlighet att diska returflaskor själva, och kommer att ha en humleodling i närheten, berättar han entusiastiskt.

På Slottskällans Bryggeri – som gick i konkurs och sedan startade om under nytt namn 1997– finns ingen av de ursprungliga grundarna är kvar i verksamheten, men bryggverken går för fullt. Här tillverkas fortfarande de gamla trotjänarna samtidigt som man följer utvecklingen med ständigt nya ölsorter. Men Jonas H Andersson, som grundade bryggeriet men hoppade av 2003, tycker att det är svårt att profilera sig i på dagens ölscen.

– Fördelen med att ha varit med ett tag är att vi gjort alla fel och fått reda ut det på egen hand. Nackdelen är just att man fått gå på nitarna, samt att man inte anses som ung och sexig på marknaden längre. Här avser jag dessvärre både bryggeriet och mig själv. Man behöver göra saker för att få uppmärksamhet – det räcker inte med att brygga öl längre, säger han.

Håkan Lundgren har också sett att den myllrande ölmarknaden kan göra det svårt att slå igenom som bryggare.

– När man startar ett nytt litet bryggeri är man tyvärr tvungen att göra något lite udda. Alla kanske inte har de egna ölen som personliga favoriter, men de är tvungna att dra på för att synas i bruset.

Några som är duktiga på att marknadsföra sina öl och sig själva som just varumärken är de så kallade fantombryggarna som dykt upp på sistone. Först tar de fram ett öl i liten skala, för att sedan beställa en mer omfattande tillverkning hos ett annat etablerat bryggeri. Bland de första i Sverige var varumärken som Stefan Gustafssons Mohawk och Jessica Heidrichs S:t Eriks.

En annan fantombryggare som lyckats med både nydanande ölsamarbeten och marknadsföring är entreprenören och ölskaparen Henok Fentie, som tillsammans med konstnären Karl Grandin ligger bakom varumärket Omnipollo. För drygt tre år sedan lämnade han sitt jobb som driftschef på Bishops Arms och flyttade till Belgien.

– Min flickvän var utstationerad diplomat och jag följde kärleken, berättar Henok, som länge närt en dröm om att brygga ett eget öl och som nu blev inspirerad av alla sorter som fanns att tillgå i Belgien.

Henok Fentie jobbade tidigare på Bishop Arms men driver numera fantombryggeriet Omnipollo. Bästa ölminne? “Ett av mina bästa ölminnen måste ha varit sommaren 2012 när jag tillsammans med min importör Marc Schuterman besökte en stor fest(ival) som butikskedjan Weekday bjudit in till. Från 6 barer bokstavligen sprutade det ut Omnipolloöl till de 2000 festande besökarna. För en kväll vad det som om billig lager inte längre existerade. Lite som ett titthål in i framtiden.”

Våren 2011, väl hemma i Sverige igen slog Henok sig ihop med Karl och släppte Omnipollos första öl – den belgiska blonda alen Leon. Ölet är välhumlat med amerikansk humle och innehåller champagnejäst.

– Jag brygger ölet på det belgiska bryggeriet De Proef tillsammans med deras respekterade bryggare Dirk Naudts. Anledningen till att Leon sålt så extremt bra tror jag är för att den sitter i en kategori för sig själv bland pale ales och IPA:s. Lite som en vilsen flamingo på Sergels Torg – man måste stanna upp och titta.

Idag brygger Omnipollo öl tillsammans med flera andra bryggare, där samarbetet med danska Evil Twin är det mest frekventa. Hittills har Henok och Karl hunnit med att brygga 14 olika öl.

– Vi har precis bryggt färdigt ölet Hypnopompa på det holländska bryggeriet De Molen, och vi satsar ganska hårt på en etablering i USA. Nästa projekt att dra igång är att brygga tre olika barley wines på tre olika bryggerier, säger Henok Fentie.

Kompanjonen Karl Grandin har en bakgrund som en av grundarna till modemärket Cheap Monday, som senare såldes till H&M. Han var också med och grundade Pizza Hatt – Stockholms första surdegspizzeria. Han skulle lätt kunna anklagas av de inbitna ölfantasterna från förr för att vara en vindflöjel som bara surfar med på den dagsaktuella trenden, vilket just nu råkar vara öl.

På några av de hundratals ölbloggar som dykt upp på senare år har det då och då fnysts lite åt ölintresserade hipsters, eller ”hopsters”. Och efter ölmässan Glunz Beer Expo i Chicago publicerade den amerikanska Chicago Sun en sarkastisk artikel som mest handlade om hur löjliga de unga bryggarna på mässan sett ut i sina upprullade jeans och fixade frisyrer.

Men de öllegendarer som c/o HOPS pratat med är eniga om att det ökade intresset för öl – vare sig det kommer från hopsters eller inte – i slutändan bara kan vara av godo.

– Det här är killar och tjejer som är riktiga entreprenörer och entusiaster. De är pålästa och många jobbar nästan ideellt, eftersom det är svårt att få en lönsamhet i de små bryggerierna, säger Sven-Olle Svensson. Länge ökade effektiviteten för att spara pengar, men det var en björntjänst för det gav oss konstgjort, dåligt och miljöovänligt öl. Men sanningen har kommit ifatt konsumenterna, och det som har vunnit är det gamla sättet: en klassisk ölproduktion med en lång och kall process.

Håkan Lundgren tycker inte att man ska underskatta det breda intresset av kvalitativ öl.

– Om det finns några som går över till ostron för att det är trendigt i morgon kanske vi tappar 50 000, men det finns säkert minst 300 000 inbitna entusiaster där ute, säger han. Bara på SAS Arlanda, där jag jobbar, är det svårt att gå igenom hangarerna utan att bli stoppad av minst tre stycken som vill snacka öl. Och har du en gång köpt en kasse med mer spännande sorter går du inte tillbaka till Pripps Blå.

Det kanske skulle vara lättare att avfärda nybryggarna som trendkänslga kappvändare om de inte gjorde så förbaskat bra öl.

Omnipollos öl Russian Roulette sålde slut på tre dagar och är den högst rankade IPA:n genom tiderna. Och deras Nebuchadnezzar – en Imperial IPA – utsågs till Mässans bästa öl på Stockholm Beer & Whisky Festival 2012.

I våras gav Henok och Karl ut boken Brygg Öl, vars budskap är att alla kan brygga bra öl hemma.

– Sverige har potential att bli världens bästa ölland eftersom vi har världens bästa konsumenter, säger Henok Fentie. Framtid är ljus. Och välhumlad.