Vem är en bryggare?

Har det någon betydelse var man brygger sin öl? Och är det viktigt vem som brygger? Vad är ett bryggeri? Vem har rätt att kalla sig bryggare – och vad är en bryggmästare? Fantombryggare – är de bryggare? Eller måste man ha ett fysiskt bryggeri där man själv brygger för att få kalla sig bryggare? Vi tittar närmare på begreppen som rört om i ölvärlden.  

Text Jonas Henningsson

Jag promenerar norrut från Gamle Carlsberg Vej i Köpenhamn, passerar Nya Carlsberg Vej men viker inte av österut förrän jag når Vesterbrogade. På promenaden, som rent geografiskt inte är lång, förflyttas jag från den gamla ölvärlden till den nya. Startpunkten, Carlsberg, det stora bryggeriet, den fysiska platsen där öl tillverkas. En liten bit därifrån opererar den man som tillsammans med en handfull andra symboliserar starten för det nya fria sättet att skapa öl. Mikkel Borg Bjergsø lade tillsammans med barndomsvännen Kristian Keller för tio år sedan grunden för den friare bryggkultur när man startade Mikkeller. Tvillingbrodern Jeppe Jarnit-Bjergsø med Evil Twin var förstås en av de andra, vännerna i To Øl likaså. Då var det bilden av David mot Goliat som bäst kunde beskriva vad de unga danskarna hade satt igång. Nu har David vuxit upp till en fullvuxen man, redo att utmana även Goliat med de nya spelreglerna som han själv var med och skapade.

Det är också bilden av traditionellt hantverk – det fysiska bryggeriet där man genom hårt arbete genomför hantverket att framställa öl – kontra ett fritt förhållande till att skapa (några skulle säga designar öl) där man kan skapa den var som helst, där man har idén (receptet/konceptet) i fickan och där man kanske inte ens är med om att brygga ölen i slutändan utan låter någon annan utföra processen. Många menar att dessa nya bryggare vidgar ölvärldens smakuniversum, att de tänjer på gränser, hoppar över geografiska och idémässiga gränser och går bortom det som man tidigare sett eller ens trodde var möjligt. Andra att själva själen i hantverket – att göra öl på sitt eget bryggeri, går förlorad.

– Det är nog samma i bryggbranschen som i alla andra branscher. Det finns alltid folk som bara gillar den kreativa delen av det. Och som inte vill bry sig om läckande slangar eller pumpar som går sönder. De har en idé, en smak de är stolta över, och det är den de vill sälja. Men jag skulle själv aldrig vilja skapa ett recept för att sen släppa iväg det till någon annan som skulle brygga min öl. Sen är det ganska besvärligt att starta upp och driva ett bryggeri. Det är ganska byråkratiskt. Mycket regler att hålla koll på. Så visst skulle det kanske vara smidigt att låta någon annan sköta det.

Tomas Bregoli grundade Late Night Brewery i Stockholm för några år sedan, men beslutade sig för att ta med sig sin passion och flytta till Italien. Landet har en blomstrande ölkultur med upp mot 300 fantombryggare och mängder med bryggerier. Sedan några månader bor han i La Spezia på gränsen mellan Ligurien och Toscana och arbetar för fullt med att öppna upp sitt nya bryggeri, La Spezia Brewing Company. För han skulle aldrig kunna tänka sig att inte ha sitt eget bryggeri, han vill göra allt själv.

– För mig är alla steg lika viktiga och en del av mitt skapande. Det är helheten, från idé till slutprodukt. Jag vill känna, jag vill lukta. Varje bryggning av ett recept är lika viktig, säger Tomas.

Det är två olika filosofier som möts. Det är den gamla ölvärlden och den nya. För att reda ut hur vi har hamnat där vi är idag, måste vi ta en ordentlig lov tillbaka i tiden.

De första hantverksbryggarna
Att göra öl förknippades historiskt med hemmet, det var ett arbete utfört av kvinnor. Kvinnorna bryggde öl, och de gjorde det hemma på gården. Man kan spåra tillverkningen av öl åtminstone tillbaka till Mesopotamien och Egypten, till de kulturer som blomstrade där med början för knappt fem tusen år sedan. Kvinnorna bryggde dagliga ransoner av öl och bakade dagliga ransoner av bröd till arbetarna. Ölproduktionen hörde samman med hemmet, och i hemmet basade generellt kvinnorna. Hantverket och det fysiska arbetet att göra öl förknippades alltså helt med kvinnorna, kvinnorna skapade recepten, kvinnorna bryggde. De var de första hantverksbryggarna. Det var först när öl-bryggningen flyttade ut ur hemmet som männen stod redo att ta över.

Vad är ett bryggeri?
Vad som är ett bryggeri har sett olika ut genom historien. Bryggeriet som fysisk plats utanför hemmet uppstod inte förrän klostren och andra kristna institutioner började producera öl, inte bara för egen konsumtion utan också som en form av valuta, man använde den ädla drycken som betalningsmedel.

Under tusentalet utvecklades den europeiska kulturen och inte minst jordbruket effektiviserades och specialiserades. Att brygga öl blev på många håll inte minst i Centraleuropa förbehållet ett speciellt hantverksskrå, bryggningen utvecklades och effektiviserades. På många håll försvann gårdsbryggningen och männen tog allt mer över sysslan att brygga öl. Världens äldsta fortfarande opererande bryggeri brukar tillskrivas det tyska statsägda bryggeriet Weihenstephan i Freising i regionen Bayern. Man startade brygga år 1040.  Bryggeriet Žatec i dagens Tjeckien hävdar att man betalade skatt med öl redan år 1004.

Ännu större förändringar skedde i och med industrialiseringen som verkligen flyttade öltillverkningen från hemmet ut i samhället och i ännu större utsträckning till männens domän. Hemmaproduktionen av öl slutade vara betydelsefull i någon större utsträckning vid slutet av artonhundratalet. Hemmaproduktionen skulle dock återigen bli viktig långt senare.

Den skulle bana vägen för det öllandskap som tagit form idag.

Under industriella revolutionen ändrades produktionen av öl avsevärt, den gick från att vara en hantverkstillverkad vara till att alltmer bli en industriellt tillverkad produkt. Men därmed började också en förskjutning av fokus från hantverket att brygga öl till en industrialisering av framställningssättet. Öl blev en handelsvara med ett värde. Processerna blev allt mer maximerande. Ölvärlden förändrades igen. Marknadsekonomin förutsätter tillväxt. Och när mindre bryggerier inte kunde tillgodose behovet av öl i önskad utsträckning, tog man hjälp av större bryggerier som hade ledig kapacitet och därför kunde utnyttja sin investering mer.

Från slutet av 1950-talet skedde nästa stora omvälvande omställning. Sammanslagningen och effektiviseringsivern gjorde att mängder med småbryggerier försvann, bara de allra största överlevde. Ölvärlden blev mindre differentierad, mer strömlinjeformad och industrialiserad. Ölvärlden blev tråkigare.

Öl som hantverk – och vetenskap
Mot slutet av 1700-talet och det kommande seklet började ett mer analytiskt och dissekerande förhållningssätt till ölbryggning att vinna gehör,
vetenskapsmän blev viktiga och dessa förebådade dagens kemister och mikrobiologer och välut-bildade bryggmästare som basar över många av bryggerierna idag. Öl blev både en vetenskap, ett hantverk och en vara. Just vetenskapens land-vinningar har påverkat och utvecklat ölkulturen – men idag är det också många bryggare som kan skapa fantastiska öl utan att vara helt bevandrade i vetenskapen bakom. Utan att man helt behöver förstå de landvinningar som mänskligheten (bryggmästare och forskare) gjort använder man sig av dem. Till lycka för alla ölälskare.

Vi har sett hur synen på öl gått från ett kvinno-baserat hantverk som utfördes i hemmet, till en syssla som flyttades ut från hemmet i allt högre utsträckning, som bland annat utfördes på religiösa institutioner, till att bli en produkt som framställdes i mer industri-aliserade former. Men öl sågs fortfarande inte som konst. Det skulle komma långt senare, i och med de postmodernistiska strömningarna i slutet av förra århundradet, en riktning som tagit än mer fart under 2000-talet.

Öl som konst och koncept – och DIY
Ölvärlden växer, blir allt mer komplex och med växtvärken uppstår nya frågeställningar. Ölvärlden är en del i en ständigt föränderlig kultur. Det som var en sanning igår ifrågasätter en del idag, nya idéer omhuldas av somliga, förkastas av andra.

Inte minst har diskussionen varit livlig kring ämnen som ligger utanför själva ölen i sig. Debatten har handlat om helt andra, mer diffusa begrepp. Som oberoende, filosofi, livsstil, själ, äkthet, upphov och erkännande. Alla dessa begrepp går att applicera på den nya tidens DIY-kultur, som omhuldas av en bildad medelklass i västvärlden.

Den nya tidens syn på ölkulturen har sitt ursprung i mitten av sjuttiotalet när små pigga uppstickare, inte minst i USA, började utmana de stora jättarna. Med mindre hantverksbryggeriers uppkomst började också hemmabryggningen åter spira. Att brygga öl i hemmet blev en allt vanligare sysselsättning och därifrån var steget till att hemmabryggarna ville applicera sina kunskaper på större batcher inte långt. Många startade förstås egna bryggerier. Men andra hyrde in sig hos bryggerier och bryggde där. Fantombryggarna var i antågande, men det skulle dröja en bra bit in på 2000-talet innan de verkligen förändrade ölvärlden.

När ölvärlden växer lockar den också till sig aktörer som tidigare inte varit en del av den. Kontraktsbryggning och fantombryggning förknippas med den nya tidens vidgade ölkultur. De här fria obundna bryggarna har många namn. Fantombryggare, kontraktsbryggare, spökbryggare.  Ser man bara på den svenska ölmarknaden har fantombryggare som Henok Fentie på Omnipollo och kontraktsbryggare som Jessica Heidrich (S:t Eriks/Galatea) och Stefan Gustafsson (Mohawk Brewing Co) förändrat den svenska ölkulturen. Utbudet av öl har exploderat i och med den här utvecklingen.

Hand i hand med utvecklingen mot en friare bryggkultur hände någonting med ölkulturen. Eller rättare sagt – fantombryggarfenomenet uppstod som ett naturligt led i den förändrade synen på öl. Nya aktörer kom in i ölvärlden, aktörer som inte släpade på något bagage fyllt med föreställningar om hur ölkulturen skulle se ut.

Brygga utan att bygga
Förändringarna i attityd speglade också samhället. En bildad medelklass vill att det de gör har betydelse. Från att öl sågs som någonting folkligt med närmast ett lätt förakt (påskyndat av de stora tråkiga producenternas upptåg) var det viktigt att skapa en betydelse bortom den tidigare. Öl skulle bli trendigt, öl skulle bli snyggt. Öl skulle bli spännande. Ölvärlden och ölkulturen skulle bli något som man ville tillhöra. Och att fantombrygga gjorde det möjligt, utan att starta ett bryggeri. Brygga utan att bygga. Det kreativa var nyckelordet.

Processen vs. receptet
Jag tar med mig de här frågeställningarna söderut. I Lissabon spirar en alldeles nyväckt ölkultur och jag träffar en av landets främste ölexperter Bruno Aquino över en måltid matchad med lokala öl, för att diskutera ölkulturen i landet. Över maten, olika sorters sardiner, bröd, oliver, ost och öl från några av de piggaste fysiska bryggerierna i landet (Bruno föreslår olika stilar från Mean Sardine och Oitava Colina till maten) landar vi i en intressant liknelse;

Om en kock gör ett inhopp på en restaurang – är maten han skapar (på sina egna utvalda råvaror men på restaurangens utrustning) inte hans egen mat längre? Så långt kan nog ganska många gå med på att maträtten faktiskt är kockens och ingen annans.

Men om han sedan lämnar en beskrivning på exakt vilka råvaror han vill ha, relationen mellan råvarorna, en minutiös beskrivning på hur dessa ska tillagas, temperatur, tid, textur o s v och låter restaurangens egna kockar i fortsättningen tillaga maträtten på restaurangens utrustning. Är det då fortfarande hans maträtt? Eller bör inte de som då har skapat rätten få mer uppskattning och erkännande för det? Vem är stjärnan som bör hyllas egentligen? Här skiljer sig uppfattningarna åt. Vi kommer fram till att kärnan i diskussionen handlar om vem eller vilka som ska få elogen och uppskattningen för att ha skapat ölen (eller maträtten). Kanske är det den skicklige kocken som tolkar receptet på ett sätt som inte ens upphovsmannen (receptmakaren) är kapabel till. Eller är det så att receptet för att komma till sin mest konstnärliga rätt måste framföras av upphovsmannen (då har vi inte ens pratat om vilken utrustning som används)?

Följer man Mikkel Borg Bjergsøs filosofi, så vill han varken stå och traktera någon panna i köket eller hänga för länge på bryggeriet. Han vill skapa, han är inte intresserad av hantverket eller tillverkningsprocessen. Konsten är allt. Och friheten som kommer med att avstå tillverkningen. Innovation, experimentlusta är viktigare byggstenar än själva hantverket. Mikkel Borg Bjergsø har själv vid upprepade tillfällen sagt att han inte är intresserad av själva processen att brygga, den överlåter han åt någon annan som är så mycket bättre på det än han själv. Tillspetsat har han också anfört liknelsen att även en apa kan lära sig sköta processen att brygga, så varför ska han lägga tid i bryggeriet?

Dessa uttalanden skapade förstås starka reaktioner – och de var förstås också tillspetsade för att skapa just reaktioner – men de reflekterar också vilka olika uppfattningar som finns. Matliknelsen går förstås inte helt att använda. Att skapa och brygga öl är inte samma sak som att skapa och laga en maträtt. Ett bryggeri består av tusentals beståndsdelar, varje del för sig kanske inte lämnar några bestående avtryck när det gäller hur den färdiga ölen smakar, men alla delar tillsammans utgör bryggeriets dna och många menar att man därför kan prata om en hussmak. Men det är också processen som sätter avtryck – liksom bryggarens hantverkskunnande.

– Det finns andra saker som påverkar, inte minst vattnet, ph-värdet, och hur man skalar upp receptet, menar Johan Holmdahl, bryggare på Slottskällans bryggeri som bland annat brygger öl åt Poppels och Mohawk. Att brygga någon annans ölrecept är utmanande, och leder alltid till nya erfarenheter enligt Johan.

– Det är både spännande och roligt, man får en inblick i någon annans recept och idéer och lär sig mycket av det. Sen förstår jag också varför man gör så, skulle jag starta ett eget litet bryggeri skulle jag nog också brygga hos någon annan, tills jag visste att det funkade.

Fantombryggare
I den nya tidens ölkultur äger inte alla bryggerier ett fysiskt bryggeri och långt fler kallar sig bryggare men har inte ett bryggeri (och i vissa fall brygger de inte ens själva). Det är dessa som orsakat diskussioner som ibland antagit orkanstyrka i ölvärlden. Hur kan man kalla sig för ett bryggeri om man inte har ett eget bryggeri, undrar många? Och hur kan man kalla sig bryggare om man (som i vissa fall) inte ens brygger själv? Åsikterna går isär. Allt det där som är själen i att tillverka öl försvinner om man inte har ett bryggeri, säger somliga. Just att inte vara bunden vid ett fysiskt bryggeri skapar oändliga kreativa möjligheter, menar andra. Fantombryggarna kan operera utan bakbundna händer, de tar också hand om bryggeriers lediga kapacitet, dessutom får ölälskarna fler öl att välja bland. Så vad är det då att orda om? Finns det inte plats för båda?

Henok Fentie, som tillsammans med Karl Grandin från 2010 lotsat Omnipollo till stora framgångar, ser mer samarbeten än motsättningar idag.

– Jag tycker att bryggare samarbetar och lyfter ölkulturen till nya nivåer, jag ser inte riktigt de här motsättningarna. Genom samarbete och genom att resa runt och brygga hos varandra tar man ölkulturen än högre, menar Henok.

Fantombryggarna är fria att verka obundna av geografi, stora lån och investeringar. De kan flyga mellan fysiska bryggerier och göra enstaka öl för att sedan dra vidare. Fenomenet startade som sagt i Skandinavien och USA och spred sig sedan till Australien, England, Nya Zeeland. Ja, till resten av världen.

– Nu får vi inbjudningar från de bästa bryggerierna runtom i världen att komma och brygga, vilket är det största erkännande man som bryggare kan få, fortsätter Henok.

Engelskans terminologi är mer omfattande än den svenska, nyanserna är fler, de sociologiska implikationerna är fler, går djupare och ger än mer förklarande bild: gypsy brewer(y), pirate/nomad/contract/gold digger/moonlight. Konnotationerna är ofta mer negativt värdeladdade – eller handlar de om frihet i kombination med negativt laddade ord – som utmanar den gängse, traditionella livsstilen i en kultur.

Det är svårt att definiera vad en fantombryggare är – och det ligger i sakens natur att de inte strävar efter en definition på det sättet som man exempelvis i USA genom branschorganisationen BA försöker (med blandad framgång) definiera vad ett hantverksbryggeri är. En fantombryggare kan göra vad han eller hon vill – och gör det.

Just den manifestationen av personlig frihet är djupt provocerande för många som satsat år av svett och blod, och riskfyllt upplånat kapital för att bygga ett eget bryggeri.

För andra är det bara resultatet som räknas, vad som finns i den färdiga flaskan.

– Fantombryggarna gör ju så att det kommer fler öl ut på marknaden vilken jag tycker gynnar hela ölbranschen. Sen håller deras öl ofta väldigt hög klass, vilket också är positivt, säger Tomas Bregoli.

– För konsumenten är det förstås bra att det kommer fler öl, man får fler öl att välja bland, men det finns så många fler aspekter att ta i beaktande, menar Anders Wendler, bryggmästare på Nya Carnegiebryggeriet.

Fantombryggaren brygger förstås ofta sitt eget öl, fantombryggaren använder sina ingredienser och sina kunskaper och applicerar de på någon annans tekniska utrustning (inte exempelvis Mikkel Borg Bjergsø i någon större utsträckning dock, han anser att man inte kan göra särskilt stora förändringar under själva bryggprocessen och låter andra bryggare utföra jobbet – däremot är han väldigt noga med instruktioner och med val av bryggeri han samarbetar med). Men trots sitt självsäkra uttalande (minns apan) använder han några av världens mest välrenommerade bryggerier – och bryggare – när han brygger. Om nu en apa kan brygga, om processen är så enkel att styra, varför gör han då det?

Brian Strumke som startade Stillwater Artisanal Ales (han är en av de handfulla i den där första vågen av fantombryggare) säger att han är konstnär, han är bryggare just för de konstnärliga samarbeten som uppstår när han arbetar med andra bryggare. Han har också varit tydlig från starten med att inte vilja ha ett bryggeri och att han förstår att just den friheten det innebär kan väcka anstöt, men att den är själva fundamentet i hans skapande. I Beer Scene Magazine förkunnar Strumke som kommer från musikvärlden att ”den fria kreativiteten är viktig och att målet alltid varit att vara så kreativ och fri som möjligt och inte bara producera ännu en öl till marknaden”. Strumke jämför det han gör med punken och förstår att den här nya friheten att kunna experimentera och flytta gränser är provocerande för många.

I fantombryggarnas värld är konceptet och idén central. En idé är rörlig, svår att ta ner på jorden, svår att cementera. För maximal frihet vill man inte vara bunden till en fysisk plats. Den nya tidens rörlighet, både digitalt och fysiskt gör att människor inte har några problem att förflytta sig över jordklotet för att hitta likasinnade. Denna rörlighet innebär att ölkulturer, traditioner och egenheter korsbefruktas på ett sätt som vi inte sett tidigare. Det lokala och det globala har paradoxalt blivit viktigare – samtidigt. För Henok Fentie och Omnipollo har det allt mer blivit viktigt att lämna Belgien och den tidiga basen på De Proef Brouwerij och brygga på många fler platser.

– Man ska inte behöva skeppa öl över jordklotet eller åka till andra sidan Atlanten för att få tag i bra öl, det behöver man inte längre. Vi vill istället åka till publiken och brygga där. Vi vill vara både lokala och globala.

Bryggmästare
Så vi har sett att det inte är utan kontrovers som en person kallar sig bryggare. Vem är egentligen en bryggare? Vilket leder till nästa fråga – vem får kalla sig en bryggmästare?

Bryggmästaren (Head Brewer i Storbritannien, Brewmaster i USA, den engelska titeln drar mer mot arbetet att göra öl, brewmaster och bryggmästare mot hantverket) leder arbetet med att tillverka ölen. Många bryggmästare har en utbildning inom kemi, bioteknik eller liknande, många har också en formell bryggutbildning. Vidare är man ofta medlem i någon eller flera bryggarorganisationer. En bryggmästare behöver ofta mellan fem och femton års erfarenhet som bryggare innan titeln bryggmästare kan printas på kavajen. En bryggmästare länkar elegant samman sin förvärvade vetenskapliga kunskap med sin hantverksskicklighet.

En av Sveriges mest meriterade bryggmästare, Anders Wendler, utbildad bryggmästare i Köpenhamn, har en gedigen bryggarbakgrund, från hembryggning, från Tyskland, från arbete på Pripps och Spendrups. När vi ses på Nya Carnegiebryggeriet i Stockholm och pratar om att fantombrygga kontra att verkligen driva ett bryggeri pekar han bland annat på processen som något han som bryggmästare aldrig skulle vilja vara utan, på det fysiska dagliga arbetet som bryggningen handlar om. På att följa upp och lösa alla de små och stora problem och utmaningar som varje dag uppstår när man faktiskt brygger.

– Kicken jag får av att lösa de problemen och att vara med från början till slutet i processen, det är den jag verkligen tycker om, den skulle jag inte kunna vara utan.

Om man har gummistövlar, om man kombinerar grovjobbet med hantverket, så är man bryggare, menar många. Det handlar om att kavla upp skjortärmarna och verkligen göra öl. Från grunden. Enligt Garrett Oliver, brewmaster på Brooklyn Brewery, handlar det inte om att vara en fantombryggare eller inte, det handlar om att vara en hantverksbryggare, oavsett om man har ett eget bryggeri eller inte.  Somliga menar att vi bör skydda hantverket att göra öl, liksom den fysiska platsen där man gör ölet, en del att vi bör befrämja konstverket att göra öl. Andra att båda riktningarna skapar en större och mer intressant ölkultur.

Postmodernism och ölbryggning
Många bryggare ser bryggeriet som en helig plats, en närmast religiös plats. Andra har en långt mer pragmatisk syn och ser det som en tillverkningsplats. Är det receptet som är avgörande för resultatet, eller är det processen? Att brygga eller vad man brygger? Är det hantverket eller är det vad som hälls upp i glaset som är avgörande?

Det finns en nostalgisk tanke förknippad med bryggeriet, den fysiska platsen. Skönheten i den glänsande utrustningen förstärker detta. Spökbryggarna kan helt bortse från nostalgin, de kan hävda att de bara är intresserade av att göra bra öl. Men vad händer med ölkulturen om nostalgin försvinner, undrar många?

Det verkar som att det finns en konsensus i idén att brygga öl inte bara handlar om en industriell process, så långt är de allra flesta överens. Den postmoderna frågeställningen – är att brygga öl ett hantverk eller en konstform – är mer kontroversiell och däri ligger en hel del av debatten och meningsskiljaktigheterna.

Men kan det inte få vara både och?

Vem behöver egentligen ett bryggeri? Ja, det verkar inte behövas för de bryggare med stjärnstatus som kursar runt i världen med bara receptet på fickan. De älskar friheten i att inte ha en fast plats. En bohemisk rastlös livsstil i bjärt kontrast till det solida fasta bryggeriet. Men den bohemiska livsstilen har alltid varit djupt provocerande.

Historiskt sett var just det att sitta still en nödvändighet, antropologer hävdar att jägar- och samlarsamhället tog slut just för att människan insåg att hon behövde slå sig till ro för att kunna göra bröd och en form av flytande bröd (som kan liknas vid öl).  Det lokala var helt avgörande.

Vinets värld har sin terroir, det har inte ölet. Men terroiren kanske istället är bryggeriet, menar många som omhuldar bryggeriet.

Har fantombryggarna haft sin blomstringstid nu, när experimenterandet kanske har nått sin kulmen och i någon mån trappas av? Eller är det bara början på en tradition av friare, mer obundna bryggare som inte behöver oroa sig för stora lån, investeringar och anställda? Är den nya bryggkulturen bara en spegling av den alltmer differentierade värld som en galopperande globalisering innebär?

Paradoxalt ser vi samtidigt en trend mot det lokala, där människor vill skapa sammanhang och mening genom att stödja det lokala, de vill veta vem som bryggt ölet, var det bryggts, var produkterna som ölet innehåller kommer ifrån. De vill definiera sig själva genom det lokala. Det lokala har blivit en markör samtidigt som det globala alltmer blir en möjlighet och en realitet. Det lokala kan också vara globalt i en värld där subkulturer och tillhörighet skapas bortom fysiska gränser. Filtren är inte geografiska. Filtren bygger på idéer.

Att sprida ölets evangelium
Om bryggeriet av många ses som en kyrka eller ett tempel, kan man istället se de fria bryggarna som evangelister som sprider evangeliet runtom i världen, funderar jag. De påminner om den gamla tidens predikanter (återigen den religiösa kopplingen), som reste från plats till plats för att sprida evangeliet, de sprider ölets evangelium. För att göra det måste de ha tillgång till den heliga byggnaden. Men om inte dessa fantastiska tempel skapade för att brygga öl finns kvar och vårdas, vad händer då med ölkulturen? Var bryggs då nästa fantastiska öl av din favoritbryggare?

Det enda vi kan vara säkra på är att ölvärlden kommer att fortsätta förändras. I dagarna öppnar Mikkeller sitt första egna bryggeri i San Diego. Även gamla hundar kan lära sig sitta – still. Ölkatedralerna kommer att finnas kvar, det är bara det att så många fler predikanter ständigt dyker upp vid dess trösklar, andra kommer fortsätta sprida sitt evangelium utan att ens bemöda sig med att åka dit.

Hursomhelst verkar de allra flesta tycka att evangeliets spridande är bra för ölvärlden.