Framgångssagan från Ingvallsbenning

På nyårsafton 2003 krossades den första malten i Ingvallsbenning utanför Hedemora, och dagen efter mäskade Björn Falkeström in Oppigårds första öl. Sedan dess har det bryggds miljontals liter öl här. Vi besöker Sveriges mest framgångsrika hantverksbryggeri och pratar pengar, motgångar och framtidsplaner.

Text Johan Holm   Foto Christian Gustavsson

”Här låg Folkets Hus som arbetarrörelsen byggde någongång i början av 1900-talet. Dessförinnan låg det en stor såg här – Thurbo Såg – döpt efter den lilla byn som den låg i. Thurbo är den gamla stavningen, numera stavas Thurbo Turbo. Här fanns också en sulfitfabrik och en kraftstation som gjorde elström. Turbo var Hedemora kommuns största arbetsort så sent som 1947 men nu är det mest sommarstugor här, berättar Björn Falkeström samtidigt som han styr minibussen på isiga grusvägar i Rumboland.

Rumbo är det namn som troligtvis ligger till grund för rumpmas/rumboar som folket i södra Dalarna ibland kallas. Björn ska visa oss några av de ställen som givit namn till Oppigårds öl. Vi åker förbi en bergsmansgård, skog och mer skog. En liten sjö dyker upp.

– Här är vårt bad, det är hit vi åker och badar på sommaren, säger Björn samtidigt som han bromsar in litegrann och berättar vidare.

– Ett av kommunens mer populära bad av någon anledning. Det går ett sjösystem från Norn via Lustån, vilket är den å som rinner genom Ingvallsbenning och den å vi släpper vårt renade vatten i efter att det har gått genom vårt reningsverk. Lustån rinner sen ut i Dalälven och vidare ut i Östersjön. Botan DIPA är döpt efter en sjö uppström bryggeriet.

Det är en riktigt krispig höstdag, en sådan där dag när luften är hög och klar och man verkligen känner att varje andetag fyller kroppen med syre och energi. Frosten ligger som ett tunt, silvrigt täcke över åkrar, ängar och skog när solen sakta stiger uppåt. Min dag började tidigt när jag lämnade Karlstad med siktet inställt på Ingvallsbenning strax sydväst om Hedemora. Under morgonen har jag kört förbi en uppsjö av Bergslagens gamla bruksorter och hyttor. Det gamla gruvsamhället Persberg nordöst om Filipstad där Sveriges första industristrejk* genomfördes 16 augusti 1869. Saxhyttan där man redan under 1500-talet började tillverka järn i masugnar och Ludvika där Gustav Vasa anlade Sveriges första kronobruk omkring 1550.

Alla vi tre som sitter i minibussen är uppvuxna i Bergslagen, Björn här i södra Dalarna och jag och fotograf Christian Gustavsson växte upp i Karlskoga i Östra Värmland där Bergslagen slutar västerut.

Jag minns dagis- och skolutflykterna till Granbergsdalshyttan en mil norr om Karlskoga, där vi fick lära oss om vår regions industrihistoria. Gubbar i tovade hattar som var i full gång med att anlägga eller vakta på kolmilan, en tradition som hölls i liv trots att masugnarna slocknat för gått för över ett halvt sekel sedan. Jag minns de grönblåa slaggstenshusen som är så vanliga runtomkring hyttorna. Slagsten, eller Bergslagssten som den också kallas är en restprodukt av järnframställningen. Bäst minns jag de fantastiska kôlbullarna med fläsk och lingon. Den gamla nordiska rätten som bäst beskrivs som en tjock pannkaka som gräddas i panna rakt på elden.

Namnet Bergslagen kommer från de bergslag som bildades av den grupp av bergsmän som drev bergsbruk i en region. Gruvorna utvecklade egna rättssystem under bergmästardömen, den region som bergmästaren hade tillsyn över. Ordet nämns första gången 1444 och 1508 finns skriftliga belägg för att kalla ett område Berslagerna. Bergslagen sträcker sig från sydöstra Värmland via norra och västra delarna av Västmanland, genom södra Dalarna. I en vidare definition omfattas även delar av Närke, Östergötland, Uppland och Gästrikland. Regionen som gjort sig känd för bergshantering, brytning och smältning av malmer har en lång historia, i Hedemora kommun har lämningar som visar på bergsbruk hittats från Järnåldern.

Bergslagen som region har varit väldigt betydelsefull för Sverige. Falu koppargruva, fem mil norr om Hedemora, stod i mitten av 1300-talet ensam för två tredjedelar av Europas kopparproduktion. Brytningen inleddes på 700-800-talet och upphörde så sent som 1992. Gruvan var under 1600-talet Sveriges största arbetsplats med 1 000 anställda och under perioder bröts närmare 70 procent av världens kopparmalm här.

Det var under andra halvan av 1600-talet och framåt som bruksbygderna runt om i Bergslagen växte fram. Under senare delen av 1800-talet gjorde ny teknik och utländsk konkurrens det svårare för verksamheterna vilket på sikt ledde till den så kallade ”bruksdöden” som gjorde att verksamheterna slogs ihop och det blev färre, men större bruk. Vissa på samma platser som de äldre bruken legat på men järnvägen som började växa fram här gjorde också att nya bruk etablerades på platser som var bättre lokaliserade, vilket är anledningen till att orten Borlänge växte fram.

Det är inte enbart gruvdrift och metallhantering som Bergslagen gjort sig känt för, de senaste årtiondena är det en annan industri som växer sig starkare och starkare. På vägen genom Bergslagen passerar jag på morgonen två av Sveriges bryggerijättar, i Kopparberg ligger bryggeriet med samma namn som orten. Kopparbergs bryggeri är idag mest känt för sin cider men här bryggs också en av Sveriges mest sålda öl – Sofiero Original som det 2018 såldes närmare 11 miljoner liter av på Systembolaget. Det är bara Mariestads Export och Norrlands Guld Export som säljer bättre på det statliga monopolet, med sina drygt 16 miljoner respektive drygt 15 miljoner sålda liter. Och det är inte långt från Kopparberg till orten som bryggeriet bakom ettan och tvåan på mest sålda-listan håller till. Bara 25 kilometer norr om Kopparberg ligger Grängesberg och Sveriges idag mest framgångsrika bryggeri, bryggeriet som även det uppkallades efter orten det ligger i heter idag Spendrups Bryggeri. Bryggeriet har varit i familjen Spendrups ägo sedan 1923 då Louis Herbert Spendrup köpte det för 65 000 kr. Hans son Jens Fredrik tog över 1950 och utvecklade verksamheten de följande åren, omsättningen dubblades för varje år och produktionen ökade från 300 000 liter 1950 till 15 miljoner liter 1971. En stor anledning till det är att de 1967 köpte Mariestads Bryggeri och flyttade produktionen till Grängesberg. Produktionen i Mariestad lades ner 1972. Sedan dess har Spendrups Bryggeri förvärvat ett flertal bryggerier, bland andra Wårby Bryggerier av Kooperativa Förbundet 1989 då de fick med varumärket Norrlands Guld på köpet. Idag är Spendrups det mest framgångsrika bryggeriet i Sverige om man ser till omsättning och det av andra anledningar än att köpa upp bryggerier.

– Vi ser att Carlsberg och Spendrups har valt andra strategier än att köpa upp, genom sina egna bryggerier och varumärken. Där är Spendrups klart vassast på marknaden, de är jätteduktiga på att plocka marknadsandelar, säger Björn.

Vi är tillbaka i Ingvallsbenning och har slagit oss ner vid ett bord i den äldsta delen av alla hus som idag utgör det ”gamla bryggeriet” och bryggeriets besökslokal. Vid varje expandering har huset fått ytterligare en påbyggnad och när man ser byggnaden ovanifrån så kan man se alla de olika taken som varje påbyggnad genererat.

Det var på nyårsafton 2003 som den första malten krossades och morgonen efter, på nyårsdagen 2004 som den första inmäskningen gjordes här på familjegården. Totala produktionen det året landade på 8 000 liter. Men ”projektet Oppigårds” har pågått längre än så.

– Gården Oppigårds har varit i vår släkts ägo sedan 1700-talet och bryggeriet är byggt i en hage här på gården. Idéerna om att brygga öl började spira under 1980-talet och jag bestämde mig redan 1991. Sedan dess har jag bryggt och byggt på projektet. Det var Jämtlands och Nils Oscar som inspirerade mig att starta upp det här. Vi har säkert också varit med och utvecklat branschen i stor utsträckning och förmodligen lurat in eller inspirerat andra att starta bryggeri och det är också något som är kul.

Någon som inspirerats av Björn är Brewskis Marcus Hjalmarsson.

– Björn är en stor människa, han har alltid rådgivit och lugnat när jag ringt och varit skogstokig på framförallt Öl-Sverige. Björns ärlighet och transparens gentemot mig har varit av yttersta slag. Jag fick äran att följa honom några dagar på bryggeriet när vi gjorde ett sammarbetsöl. Björns arbetsmoral och förmåga att vara överallt samtidigt i produktionen var en ynnest att få uppleva. En sann förebild, berättar Marcus.

Samarbetsölet de bryggde var Thurbo Mango DIPA som premiärserverades på Brewdog-barerna i Malmö, Göteborg och Stockholm i juli 2017.

Ett besök som gjordes långt mycket tidigare var när Malte-Söderbärkes Ölvänner gjorde Oppigårds första studiebesök 27 mars 2004.

– I abonnerad buss åkte 22 medlemmar över skogen och besökte Björn. Då bestod bryggeriet av två byggnader, den gamla smedjan där mäskning och vörtkok skedde, och det nybyggda huset med kontor, jäskällare och tappanläggning, minns Thomas Husing och fortsätter.

– Björn hade hunnit brygga 2 batcher á 1 000 liter, det var Golden Ale och Smithy Ale. Först fick vi bara smaka av Smithy Ale för den andra var han inte nöjd med, den skulle han ”släppa ut i bäcken” för att den var alldeles för besk. Han ville inte bli omtalad i Dalarna som ”beska bryggaren”. Med lite övertalning fick vi prova den också, och unisont jublade vi alla över det goda och beska ölet. Sedan dess har vi Malte besök Oppigårds fem gånger och vi har alltid blivit varmt omhändertagen och dessutom fått prova mycket, mycket beskare öl, berättar Thomas.

– Visionen då var att vi skulle kunna vara två-tre personer efter ett par år, med en årsproduktion på 400 000 liter och göra breakeven vid 200 000-250 000 liter, berättar Björn och fortsätter.

– Då skulle vi kunna få en lagom årlig vinst så att företaget skulle kunna överleva och återinvestera. Eftersom jag är ekonom så har jag lärt mig att göra breakeven-diagram. Hahaha!

Hur mycket är Oppigårds Bryggeri ett “ekonomiprojekt”?

– Från början var det inte alls det, då var det en fix idé, som en psykisk åkomma eller en skada på något vis, precis som alla andra projekt i mitt liv. Det hade varit en mycket bättre ekonomisk kalkyl om jag skulle ha fortsatt och gjort karriär inom näringslivet istället.

Var jobbade du då?

– Jag hade jobbat på Medborgarskolan i Stockholm, men så flyttade vi hem till Dalarna för att Sylvia inte ville bo i Stockholm längre. Det var i den brytpunkten som jag började bygga bryggeriet. Då hade jag ett jobb på gång på Trafikverket men jobbade på järnhandel istället, och det kan man väl inte säga är någon ekonomisk karriär direkt. Men jag hade haft möjligheterna i Stockholm.

Men Oppigårds måste väl vara en mycket mer ekonomiskt framgångsrikt karriär än att om du hade jobbat för någon annan?

– Ja, men det kunde man ju inte förstå då. Så sent som 2007-2008 hade jag inte en susning om att vi skulle tjäna så pass mycket pengar som vi har gjort senaste fem-sex åren. Det är enkel matematik i kapitalintensiv verksamhet att när du har gått över breakeven och har en produktionsapparat som kan producera mer, samtidigt som marknaden svarar på det, ja då rasslar det till. Det finns nog ingen annan som har haft de resultat som vi har haft i Sverige, och det har nog varit en väckarklocka för Spendrups och Carlsberg som har fått de att satsa mer. Om jag hade suttit i deras styrelserum så hade jag kollat på Oppigårds verksamhet och irriterat mig lite och sagt att vi ska trycka till de lite grann.

Samma år som Thomas Husing och hans vänner i Malte-Söderbärkes Ölvänner gör studiebesöket i Ingvallsbenning startar de SMÖF, Söderbärke Mikro ÖlFestival i idrottshallen i Söderbärke, den lilla orten med knappa tusen invånare cirka 4 mil sydöst om Ingvallsbenning. 2004 är en tid då festivalutbudet inte ser ut som idag, SMÖF är då Sveriges andra öl-festival efter Stockholm Beer & Whisky som drogs igång 1992 av Marianne Wallberg.

– Första året vi arrangerade SMÖF hade vi med öl från alla svenska mikro- och spökbryggerier, det var då tolv stycken. Avesta-, Grebbestads- Gotlands-, Jämtlands-, Helsinge-, Nils Oscar-, Mora-, Oppigårds-, Nynäshamns- och Slottskällans bryggeri samt Hantverksbryggeriet och Milingstorps gårdsbryggeri. Oppigårds hade då med sig Golden Ale och Winter Ale. Vi hade bjudit in riksdagsledamoten Per-Erik Granström som även var ledamot i Skatteutskottet. Närvarande bryggerier fick en samtalsrunda med Per-Erik om differentierade ölskatter, minns Thomas.

– Därefter har Oppigårds alltid varit med på SMÖF och de första åren lånade Björn och Närke Kulturbryggeri oss deras tapputrustning, tills vi fick råd att köpa egen. Varje år bryggde ett bryggeri SMÖF:s officiella festivalöl, 2012 var det Oppigårds tur och Björn lyckades sälja det till Systembolaget i det tillfälliga sortimentet, det var efter det som bolaget tog in festivalölet varje år. Oppigårds öl har tilltalat SMÖF-publiken som har röstat fram dem som segrare av priset Guldskum för SMÖF:s bästa öl totalt fem gånger av elva möjliga.

Genom åren har de deltagande bryggerier växlat och även internationella bryggerier har deltagit på festivalen.

– Ett SMÖF-år hade vi besök av litauiska bryggare och de bryggde ”gårdsöl” över öppen eld. När ölet skulle jäsas och tappas på fat kom vi på att vi hade inte fixat några cask-fat. Vad göra?! Jag frågade Björn om han hade ett par cask-fat att låna ut. Självklart! Han ordnade en som öppnade på bryggeriet och jag sände iväg en av ordningsvakterna som bilade över skogen och hämtade faten. Och ölet blev bra, berättar Thomas.

I oktober 2018 arrangerades SMÖF för sista gången och festivalgeneral Husing & co slutade med flaggan i topp. Oppigårds tog återigen hem priset Guldskum för sin collab-IPA Ugo som de bryggt med brittiska North Brewing. Närkes Kulturbryggeri bryggde den sista officiella SMÖF-ölen General Maltes Salut IPA. Kulturbryggeriet från Örebro hade även med sig sammarbetsölet Adam in Franken som de bryggt hos tyska Gänstaller tillsammans med amerikanska Hair of the Dog. Som om inte det var nog hade Närke Kulturbryggeris Håge Wiktorsson och Berith Karlsson med sig nio olika varianter av deras Kaggen Stormaktsporter. Samt Thurbo Kaggen, den öl de bryggde tillsammans med Oppigårds.

– Först bryggdes hans öl och så kom jag upp dagen efter och bryggde min öl, vi hade till och med olika jäst – den han brukar använda och den jag brukar använda. Sen körde vi in min öl i samma tank som Björns öl låg på. Han lade på lite mer malt och gjorde en extra stark variant av Thurbo-stouten så att den skulle matcha vörtstyrkan i min öl. Sen låg den på tank en-två månader innan den flyttades över på bourbonfat i fyra månader. Ett jäkla projekt! Jag tycker den såldes alldeles för billigt sen.

Thurbo Kaggen släpptes i oktober 2018 och kostade då 69,90 kr. Det var inte första gången Oppigårds och Närke bryggde öl tillsammans, fyra år tidigare släpptes deras samarbete Ädelweiss. En hopfenweissen med humlesorterna Opal och Saphir, som även är namn på ädelstenar därav det vitsiga namnet på ölet.

När jag frågar Thomas om beslutet om SMÖF’s öde ligger fast svarar han ja direkt, och förklarar att det är bättre att sluta på topp ifall det kanske någon gång i framtiden skulle vara så att festivalen gör comeback.

Vad har SMÖF och Oppigårds betytt för bygden tror du? 

– Både Oppigårds och SMÖF har nog betytt mycket för ölet både i Dalarna och Sverige. Oppigårds som visade för nästa generation dalabryggare att det går brygga bra öl och även lyckas ekonomiskt.

Temat på detta nummer är oberoende och bryggeriuppköp och det är något som väcker starka känslor hos öldrickare runt om i världen. Känslor är också något bryggare vill att vi ska känna, men då helst de som skapas när ölen rinner genom strupen. När jag för något år sedan satt och snackade med Stone Brewings grundare Greg Koch så beskrev han de storskaliga bryggeriernas öl med hissmusik. Du hör vad det är för låt men det är inte så mycket mer än så, det är ingen musik som väcker känslor på riktigt, och Björn håller med.

– Ska Carlsberg, eller Anheuser Busch eller InBev, sitta och schattera upp sin produktion på 1 500 olika sorter, eller 15 000 sorter bara för att ha bred portfölj? Det går inte utan då blir det minsta gemensamma nämnare och så blir det hissmusik. De skiter fullständigt om det är hissmusik eller om det är Tom Petty som går ut i glasen. För dom är det makt och kontroll som gäller, det är det som är grunden till allting. Det är därför de köper ut en del småbryggerier och stressar marknaden.

Tror du att det finns någon anledning att vi inte sett fler uppköp i Sverige?

– Det finns några som har blivit delvis uppköpta om jag förstått det riktigt rätt, men för det första är Sverige en väldigt liten marknad. Oppigårds är ett stark varumärke i Sverige men är fullständigt okända så snart du kommer någon annanstans, vi är hyggligt kända där det finns Systembolagsbutiker. Därför finns det såklart inget intresse från ett internationellt varumärke att köpa Oppigårds, men Sverige är kanske inte så intressant. Det finns de som har varit duktiga att skapa ett internationellt varumärke, och då pratar vi bland nördar, är ju Omnipollo …

*lång tystnad*

…  Punkt va?! Och vad jag har hört har väl Henok fått fler ägare i sin firma redan.

Jag har blivit uppvaktad ett par gånger, men det har inte varit branschföretag, utan riskkapital eller finansiella aktörer. Men det är ett antal år sedan nu, kanske är vi inte lika intressanta längre, på den tiden ökade vi så mycket så då trodde de väl också att alla träd skulle växa till himlen.

Menar du att Oppigårds inte skulle vara ett intressant köp längre?

– Ja, jag vet inte. Det var längesen någon frågade nu.

Är det kanske för att du har slagit igen dörren för hårt?

– Ja, precis. Jag kanske har bränt mina broar fullständigt. ”Oppigårds som varumärke kan vi inte köpa för ägaren själv har sagt att finansiella aktörer är idioter”, skrattar Björn och fortsätter.

– Jag har drivit bryggeriet i 16 år och jobbat med ”projektet Oppigårds” i 22 år. Det finns ingen som har hållit på så länge som aldrig någonsin slagits av tanken ”Vad håller jag på med detta för, nu orkar jag inte längre”. Eller hur ska successionen gå till? Sådana tankar har slagit alla, den som säger något annat ljuger. Man måste också ha respekt för att det kan hända saker i livet som du inte rår över, du kan bli sjuk eller din familjesituation förändras, och någon gång vill alla ta pension. Det är inte helt enkelt med en succession inom ett företag. Jag tycker ibland att folk halshuggs lite väl lättvindigt på nätet när de sålt sitt bryggeri. Det är inte alltid man har hela bilden och vet varför någon säljer sitt företag.

Björn tystnar en stund innan har fortsätter:

– Jag har funderat väldigt mycket på det här, och ett perspektiv är det kring gården. Vi sitter här i smedjan som min morfar byggde 1922 på mark som ägts av vår familj sedan tidigt 1700-tal, bara det är ett ansvar att förvalta. Frågan är vad jag ska ha pengarna till. Det vi har här, byggnader, lager, maskiner det är realt kapital.

Björn tar tag i stolen bredvid sig och fortsätter:

– Den här stolen går i alla fall och sitta på även om det kanske är en billig Ikea-stol. Men om du får hundra spänn för den då får du en papperslapp, det går och torka sig i arslet en gång med den sen är den slut.

Att Björn Falkeström inte gillar pengar blir tydligt gång på gång.

– Vi skulle åka till Bamberg med personalen för ett par år sedan, och jag står på Arlanda för att ta ut 5000–6000 euro för alla vet att man måste ha cash i Bamberg, för där fungerar det inte med kort. Och jag får inte ta ut det från Forex! Den där skatan sitter och säger att hon inte förstår hur jag har kommit över de här pengarna, och förstår hon inte det finns det risk för att det är penningtvätt. Förr i tiden var man tvungen att redovisa pengar när man satt i de på banken, men nu kan du inte ens ta ut dina pengar, så vem fan vill ha en kvarts miljard på banken. Det blir ju helt värdelöst! Jag kan gå runt här på gården och visa det vi har byggt upp. Det jag har kontroll över och kan använda imorgon när vi ska brygga öl igen. Men sitter jag här med två portföljer med… , Björn avbryter sig själv.

– … eller du får inte ens ut sedlarna utan du kan logga in på banken och där kan du se att det står 250 och sex nollor efter. Det är fullständigt blåst alltså. Du säljer hela ditt livsverk och så får du några digitala siffror på ett bankkonto som du aldrig kan göra någonting av.  Om jag skulle vilja plocka ut en miljon för att torka mig i arslet varje dag i ett år så säger de ”Nej det får du inte!” Så den som säljer sitt bryggeri idag får ta den där kvartsmiljarden för att tre timmar senare köpa något annat för pengarna och det är ju inget bryggeri får då kan man lika gärna låta bli att sälja, utan det behöver vara något som man brinner för mer.

Finns det något du brinner för mer än bryggeriet?

– Nej, det gör ju inte det. Säljer jag bryggeriet så skulle jag kunna köpa den lägenhet som jag och Sylvia hyr nere i Österrike, men vad skulle jag göra där nere då? Jag skulle kunna köpa ett slott för pengarna jag får för bryggeriet, men det är ju en jävla massa jobb och kostar massa pengar att hålla varmt. Det räcker med de där 40 kvadraten som vi har i lägenheten, vi klarar oss utmärkt där. Den som inte förstår vad jag pratar om nu och tycker detta är gallimatias… det är väldigt få som tänker som jag, det är foliehatt på för länge sen. Man kan också fundera på varför Oppigårds  skulle vara värt en kvarts miljard, eller Birra del Borgo som såldes för 300 miljoner eller vad det var. Varför är det värt så mycket pengar? Vi vet vad vi har lagt ut på utrustning med mera och det är inte 250 miljoner. Det är en rejäl slant i dag och vi börjar närma oss 100 miljoner, så det är väl det man skulle betala vid ett eventuellt köp. Varför ska man betala mer? Varför är de stora aktörerna beredda att betala mer? Jo, det är såklart för de ser att varumärket de köper kan exploateras på fler marknader, de har fler försäljningskanaler och produktionskostnaderna kan rationaliseras ner en del. Och så blir det köpta bryggeriet såklart bara ett varumärke till slut. Det är det som ölnördar blir upprörda över. Det tänker att ”nu görs inte ölen på Oppigårds längre, det är inte samma personal så då blir det inte samma öl”. Och det är klart att det inte blir! Jag har kört det här från skratch, någonstans måste det påverka våra grejer. Hur vi tänker, hur vi går in för jobbet varje dag. Jag kanske inte har samma ungdomliga entusiasm idag som för femton år sedan, men har jag halva entusiasmen idag så har jag dubbla erfarenheten och kompensera med.

Kan du gilla “konkurrensspelet”, som med en produkt som ölet Grim, som jag förstått att ni prispressade för att kunna utmana de stora producenternas lageröl?

– Vi satte priset på den för att se hur det skulle fungera i Systembolagets segment under 17 kronor, men det gick inget vidare bra. Den säljer för lite helt enkelt för att klara sig kvar i det segmentet. Vi har försökt, vi klarade det inte och vi kommer förmodligen inte att göra om det igen i närtid.

Hur lång tid är en sådan prövotid, från lansering till beslut?

– Runt 9-10 månader kanske. Vi lanserade den förra sommaren och de första månaderna sålde den precis så mycket så att den skulle få minsta möjliga marknadstäckning enligt Systembolagets utvärderingssystem och då hade vi fortfarande effekten av nyhetens behag. 10 månader senare, tror jag vi sålde hälften så mycket som krävs för att komma in i fasta sortimentet i ett fåtal butiker. Där den finns idag bygger det på lokal efterfrågan.

Men det är en läroresa för oss med lageröl då vi inte gjort så mycket lager tidigare. Dessutom fortsätter vi att utveckla och ta fram nya öl hela tiden. Det tycker vi är kul och ser att även våra kunder tycker, tyvärr så ser vi att produktcyklerna blir kortare. Jag pratade med något ganska nystartat bryggeri häromdagen och de sa det att “Va är det som händer, vi lanserade ett öl för ett år sedan och nu vill kunderna inte ha det längre”. För den som inte har ett etablerat varumärke blir produktcyklerna kanske ännu kortare. Men vi kan se att det inte kommer jättemånga nya trender längre, som för fyra fem år sedan när man åkte på festivaler där det kom massa nya surölsvarianter, smaksatta stouts och New England-iporna började dyka upp. De sista åren känns det som att va ska man hitta på nu?

Att driva bryggeri innebär att man måste leva upp till många regler och önskar du dessutom att ekocertifiera dina produkter innebär det mycket extra arbete. Jag har träffat bryggerier som sagt att de skulle kunna ha en heltidsanställd enbart för att sköta all dokumentation och rapportering som rör certifieringen.

– Alla regelverk är anpassade för stora företag, det är alltifrån miljöregler till livs-medelcertifieringar. Allt detta suger ut tid och kräver kompetens, och ju mindre företag du är desto svårare är det att hantera den här kompetensen. Det blir väldigt jobbigt och skapar stress, men om du är ett stort företag så kan du ha en hel avdelning med certifieringsfolk som kan regelverken tio gånger bättre än myndigheten som sen kommer och kontrollerar dig.

Vad krävs för certifiering för er?

– IP-livsmedelscertifierad måste man vara för att få sälja på dagligvaruhandeln, och så är vi ekologiskt certifierade. Sen har vi hela miljösidan eftersom vi bedriver miljöfarlig verksamhet. Då är det miljörapporter som ska in och de ska hållas analyser med mera.

Ni har dessutom ett eget reningsverk?

– Ja, vi är Sveriges enda livsmedelsföretag med eget reningsverk skulle jag tro, och det är en konsekvens av att vi har verksamheten där den är. Kommunen kunde ha hjälp mig med en ledning hit ut men den hade dröjt 25 år. Och jag är för sliten i pallet för att hålla på att tjafsa med myndigheterna. För oss är också oberoende ett sätt att slippa utsätta oss i onödan för myndigheter. Vi måste också ta egna initiativ som man inte behöver göra när man är verksam i ett mera tätbebyggt område där infrastrukturen är bättre. Jag har på äldre dar också en djupare mening kring det här med oberoende och det är också varför man inte ska sälja sitt företag, för man kommer aldrig undan. Vi har egna elverk som står med motorvärmare året om, så går strömmen NU, säger Björn och slår handen genom luften ner i bordsskivan och fortsätter:

– Så är verksamheten igång igen om tio minuter som om ingenting hade hänt. Samma gäller på reningsverket, det har ett eget elverk för breddar det så begår vi miljöbrott och så blir det fängelse.

Fängelse?

– Om reningsverket blir fullt så spolar det rakt igenom och då släpper vi ut orenat avlopp i Lustån, Dalälven och Östersjön och då vi har det ansvaret själva så kommer de till mig och säger “Du har begått miljöbrott” med polisanmälan som följd och så fängelse eller att de stänger ner verksamheten. Ägandet är ett visst typ av oberoende men också att man försöker lösa infrastrukturen och andra problem själv genom lastbilar, reningsverk, reservkraftverk. En annan sak som vi försöker skapa oberoende genom är att vi har en icke nedskriven men uttalad policy att om vi har två alternativ att samarbeta med så väljer vi att samarbeta med det mindre företaget. Och det gäller allt! Både på leverantörs- och kundsidan men framförallt på leverantörssidan. Varför gör vi då det? För det första så fungerar det fantastiskt mycket bättre. Senast förra veckan så anlitade vi en av de stora drakarna för att hämta upp stålställningar till vårt surölslager för fat och det sket sig fullständigt. Det slutade med att de skickade på oss någon jurist som sa att det var vi som gjort fel. Det skulle aldrig ett litet företag göra, på ett litet företag hade de sagt “Vi fixar det!” För de vet att vi har varit kunder i många år, och vi känner varandra och när man känner varandra så skickar man inte på varandra bolagsjuristen. För vi vet att båda gör så gott vi kan och ibland uppstår det problem och då löser vi det. Det är ena anledningen att vi väljer det lilla företag framför det stora. Den andra anledningen är att om jag inte gör det här valet så blir jag som våra riksdagspolitiker, säger en sak och gör något helt annat privat.

Leva som du lär?

– Precis! Om jag väljer det större företaget så är jag med och bidrar till att de kan stänga ut mindre aktörer med små, riktiga människor. Jag tycker det är en jätteskön policy att leva efter.

Har det alltid varit så eller har det blivit starkare med åren?

– Nej, det har blivit starkare och starkare. Det är som elektrikern som var här tidigare, han hade blivit uppköpt av Bravida och tyckte det var så skönt. Men snart åker han ut själv från sin verksamhet. De större köper upp de mindre och effektiviserar. Allting går i den utvecklingen så till slut blir det som Rockefeller sa “konkurrens är en synd, monopol är målet.” Men i vilken värd tycker vi att det är bra med monopol? För då kan vi lika gärna ha riktig diktatur också, och det är på väg åt det hållet också då det är de stora företagen som dikterar vilkoren för politikerna. Svenska staten kan inte förbjuda Coca-Cola att sälja Coca-Cola för att de tycker att de är en onyttig produkt, för då stämmer Coca-Cola staten för att de inte får komma in på den svenska marknaden.

Vi har åkt in till Hedemora för att äta lunch. Utanför restaurang En och en halv möter vi upp Björns fru Sylvia och deras dotter Beulah som väntar tillsammans med Malmö Brewings Anders Hansson som är på Oppigårds-besök. Inne på En och en halv har det dukats upp en stor lunchbuffé och utanför grillar de ännu mer godsaker som fylls på i karotterna på bardisken allteftersom det blir klart.

Visst hade vi kunnat göra det lättare för oss än att starta en verksamhet här ute men nu har vi gjort det och i dag är det något jag är stolt över.

Vi slår oss ner vid ett bord som dränks i den sista höstsolen och jag frågar Sylvia när hon tog klivet in i familjeföretaget på heltid.

– Tidigare arbetade jag som lärare i särskolan i Hedemora kommun. Jag hade ett utmanande och härligt jobb vilket gjorde att jag slutade först till julen 2009. När jag tog steget från skolan till bryggeriet var det i anslutning till att vi byggde vår besökslokal för att ta emot gäster till våra bryggerivisningar. Det blev bra för oss att vi båda jobbar i bryggeriet. Att vi varit överens om att satsa på vårt bryggeri har gjort allt enklare, berättar Sylvia mellan tuggorna.

Har du druckit Oppigårds-öl på någon av öl-festivalerna runt om i landet har du garanterat träffat Sylvia som oftast syns bakom deras ölkranar tillsammans med bryggeriets marknadschef Erika Olsson.

– Jag har tänkt på vad det är som motiverar mig i mitt jobb och något av det viktigaste för min del är att möta alla konsumenter både här i bryggeriet och på olika evenemang. Träffar så många trevliga människor i mitt jobb!

Hur tycker du att branschen har förändrats under åren som gått?

– När det gäller ölbranschen upplever jag att det har blivit tuffare de senaste åren. Många kämpar hårt.

Vad är bäst och sämst med ölvärlden?

– Det bästa i ölvälden är all god öl och alla glada människor. Det sämsta är de svåra villkoren för mindre bryggerier och även den baksida som alkohol kan föra med sig.

Vad är största fördelarna med Oppigårds geografiska placering?

– Att åka spark till jobbet! Förutom det att vi haft möjlighet att ha ett nära samarbete med andra företag här på landsbygden. Ett gott exempel på det är att våra restprodukter blir djurfoder. Jästresterna går till en grisgård och draven till en mjölkgård. En väldigt bra lösning på flera plan tycker jag. Visst hade vi kunnat göra det lättare för oss än att starta en verksamhet här ute men nu har vi gjort det och i dag är det något jag är stolt över.

Hur fungerar det att jobba tillsammans med sina make?

– Vi jobbar ofta med olika saker och har hittat ett arbetsätt som fungerar för oss båda, säger Sylvia och Björn instämmer.

– Det går oftast bra. Ibland när man är sliten och fortsätter tugga om jobbet hemma då känner jag stopp och nej. Det kan också vara om man är lite oense om något på jobbet så följer det där hem. Då kan det ta en tid innan man skakar av sig det där och kommer på att vi är faktiskt gifta också. Det där har väl inte blivit enklare med åren det har det inte. Men historiskt sett, säg två generationer tillbaka bara, så jobbade väl en 85 procent av Sveriges befolkning ute på landet och man och hustru jobbade nästan alltid ihop. Det är industraliseringen och post-industrialismen som har gjort att vi inte längre gör det.

Mätta och glada åker vi tillbaka till Ingvallsbenning för att få en rundtur i lokalerna. De äldre och den nya stora som byggdes på byns gamla fotbollsplan och är också döpt efter laget – IK Grim. Det är tydligt att Björn är en person som gillar projekt och att fixa med grejer.

Kom “att driva eget” in i bilden före öl?

– Ja! Jag har drivit företag sedan jag var 21 år och uppväxt på en bondgård. Brorsan har drivit företag lika länge. Han med svetsning och lastbilar och jag med bokföring och datakonsultation. Jag frågade mamma om det där som inte förstod det alls. Det är hon som är dotter här på bondgården, hon är inte alls företagare och tycker bara det där är jobbigt. Jobbigt med jantelagen. Man ska inte vara företagare för då kan det hända att man tjänar pengar och då kommer folk titta snett på en. Jag är tvärtom! Jag är väldigt stolt över det företag som jag varit med och byggt upp, som idag gör att sex-sju personer som bor i byarna runt omkring här har sitt jobb här. Jag tycker det är helt fantastiskt kul! Vi har varit med och byggt ett fibernät i byn. Det är sådana saker som gör att jag känner att jag gjort någon skillnad här i Ingvallsbenning under min livstid. Istället för att ha stannat kvar i Stockholm och blivit någon yuppie.

Är det viktigt att göra avtryck i sin hembygd?

– Ja, det har blivit det! Man måste alltid hitta sin mening med livet och meningen med att man driver sitt företag. Hur ska man mäta det? Min inställning till pengar har jag förklarat, de är bra att ha i sitt företag men privat är det bara ett problem. Det måste vara någonting annat man strävar efter. Jobba mindre och stressa av är viktigt men om jag kan vara med och bidra så har jag iallafall gjort någonting. Det känns viktigt.

Oppigårds är ett familjeföretag, hur ser tankarna kring framtiden ut?

– Vi kommer fortsätta ungefär som vi är organiserade nu, jag har inga andra planer. Det är klart att de rör sig tankar i huvudet, och det är ingen hemlighet att ett av mina huvudmål är att jag vill göra mig själv så umbärlig som möjligt.
Inte oumbärlig, utan umbärlig, repeterar Björn och fortsätter:

– Vi har en jätteduktig försäljningschef och en jätteduktig produktionschef, men de behöver också lite stöttning och det kan till största delen bero på att de är vana med det. ”Hur ska vi göra? Vi frågar Björn.” Men skulle jag inte finnas där en vacker dag så är jag helt övertygad om att de skulle lösa det lika bra i alla fall. De gör grovjobbet, så är det ju.

Tycker du att det är jobbigt att lämna ifrån dig ansvar?

– Nej, nej, inte alls! Sen kan du gå runt och fråga de i företaget så kanske de säger något annat, men det tror jag har med intresse att göra. Jag känner ingen prestige i någonting faktiskt, ur mitt perspektiv handlar det om kompetens. Jag är 52 år, jag tycker oftast att det är kul att gå hit så jag lär göra någonting om dagarna men det är bra om det fler som kan det jag gör.

Är era döttrar intresserade av att ta över?

– Nej, de är inte så intresserade. Det är en sak att hjälpa till med servering eller sköta en webbshop, men det är annat att bli marknadschef eller om tio år ta över som vd. Det tror jag ingen av dem är intresserade av.

Det finns ingen önskan från din sida?

– Nej. Jag ser att de inte är intresserade och det har jag full respekt för. Då finns inte ens drömmen där. Det hade varit en enkel succession, så ur ett egoistiskt perspektiv så hade det varit bra. Så den frågan har jag framför mig hela tiden. Vem ska ta över Oppigårds?

Har du dragit ner något på antal jobbtimmar?

– Jag gör nog samma antal timmar idag som jag gjorde för fem år sedan men jag gör lite andra saker. Jag är inte ute i produktionen eller sitter med bokföring utan jag är mest här för att se om det är någonting jag kan hjälpa till med.

Hustomte?

– Ja, lite så kanske.

Kan du välja att göra arbetsuppgifter som du tycker är roligare?

– Ja, vi har en produktionschef som har personalansvar för hela produktionen och jag har bara ansvar för cheferna och kamren. Men jag tror att det är viktigt det här att vi, jag och Sylvia kan vara lediga lite mera idag, det har i och för sig aldrig varit längre än en vecka som vi har varit borta men det hoppas jag kan ändras med tiden, och det kanske vi kan vara redan idag men det är väl något mentalt här uppe, säger Björn och pekar på huvudet.

Är det svårt att komma ifrån jobbet när det ligger så nära hemma?

– Nej! Jag är aldrig hemma när det är produktion, utan när jag är hemma är det lördag, söndag och då är det ingen produktion. Det är möjligt att jag är nere i bryggeriet om de bett mig kolla någon jästemperatur eller så och är är lugnt och fint på den rundan så är det det mest avkopplande jag kan göra. Sen är det så privilegierat att detta fortfarande är en stor hobby för mig. Jag startade det med frågan “hur gör man öl?” och så köpte jag en bok och blev mer intresserad. Jag gillar att bygga grejer, jag har till exempel byggt bilar och jag gillar att skruva och svetsa. Jag har fil-kand i programmering och gillar att göra det så mycket av det jag gör på jobbet tycker jag är kul. Sen finns det såklart en del tråkiga saker som regelverk och när man får ett tråkigt personalärende på halsen. Men tittar man på en fokuserad sak så finns det mycket som kan vara kul. Sen kan totalen bli stressande för att det är för många orosmoment och osäkerheter som man ska hålla i luften.

Känner du att du får mer rutin på att hantera orosmomenten?

– Ja! Man kan kalla det rutin eller kanske att man blir avtrubbad det är vilket du vill. Men Winter ale-incidenten var något som var otroligt stressande. Det var under våren 2018 som vi blev varse att vi missat att skicka in offerten till Systembolaget i tid. Tidigare har vi inte haft någon vidare organisation men under vintern 2018 så gjorde vi en lyckad omorganisation där vi har en linjär organisation med produktionschef, försäljningschef och jag som är vd. Utöver det har vi sex, sju styrgrupper. Det handlar om produktutveckling, produktkvalitet där vi regelbundet går i genom hela sortimentet och så diskuterar gruppen ihop som om humlekvaliteter eller andra grejer. Jag ser till att alla får vara med i någon grupp, får då får alla vara med och tycka till om någonting och man får också tydligare ta ansvar för någonting. Det tror jag är något som är väldigt lyckat.

Är den här uppstyrningen ett resultat av att det varit lite rörigt, med bland annat Winter Ale-missen?

– Ja, idag känns det mycket mer komfortabelt att driva företaget än vad det var för två år sedan. För att komma tillbaka till julölen. Det är den största klantigheten som jag har gjort, jag skulle hängas för detta. Det är nästan tio procent av vår försäljning, säger Björn och rättar sig själv:

– Eller var. Efter alla våndor, vändor och diskussioner med Systembolaget. Grinande satt jag och argumenterade för vår sak, och jag tyckte vi hade bra argument för varför vi missat. Men det går inte att diskutera med Systembolaget och kommer aldrig att göra det heller, för har de bestämt sig för en sak så är det det som gäller.

Vad var det som hände då? Kom offerten in för sent?

– Nej, den hade inte kommit in alls för vi hade inte skickat in den. Jag diskuterade med Systembolaget om vi skulle erbjuda återköp eller inte, och i och med det trodde jag att offerten var inskickad. Jag hade varit inne i deras system och sett att det stod offert inskickad men hade jag klickat mig vidare så hade jag sett att det avsåg föregående år. Jag kände mig grymt lurad av deras information, men vi kom inte vidare med det. När vi pratade med Johan Ahlstedt som är inköpare på Systembolaget, frågade han vad vi skulle göra istället för julölen i år eftersom vi inte hade skickat in offerten. Då kom kallduschen, jag trodde jag skulle sjunka genom jorden. Efter det så anmälde vi den för beställningssortimentet och kunderna fanns kvar där ute så vi sålde en massa julöl i slutändan. Via beställningssortimentet kom vi in på närmare 200 butiker före jul, och det är stark. Ett erkännande för ölen som sådan.

Mittemellan det gamla bryggeriet och det nya ligger en nybyggd byggnad. Här inne huserar ett av Oppigårds framtidsprojekt. I denna byggnaden kommer Oppigårds sura öl lagras och produceras.

– Det är en stor investeringen i förhållande till de volymer vi kommer få ut. Den investeringen hade ju aldrig hänt om det hade varit en finansiell aktör som ägt Oppigårds utan den har jag gjort därför att det här är någonting som vi tycker är kul. Vi tror att ölet kommer bli väldigt gott, av de provsmaker vi testat så lovar det gott, men sen har vi en ganska lång läroresa framför oss, och förhoppningsvis kan lärokurvan vara rätt så tvär uppåt vad gäller blending och så där.

Har du kunskap om att blanda?

– Nej, inte annat än att jag vet vad jag tycker är gott och vad som inte är gott. Vi har en kille som heter Joel som är väldigt intresserad och har ansvar för att driva projektet.

Är tanken att det ska bli fruktöl?

– Det kommer det säkert att bli. Familjen Hultén inne i Hedemora som vi ärvt originalet av tycker de smakar som en Rodenbach, men det tycker inte jag. Rodenbach är för mig uppsötade suröl vilket kan vara gott i sig, men för mig är det mer som en gueuze. De har inte låtit det efterjäsa på flaska, de har sitt öl som de låtit mogna på fat i två år och sen buteljerar de det. Så det finns inget mer som kan jäsa där, medans om man gör en gueuze så kanske man blandar med ettårig öl, så får det ligga ett halvår eller år så blir det karboniserat. Vi tycker att det blir roligare om det är karboniserat än när det är helt flat. Så det kan man noga tänka sig att det blir så, sen om det ska ske på flaska eller på tank det återstår att se. Därefter kommer det fruktas med svenska frukter och bär. Det kanske är det jag ska ägna mig åt, att plocka blåbär. Jag tycker också väldigt mycket om hallon, framboise. Det tycker jag om mer än kriek så det kanske det blir. Svenska skogshallon vore ju häftigt, men det är ett jädra plockande. Det är sån enorm smakskillnad på de och de odlade hallonen.

När sker första premiären av en sur öl från Oppigårds?

– Jag vet inte riktigt. 2020 kanske som tidigast med några få flaskor som ett kul test. Men det hänger på att vi får ihop ett par flaskor som smakar bra. Sen kommer det nog ta en fyra år innan vi får upp volymerna tillräckligt. Som mest skulle det kunna bli 30 000-35 000 liter på ett år som släpps på både 37,5 och 75 centilitersflaskor.

Under GBG Beer Week i våras lanserade Oppigårds en helt ny serie av öl, Heritage Collection, som innehåller klassiska ölstilar där de första fyra var en dunkel, en pilsner, en porter och en märzen.

– Vi kommer fortsätta bygga vidare på serien, där alla kommer heta Hedemora följt av ölstilen. Tyvärr är det svårt att få fotfäste på den svenska marknaden med de mer stiltypiska stilarna, vilket behövs för att få upp volymerna så att man kan köra de året runt. Vi ska göra ett försök och siktar in oss på förfrågningar från System-bolaget, det kanske kommer någon julöl och oktoberfest-öl. Vi har fått fram helt otroligt goda öl. När man har varit med i ett par år och har släppt ipor hit och dit så är det faktiskt en befrielse att dricka en riktigt bra porter. Tyvärr är det för få svenska konsumenter som är beredda att betala 20-25 spänn.

Tror du inte att det handlar om kunskapsnivå och trygghet, och att konsumenter i vissa fall behöver lite av en bruksanvisning för de ölen då?

– Det kanske är så. Det är kanske därför det blivit så enormt mycket humlig öl för nu har folk börjat lära sig skillnaden på en bra och en dålig IPA. Något vi också jobbar för att utöka vår export, så att större andel av det vi producerar exporteras. För att göra oss mindre beroende av Sverige.

Vilka länder siktar ni på?

– Vi vill inte sälja vår öl där det är mer än en dygns transportväg. Jag tycker det känns väldigt knepigt att skicka öl till andra sidan jordklotet, det hänger liksom inte ihop. Det är inte bara transporttiden utan det är en massa som stopp i logistikkedjan vid till exempel omlastning, tullhantering och så vidare. I princip hela Europa täcker vi in med den regeln, vi bryter kanske den regeln då vi i och för sig säljer en del till Libanon, men det är en liten del som går dit. Egentligen tycker jag inte att man skulle exportera överhuvudtaget men det behövs eftersom Sverige är så uppstyrt med Systembolaget som är ett monopol och även detaljhandel som är väldigt uppstyrt där det är tre aktörer som styr marknaden. Kommer vi till Tyskland så är det kanske 30 aktörer som vi kan sälja till. Det är lite tråkigt med Sverige, att det är så nära monopol på alltihopa, och det är det som driver oss att hitta andra försäljningskanaler. Skulle Systembolaget konkurrensutsättas, till exempel som i Finland där man får sälja öl upp till 5-6% i dagligvaruhandel, så har vi ingen aning om vad som händer med våra produkter. Jag har väldigt svårt att tro att vi kan leverera ut hela vårt sortiment så som vi gör idag då. Systembolaget är en väldigt effektiv organisation och deras påslag är väldigt små jämfört med de som dagligvaruhandel har, det är inte ens hälften. Det gör att om inte folk ska betala mer för ölen, vilket de inte kommer göra, så behöver någon annan betala det. Det är därför inte dumt att fördela äggen i fler korgar. Öl är historiskt sett någonting man gjorde på gården och så var det lokala och regionala bryggeri. Jag var inne på Lidl häromdagen och där kan jag köpa korvar som jag inte kan köpa på ICA. Jag kan sitta och äta de och drömma att jag sitter på en alptopp. Jag tycker att det är kul att jag kan köpa den där tyska korven här i Sverige eller en tysk öl och kanske gör vi något som är så bra så att andra länder vill ta del av det.

Ett kulturutbyte?

– Precis, det är ju det. Kulturutbyte inte bara som konsument utan även för oss tillverkare som kan åka runt och träffa kollegor. Jag har en kollega i Schwoich, som är grannbyn till Söll den by i Österrike där vi har lägenheten. Han jobbar på ett bryggeri där som heter Bierol som vi har bryggt öl med, de är jätteduktiga och gör bland annat riktigt bra hazy IPA, men där har de problem att sälja den ölen då det bara är lågprisprodukter ute i detaljhandeln. De säljer det mesta på fat och nästan bara till Italien som har exploderat fullständigt som ölland. Där ligger väl de tyskspråkiga länderna åtminstone tio år efter. De är så konservativa i Österrike och Tyskland så det är inte sant. Där ska det vara veteöl och helles.

Känns framtiden spännande?

– Det känns nog lika spännande som det har gjort förut tror jag. Det är fler dagar nu för tiden än tidigare som jag känner att det inte är superkul, förut så kanske man blev förbannad när någonting inte fungerade eller gick åt helvete och så körde man bara vidare. Nu blir man mera trött och känner sig sliten. Det finns en koppling till det vi pratade om tidigare att hur det går ekonomiskt mäts i digitala pengar på banken som är värdelöst. Bara av den anledningen har jag en stark drivkraft att återinvestera för då transformeras den digitala ekonomin till realekonomi, någonting man kan ta på, berättar Björn och knackar hårt i bordet.

– Det är värt något, för att det går att använda till någonting för mänsklighetens utveckling på något sätt. Det tillför något. Vi får acceptera att vi mäter pengar i det vi kallar svenska kronor, oavsett vad det nu är för något. Vi har tjänat pengarna av det vi har producerat, alltså öl när det har blivit någon krona över på varje flaska vi har sålt. De kronorna har vi skickat in på ett bankkonto och när de pengarna ligger still där hjälper de inte längre Ingvallsbenning eller Hedemora, eller att utveckla nya ölsorter eller något annat verkligt som man kan lukta, dricka eller ta på. Något som är på riktigt! Men om vi tar de pengarna från kontot och bygger ett logistikcenter här, då kanske vi kan sälja lite mer svenskt öl till Estland eller England, vilket kanske leder till att det kommer några engelskmän hit och vill besöka Oppigårds och då börjar det hända grejer. Då kan man börja träffa människor, hälsa på varandra och inse att de också var trevliga typer. På ett bankkonto gör inte pengarna något nytta alls, det är som skillnaden mellan fiktion och verklighet. Det är mycket trevligare att vara i verkligheten.