Fredrik Berggren

​Som initiativtagare till flera ölrelaterade organisationer, event och täv​lingar är Fredrik Berggren en av de som bidragit mest till att göra Göteborg till den fantastiska ölstad den är idag. Dessutom drar han sig inte för att uttrycka sina åsikter om ölbranschens och både risar och rosar via hans satirsida Double Bastard.

Text  Johan Holm   Foto Mikael Götehage

Hur startade ditt intresse för öl?
– Det startade runt 1994 då jag läste en artikel om trappist-öl och munkar som bryggde öl. Jag tyckte det lät så udda och intressant att jag samma dag gick och köpte Orval och Chimay på bolaget samt Michael Jacksons praktverk Stora Ölboken. Jag gick hem och provade ölen och läste om dem samtidigt. Det var en magisk upplevelse, minns fortfarande smakerna och känslan även om det nästan var 25 år sedan. Sedan var det all in som gällde, jag gick bryggkurs och jag läste allt som jag hittade. Jag ville träffa likasinnade och startade då upp Svenska Ölfrämjandets göteborgssektion som kom att bli väldigt aktiv. För att träffa andra hembryggare var jag även med och drog igång hembryggartävlingar i Göteborg.

Brygger du något hemma idag?
– Jag brygger i perioder, kan bli att jag inte brygger någonting under 4 månader, och sedan brygger jag 5 gånger på en vecka. Senaste året har jag nästan uteslutande gjort lageröl samt en del suröl, vill bli bra på det så blir nästan autistisk i såna lägen.

Mycket har hänt i Göteborg sedan du började intressera dig för öl, vad skulle du säga är det mest avgörande för att Göteborg har blivit den ölstad som den är idag?
– Det är en kombination av saker. Stadens storlek är en viktig faktor – stan är så liten att folk känner varandra och kan dra nytta av sociala nätverk, och staden är tillräckligt stor för att det ska finnas en vettig marknad. Det fanns ett par krögare som tidigt kastade ut huvudleverantören och försökte få ett bra utbud. Svenska Ölfrämjandet har haft en viktig roll och det har länge funnits en aktiv hembryggarkrets som spridit kunskap. Det fanns tidigt en samarbetsvilja där man osjälviskt hjälpte och inspirerade varandra, exempelvis har Mikael på Dugges hjälpt många att komma igång kommersiellt. Sedan tror jag att det alltid funnits en naturlig ölkultur kopplat till arbetarstaden Göteborg, men att den ”stora starken” nu har bytts ut mot kvalitet.

Som grundare av bland annat GBG Beer Week har du varit med och bidragit till stadens ölscen, hur skulle du vilja se att utvecklingen fortsätter?
– Jag skulle gärna se fler bryggeripubar, fler surölsbryggerier och fler bryggerier som utforskar ölstilar som idag inte får så mycket plats. Jag skulle vilja se en större differentiering på stadens ölkrogar. Även om Göteborg har en fantastisk ölscen kan det vara förvånansvärt endimensionellt med all IPA/DIPA och snabbsyrade öl på krogarna.

Hur önskar du att GBG BeerWeek utvecklas?
– Vi vill nå fler personer, det är fortfarande många som inte har upptäckt allt som ölkulturen har att erbjuda. Vi vill även få hit fler internationella besökare och bryggerier och tydligare sätta Göteborg på den internationella ölkartan.

Har ni några konkreta planer på hur ni ska locka fler internationella gäster?
– Det är trixigt då vi inte har några direkta resurser. Men det har redan varit en del bryggerier från bland annat Norge och Storbritannien som kommit över på Gbg Beer Week då ryktet om staden börjat spridas. Framöver kommer vi kontakta en del organisationer och bryggerier i andra länder, köra Facebook-kampanjer utomlands och ha en dialog med Göteborg & Co (som har till uppgift att marknadsföra Göteborg) och se om vi kan få stöttning där.

2008 startade du ölbloggen Double Bastard Beer Blog, vad var det som gjorde att du startade den?
– Vi var en liten grupp som drev bloggar i slutet av 00-talet då ölboomen började ta rejäl fart. Jag ville dela med mig av mina upplevelser och tankar om öl, fast på ett kul sätt. Men sen blev det för jobbigt, folk blev förbannade när man inte uppdaterade bloggen regelbundet. Men någon kallade den ”Sveriges roligaste och drygaste ölblogg”, vilket var fint sagt.

Idag lever bloggen kvar som en Facebook-sida där du bland annat risar och rosar ölbranschen med grafik och bildkollage. Två varumärken får extra mycket plats, två ytterligheter när det kommer till deras öl – Omnipollo och Mariestads. Vad är det som retar så mycket med dem?
– De retar mig inte så mycket egentligen, Double Bastard är satir och det är alltid bra att sparka uppåt och att driva med ytterligheter eller vissa tendenser. Faktum är att Omnipollo och Mariestads har mycket gemensamt. Varken Omnipollo eller Mariestads är bryggerier, de är varumärken. Och båda är tveklöst de skickligaste ölvarumärkesbyggena i Sverige. De har med hjälp av marknadsföring lyckats skapa en enorm trovärdighet på var sin sida av konsument- och smakspektrat. Mariestad är Sveriges mest sålda öl och det smakar som hundratals andra tråkiga lageröl. Trots det lyckas de få konferensbesökare och kringresande säljare att känna sig som storfräsande livsnjutare när de dricker ölen. Det är roligt. På andra sidan av spektrat kan Omnipollo göra precis vad som helst och vi vet med säkerhet att nyfrälsta 90-talister kommer hylla det. Till viss del handlar det om sociala medier-bryggning med effektsökeri som ett verktyg för att få spridning. Folk hade ju bara skrattat och skakat på huvudet om Wermlands Brygghus hade gjort en öl med hamburgerbröd och pommes frites. Men när ”rätt” bryggeri med högt varumärkeskapital gör det – då bir det rankat som Sveriges bästa dubbel-IPA på Untappd. Och spunnet socker i öl blir ashäftigt, trots att alla som brygger öl vet att det inte ger någon smak alls. Det är lite kejsarens nya kläder över det, drivet av design, varumärke, Instagram och hype. Det är både roligt, absurt och såklart osunt. Och det måste man kunna skoja om tänker jag. Men faktum är att jag gillar flera av de öl som Omnipollos anlitade bryggerier gör, särskilt de tidiga ölen.

Du är också kritisk till bryggerijättarnas uppköp av mindre bryggeri. Vad är egentligen problemet med att man efter som egenföretagare i bryggeribranschen vill ”casha ut” efter år av slit?
– Jag förstår absolut att man vill casha ut och jag förstår också varför dessa affärer är attraktiva för både köparen och säljaren. Men det enda jag kan bry mig om är ölscenen och dess konsumenter samt vad den här typen av affärer leder till på sikt. Det handlar också om till vem man säljer. Den dagen man enbart försvarar köparens eller säljarens perspektiv är ölkulturen förlorad. Jag minns hur ölscenen i Sverige såg ut under 90-talet och till viss del fortfarande ser ut. De stora bryggerierna kontrollerade krogar med bisarra och delvis olagliga avtal som enbart syftade till att hålla ute all konkurrens. Exempelvis Heineken och andra stora aktörer vill inget hellre än att återta vad de förlorat de senaste 15 åren. Och eftersom de inte klarar av att skapa egna trovärdiga craft beer-märken så är uppköp den enda vägen för dem. För att de sedan ska kunna ge en illusion av craft, valfrihet och bredd i sin portfölj och för att kunna låsa ute konkurrens med nya avtal och kontrollera on trade-miljön. Det finns ytterligare viktiga skäl till varför man ska vara skeptisk till den här typen av affärer. Men vi lever i en nyfrälst öltid med en historielöshet som gör att dagens ölkonsumenter faktiskt inte känner till de bakomliggande strukturerna bakom dessa affärer och vad de kommer leda till på längre sikt. Det är lite tragiskt faktiskt. Vi är inte riktigt där i Sverige ännu, det finns inte tillräckligt stora och attraktiva hantverksbyggerier som är till salu och som de stora vill köpa, men vi kommer definitivt vara där om 4-7 år.

Tror du att just den historielösa nyförälskade ölnörden som köper allt nytt och hypat bidrar till att många av er som jobbat för att få ölbranschen att blomstra nu blir en aning bittra när ölvärlden äntligen frodas som aldrig förr? Ni om några borde sträcka på ryggen och känna er stolta och att ni lyckats.
– Det är fantastiska tider nu, det är ju detta man jobbat för och jag känner absolut ingen bitterhet över det, jag känner en stolthet att man varit en del av det. Däremot kan jag känna viss frustration över två saker – dels det endimensionella fokuset på NEIPA/IPA/DIPA. Missförstå mig rätt, jag älskar NEIPA men det är väl precis just nu som alla olika ölstilar borde utforskas tänker jag, jag vill ha en större diversifiering. Det andra som frust-rerar är att dagens guldläge gör att man inte vet hur det såg ut för bara 15 år sedan, hur de stora styrde och ställde samt att ägandebilden faktiskt spelar roll. Jag skulle vilja se en större medvetenhet och ännu mer aktiva ölkonsumenter. Jag är medveten om att jag låter som en militant aktivist men vi måste ännu mer aktivt stötta små, lokala och oberoende bryggerier och vara kritiska till de stora bryggeriernas nya metoder samt till oklara ägandeförhållanden.

Om du fick “installera” en uppgradering/kompetenshöjade egenskap hos Sveriges samtliga bryggerier, vad skulle det vara?
– Minimering av syre i slutprodukten. Det känns som vi har färre infekterade öl nu jämfört med ett par år sedan, bryggerierna har blivit bättre på hygien och jästhantering. Men nu är det syre som är det största problemet och det märks särskilt i alla humledrivna öl som fått mer plats. Det är inte ok att köpa ett öl på bolaget för 35 spänn och så är det en oxiderad sörja,
det förlorar alla hantverksbryggerier på.