Search
Göteborgs ölhistoria
Share Tweet Email

Göteborgs ölhistoria

Beer History
2018 08 22    07:19
Redaktion

Vi reser tillbaka i tiden till händelserna som lade grunden för den västkustska ölstaden. Via öltappare och ölhallar till Prippsövertagande och porter, porter porter.

Text Peter M Eronson

Här ska staden ligga”, yttrade Gustav II Adolf i en ståtlig pose när han stod på en höjd, vid det som skulle bli Göteborg, och pekade ner på en stor lerhög. Hans pose finns att beskåda som staty vid Gustav Adolfs torg mitt i centrala Göteborg. Året var 1621 och till sin hjälp tog han en drös av holländare som var med och byggde staden. Det var även en holländare, Michel Gertsen, som grundade stadens första bryggeri 1625. Bryggeriet var beläget vid Gullbergsån på den plats som numera huseras av landeriet Stora Katrinelund, en stor vit byggnad precis bredvid Ullevis södra sida.

Man kan väl säga att under de första 100–150 åren så hände det inte mycket i Göteborg när det gäller bryggerier eller ölkulturen. Faktum är att Göteborg länge var en liten stad. Industrialiseringen hade inte tagit fart ännu och tittar man på invånarantalet så låg det på 5 000 (år 1700), 13 000 (år 1800) för att sedan ta ett rejält skutt till otroliga 130 000 invånare år 1900. Så det kanske inte är så förvånande att det var under 1800-talet som det verkligen började hända saker i staden, och då fick ölindustrin en stor och betydande roll.

Men självklart hände det ölrelaterade saker i Göteborg innan 1800-talet. Om man tittar på hur mycket malt som det skattades för går det faktiskt att hävda att en bryggeriboom rådde redan på 1660-talet och 1661 fick Göteborg sitt egna bryggarskrå. Ett skrå var ett slags organisationssystem för borgare som bedrev hantverksyrke och om det fanns tre mästare inom samma yrke i en stad så skulle ett skrå grundas. Detta ledde till att flera olika typer av öl producerades men de skiljde sig en hel del mot de öl vi är vana vid i dag.

Kvalitén på ölen varierade kraftigt under den här tiden, som på många andra platser i Europa. Den ölstil som sågs vara den allra bästa gick under namnet Gott och klart öl till heder, eller dubbelt öl. Det hade en alkoholhalt på 5–6 volymprocent, men det gjorde också att detta öl var betydligt dyrare, nästan dubbelt så mycket som till exempel krögareölet. Utöver dubbelt öl så fanns det fyra andra ölstilar som bryggdes av göteborgsbryggerierna under 1600- och 1700-talet:

KrögareölDå detta öl ofta gavs till officerarna på örlogsflottan fick det även smeknamnet kajutöl. Ölet låg runt 3–4 procent och hade en tydlig restsötma då man inte hade lika stor kontroll över jäsningen på den här tiden vilket resulterade i att allt maltsockret inte jäste ut till fullo. Från en tunna malt kunde man brygga cirka 25 procent mer körgareöl än dubbelt öl vilket gjorde att det var ett billigare öl att tillverka. Men det var dyrare och starkare än en annan ölstil, måltidsölet.

MåltidsölÄven detta var ett sött öl men här fick man ut 50 procent mer öl från en tunna malt än vid framställningen av dubbelt öl. Alkoholhalten låg troligtvis runt 3 volymprocent, men var fortfarande inte det svagaste ölet. Framåt 1700-talets senare hälft tappades måltidsölet allt mer status då det blev så pass mycket dyrare än det något alkoholsvagare svagölet, eller skeppsölet som det även kallades.

SkeppsöletDetta öl hade flera olika namn, däribland svagöl, men också gement öl eller näst öl. Namnet gement öl fick det då manskapet på skeppen som ofta drack detta öl kallades för ”de gemena”. Ölet var ungefär densamma som vår tids lättöl i styrka och det var också det billigaste ölet att tillverka då man fick ut så mycket malt per tunna.

SpisölDet mest udda ölet av dessa fyra då det var en brygd som utvanns när man lakade ur mäsken från tidigare bryggningar. Detta var, och är fortfarande, en vanlig teknik bland brittiska bryggerier och kallas för ”parti-gyle”. Spisöl var troligtvis mycket svagt då det inte fanns så mycket socker kvar att utvinna från den redan använda malten i mäsken.

I slutet 1700-talet började också porter att importeras till Göteborg och dyka upp på allehanda utskänkningsställen. Men vid den här tiden kallades det sällan porter utan gick oftare under benämningen ”Engelskt öl”. Sveriges första porter tillverkades i Stockholm 1774. Den förste svensken som faktiskt myntade ordet porter i svensk skrift sägs ha varit Carl Michael Bellman. Även om Göteborg inte var först med att brygga en porter så var de först med ett renodlat porterbryggeri 1790.

På 1600-talet bryggdes öl främst för eget husbehov men de bryggerier som fanns sålde först och främst till militären men också för dem som tillbringade stor del av sin tid till sjöss. Vad gäller ölkrogar, eller om man snarare ska kalla dem utskänkningsställen eller ölhallar, så fanns det faktiskt några stycken under 1600-talets Göteborg som har fått sin plats i historiska skrifter. När Göteborg grundades 1621 så fanns det ett enda gästgiveri i staden som bedrevs av Adam Hertzwig under namnet Gothia Leijon. Det låg beläget bakom Tyska kyrkan i kvarteret Traktören. Ungefär där Kronhusbodarna ligger i dag. Under 1600-talets första hälft fanns det cirka tio olika gästgiverier och krogar i det här området.

Men även i orter utanför Göteborg som Alingsås, Lerum och Örgryte öppnades många krogar. Anledningen till detta var att Gustav II Adolf 1624 lät bränna ner Nya Lödöse (som låg där Gamlestaden ligger i dag) och när ingen av invånarna där ville flytta in till Göteborg, som konungen hade tänkt, flyttade de till orter utanför Göteborg. Att bo nära vatten när det rådde krig i norra Europa ansågs inte så smart.

En annan krog väl värd att nämna är Nils Börjessons krog vid Södra Hamnen som 1634 hade inrett sin krog med bord, stolar och även sängar så att gästerna kunde sova över på i fall de inte var i ett sådant skick att de inte kunde ta sig hem på eget bevåg.

I dagens Tjeckien är en öltappare ett viktigt och prestigefyllt yrke. Det är helt enkelt en individ på krogen som tappar upp ölen och gör inget annat. Det är ett konststycke och ett prestigefyllt yrke. Även i Göteborg fanns det öltappare under 1600-talet. Närmare bestämt 1656 då tolv stycken öltappare serverade öl i staden. Saken var dock den att de var tvungna att bestämma vilken bryggare de skulle köpa från och därefter fick öltapparen inte köpa av någon annan. Egentligen inte helt olikt dagens system då krögare har en huvudleverantör. Även om krögarna i dag får köpa från andra, om de vill, så brukar de inte göra det då det inte uppskattas av huvudleverantörerna som inte bara bistår med öl utan även bland annat tapplina och glas.

När alla öltappare figurerade i Göteborg på 1600-talet utsågs även särskilda ölprovare som skulle gå runt och prova öl på de olika utskänkningsställena för att säkerhetsställa kvalitén. Det var inte ovanligt att ölen späddes ut eller mixtrades med på något vis.

En av de mest betydelsefulla händelserna i 1700-talets Göteborg var grundandet av ett bryggeri som drygt 100 år senare skulle tas över av ett av Sveriges mest välkända varumärken och bryggerier – Pripps. Men det hela började mittemot Stampbron. Där låg vid 1700-talets mitt en stor tobaksplantage som ägdes av Göteborgs stadsbokhållare och rådmannen Lorentz Ekman. Och det var här som Ekman bestämdes sig för att bygga upp ett bryggeri. Efter sin död 1775 sålde hans änka Lona Knape bryggeriet 1783 till Göran Bremberg och bryggeriet fick då namnet Brembergska bryggeriet. Det var just detta som Johan Albrecht Pripp arrenderade 1828 för att börja brygga sin Pripps-öl.

Pripps bryggeri är lite som Varvet var i Göteborg. Det är många göteborgare som har kopplingar till dessa två arbetsplatser då man antingen har arbetat där eller känner någon som har gjort det, även om det var på 1800-talet.

Efter att ha gjort klart med arrendet skulle det dröja hela 16 år, till 1844, innan Johan Albrecht Pripp köpte byggnaden. Då tillverkade bryggeriet 10 000 hektoliter vilket får ses som väldigt mycket då det enbart bodde några tiotusentals personer i staden. Föga förvånande så var Pripps Göteborgs största bryggeri vid den här tiden. Vid denna tidpunkt så fanns det inte mer än 28 bryggerier i hela landet men det skulle snart ändra på sig då det drygt 50 år senare fanns hela 554 (!) bryggerier i Sverige. Men under 1900-talet blev antalet färre och färre och en stor anledning till fallet heter faktiskt Pripps, men mer om det senare.

I dag är Pripps i princip enbart känd för sin ljusa lager Pripps Blå men det var verkligen inte så att de bryggdes ljus lageröl i början. Även om det ljusa lagerölet lanserades i Böhmen 1842 så hade de i tyska Bayern bryggts lageröl långt innan dess, men av det lite mörkare slaget. Under 1830- och 1840-talet spred sig det bayerska lagerölet även till Sverige och vann stor popularitet i bland annat Stockholm där det berömda Münchens bryggeri tillverkade den.

Pripps, eller snarare Johan Albrecht Pripp, var inte alls lika sugen att börja tillverka detta underjästa mörka öl utan ville fortsätta tillverka sina överjästa sorter. Saken var den att det var dyrt och krävde en del investeringar att tillverka underjäst öl eftersom det skulle lagras kallt (runt nollan). Med överjäst öl behövde man inte det utan det jästes bara i rumstemperatur, eller snarare mellan 15–20 grader. Så Pripps höll sig till det sedvanliga Svenskölet. Svensköl var ett alkoholsvagt och sött öl som fick sitt namn efter att det tyska lagerölet började kallas bayersk öl. Svenskölet var enormt populärt bland konsumenterna i Göteborg och det var också därför det skulle dröja innan Pripps började producera lageröl.

1859 blev han delägare i bryggeriet och 1862 gjorde Pripps sitt första bayerska lageröl. Detta serverades bland annat på ett av Göteborgs mest populära ölställen vid den här tiden, Bierhalle, som låg vid det som då kallades Bierhalleplatsen men som i dag heter Järntorget.

Den som ändrade på detta var Johan Pripps son Carl Pripp. 1859 blev han delägare i bryggeriet och 1862 gjorde Pripps sitt första bayerska lageröl. Detta serverades bland annat på ett av Göteborgs mest populära ölställen vid den här tiden, Bierhalle, som låg vid det som då kallades Bierhalleplatsen men som i dag heter Järntorget. Bierhalle låg i den byggnad där Folkets hus ligger i dag. På grund av svenskölets enorma popularitet skulle det dock dröja ända till 1875 innan det bayerska ölet kunde konkurrera med svenskölet. Sedan gick det undan för bara 5 år senare ansågs svenskölet som en relativt ovanlig öltyp. På sätt och vis kan den jämföras med svagdrickan som var enormt populär på 1800-talet och första hälften av 1900-talet för att sedan under 1970-talet nästan helt försvinna.

Göteborg har länge kallats för Porterstaden och det är inte särskilt konstigt då det är just i Göteborg som Carnegie Porter skapades 1836. Carnegie Porter är Sveriges äldsta öl som fortfarande tillverkas även om den smakar helt annorlunda idag än när det begav sig.

Carnegie Porterns historia börjar dock redan 1808 då en näringsidkare vid namn Abraham Robert Lorent köpte några tomter vid Klippan i Göteborgs västliga utkanter. Tomterna var belägna precis vid Göta Älv och här grundade han det Lorentska Sockerbruket. Vid denna tid fanns tre porterbryggerier i staden men ingen av dem hade någon vidare framgång. Lorent trodde dock han kunde lyckas så 1813 startade han upp en bryggeriverksamhet i anslutning till sitt sockerbruk och 1817 kom Lorentska bryggeriets första porter ut till allmänheten.

Just denna period var också ett riktigt gyllene tillfälle att börja brygga porter eftersom regeringen hade förbjudit import av denna svarta dryck. Eftersom porter som stil också var väldigt populärt vid den här tiden gjorde det inte saken sämre. Lorentska bryggeriet bara växte och vid 1830 hade de en produktion på 2,35 miljoner liter öl. Då ska man också komma ihåg att Pripps vid den här tiden inte var något bryggeri att räkna med alls, då de precis hade startat sin verksamhet. Lorentska Bryggeriet var då det största bryggeriet i staden.

Men lyckan blev inte långvarig, åtminstone inte för familjen Lorent. Abraham Robert Lorent avled nämligen 1833 och då fanns det inte heller några pengar kvar i företaget. Arvtagarna tvingades sälja allt på auktion och då var det en britt som lade det högsta budet. En herre vid namn David Carnegie Jr och efter bara några år tog han alltså fram den porter som skulle blir ett av Sveriges mest kända öl – Carnegie Porter. David Carnegie Jr. flyttade tillbaka till England 1850-talet och då togs driften av bryggeriet över av göteborgaren Oscar Ekman.

Det var under Ekmans ledning som porter-produktionen tog fart ordentligt. Mot slutet av 1800-talet var bryggeriet överlägset i Sverige när det kom till porter. För självklart tillverkades det porter hos andra bryggerier men om man kollar på denna lista över hur stor andel av rikets porterproduktion som Carnegie stod för så förstår man snabbt hur gigantiska de var:

1876–1880 (93 %)

1881–1885 (88 %)

1886–1890 (92 %)

1891–1895 (75 %)

1896–1900 (68 %)

1901–1905 (69 %)

Som du kan se så började faktiskt andelen att sjunka rätt kraftigt från och med 1890 vilket delvis berodde på antalet bryggerier i landet ökade markant vid den här tidpunkten och därmed också konkurrensen. Trots den nedgången så nådde bryggeriet sin absoluta topp 1916 då de producerade 6 miljoner liter. Sedan kom dessvärre nykterhetslagstiftningen vilken sänkte försäljningen på öl drastiskt. Inte hjälpte det att portern hade börjat förlora sin popularitet som ölstil också och det skulle bara fortsätta dala under 1900-talet då det ljusa underjästa lagerölet blev allt mer populärt, vilket vi bevisligen kan se i dag. Carnegie Porterbryggeri såldes 1928 (då bestod det också av sockerbruk och fastigheter) till Stockholms Bryggerier samt AB Pripp & Lyckholm. Produktionen fortsatte dock vid Klippan ända till 1975 då tillverkningen flyttade till Pripps anläggning i Torsby, Värmland.

Portern som stil har alltid haft stor betydelse för Göteborgs ölhistoria, något som Otto Lundell, Lord vice President Porter Drinkers Association, kan intyga:

– Portern var det första industriellt och riktigt storskaligt producerade ölet och när det spreds över världen från London så kom det tidigt till Sverige och framförallt Göteborg. Göteborg var vid den här tiden, skiftet 1700–1800 en internationell och brittiskt-skotskt influerad stad vilket gjorde det naturligt att porterimport och snart även porterbryggandet tog fart i staden. Via Göteborgs hamn exporterades trä, järn och tranolja, de brittiska skeppen var framförallt lastade med textilvaror som inte vägde så mycket och ofta behövde en ballast som fick bli porter. Detta gav portern en stark ställning redan innan det Lorentska bryggeriet anlades vid Klippan i Majorna som vid den här tiden kunde betraktas som en hamnstad till Göteborg. När produktionen kom igång 1817 var portern redan en väletablerad ölstil i staden. Bryggeriet var länge Sveriges största och mest moderna bryggeri och med de nya transportmöjligheter som erbjöds med Göta kanal, ångbåtar och lite senare järnvägar kunde man tidigt sprida sin högkvalitativa porter över Sverige och bli marknadsledare. Bryggeriets lokalisering i hamnen underlättade naturligtvis detta. Genom stor noggrannhet och hög kvalité på råvaror, flaskor och korkar m.m. skapade man en produkt som folk gärna betalade extra för. Man koncentrerade sig på porter och malt i stället för att ge sig in i andra öltyper. I början var den Lorentska, och från 1836, Carnegiska portern ett dyrt och exklusivt öl men under slutet av storhetstiden för 100 år sedan hade även hamnsjåarna råd att dricka porter. Det var trots allt en gång de londonska bärarna, porters, som gett drycken dess namn.

Få bryggerier var så inno-vativa som Lyckholms Bryggerier. När bryggeriet grundades 1880 var det under namnet J. W. Lyckholm & Co efter bryggeriets grundare Johan Wilhelm Lyckholm. Men moderniseringen och nytänkandet började egentligen inte förrän Johan Wilhelm Lyckholm avled 1894 och hans bror Melcher Lyckholm tog över. Lyckholms var först med mycket. Delvis var de det första bryggeriet i Göteborg som använde renodlad jäst samt införskaffade en kylanläggning vilket var väldigt effektivt när de skulle tillverka lageröl. En halvautomatisk tappmaskin köptes in 1887 och två år efter detta lyckades de även bli först med att filtrera sina öl. Alla i Göteborg talade gott om Lyckholms öl, nästan mer så än Pripps öl.

Pripps gjorde då det som stora bryggerier gör när konkurrensen blir för stor, 1927 köpte de Lyckholms och slog sig ihop med dem. Drygt 40 år senare, 1965, lade Pripps ner verksamheten på Lyckholm. Lyckholms anläggning var belägen vid Mölndalsån strax söder om Lisebergs södra entré. Byggnaden står kvar än i dag och 2007 startade faktiskt Oceanbryggeriet upp sin verksamhet i samma byggnad. Här bedrev de bryggning i 10 år tills de 2017 flyttade till nya och större lokaler i Mölndal.

Från ingenstans dök de upp, Bryggeriet Kronan. Eller kanske inte från ingenstans. En av grundarna hade ändå ett förflutet från Pripps, Henrik Pripp. Han var dessutom barnbarn till Pripps grundare. Men när Henrik under våren 1891 grundade Kronan tillsammans med bröderna August och Christian Röhss lämnade han släktbryggeriet bakom sig. Bryggeriet Kronan var beläget på Karl Johansgatan i stadsdelen Majorna som under denna tid ansågs vara en mycket blomstrande del i staden. Första ölet från Kronan började säljas först 1893.

På Kronan tillverkades främst lageröl i form av bayersk typ och pilsner. Utvecklingen gick snabbt framåt och vid år 1900 var de redan 150 anställda och bryggeriet blev en stor konkurrent till både Pripps och Lyckholms. Vid denna tid låg produktionen på otroliga 5 miljoner liter (!).

Några år tidigare, 1896, införskaffade bryggeriet en kölna, som är en slags varmluftsugn, och med denna kunde tillverkning av malt påbörjas. Detta satte alldeles säkert en särskild prägel på Kronans öl och gjorde att den stack ut från Pripps och Lyckholms produkter (åtminstone om jag får spekulera på egen hand).

Pripps ägare var såklart oroliga över hur Bryggeriet Kronan dundrade fram och vid ett skede tillverkade och sålde Kronan mer än Pripps. På Pripps såg man då en enda utväg och det blev som i fallet med Lyckholms att Pripps helt enkelt köpte upp Kronan. Detta var 1902. En positiv detalj med uppköpet var att det anlades en korkfabrik vid Kronans anläggning. Korkarna användes för att försluta flaskorna. Om en tittar på gamla bilder av ölflaskor (vilket bryggeri som helst) kan man se att det sitter en kork på flaskornas topp.

Pripps la ner bryggningen i Kronans lokaler 1917 och byggnaden såldes till Göteborg stad. På bara 26 år hade Bryggeriet Kronan gått från ingenting till att bli ett av Göteborg största bryggerier som till och med fick självaste Pripps att darra, för att slutligen bli uppköpta och nedlagda. Lite sorgligt på sätt och vis. Åker du spårvagn till hållplatsen Kaptensgatan i Majorna kan du se den byggnad där Kronan var belägen, Karl Johansgatan 23–29.

Även om detta handlar om Göteborgs ölhistoria är det omöjligt att skriva om den utan att ta upp den stora nationella händelse som inträffade 1922. Då var det nämligen folkomröstning i Sverige om ett totalförbud mot alkohol. Detta var inget märkligt då det i flera andra länder under samma tid faktiskt redan rådde ett förbud, bland annat i Norge, Finland och USA. Men i Sverige vann nej-sidan, med endast 51 procent av rösterna. Däremot inföll ett förbud mot starköl som hädanefter bara kunde fås mot recept på apoteket.

Tre år tidigare hade ett nytt klassystem införts där klass I hade max 2,25 volymprocent, klass II hade max 3,6 volymprocent och klass III hade mer än 3,6 volymprocent. Det var alltså klass III som blev förbjuden, men 1923 höjdes den maximala alkoholhalten för klass II till 4 volymprocent och detta blev alltså den nya maxnivån för alkohalt på öl.

Det nya förbudet medförde stora problem för den göteborgska portern som vid denna tid låg runt 6–7 volymprocent och även om det gjordes försök att sänka alkoholhalten så uppskattades det inte hos konsumenterna. Pilsnern och lageröl klarade däremot av den nya alkoholhalten fint och konkurrerade ut portern mer och mer i Göteborg. Samtidigt blev också Pripps större och större och började köpa upp allt fler bryggerier.

Under detta förbud införskaffades även motboken där varje medborgare fick enskilda ransoner för hur mycket de fick dricka under ett år. Men om man blev sjuk kunde man få porter, som hälsokur, utskrivet av en läkare. Sedan kunde man hämta ut en flaska porter på Apoteket med angivna doseringsdoser. Man kan väl säga att det var väldigt många göteborgare som var ”sjuka” under den här tidsperioden och blev ordinerade en matsked porter om dagen. Om de nu höll sig till den angivna mängden tåls att fundera på.

Motboken avskaffades 1955 då starköl återigen började säljas på det nygrundade Systembolaget. Men då var skadan redan skedd för portern som i många svenska städer redan hade börjat försvinna. Men i Göteborg hade den fortfarande en stark ställning vilket till stor del berodde på Carnegies Porterbryggeri som stod och puttrade nere vid Klippan.

slutet av 1800-talet trädde betydligt striktare regler i kraft när det gällde ölhallarnas utseende i staden. Det fanns gott om ölhallar men många bestod egentligen bara av en mörk källarlokal med ett enkelt jordgolv, några bänkar och bord samt en bardisk. Ganska sunkigt och smutsigt kan man tänka sig. Så fick det alltså inte se ut längre. Det skulle vara betydligt mer rymligt och se mer ordnat ut.

En av dessa nya ölhallar var 7:ans ölhall mittemot Saluhallen vid Kungstorget. Den öppnade 1900 av August Andersson och finns kvar än i dag. Går du in där i dag kan du se exakt hur en av dessa, då nya, ölhallar såg ut. 7:ans ölhall är nämligen minnesmärkt och är därför bevarad för att se ut som den gjorde när de först öppnade. Det är en upplevelse att besöka. De är också den enda krog i Sverige som får servera alkohol utan att behöva servera mat, på grund av sin minnesmärkning (en typ av K-märkning).

Runt 1900 fanns det 14 olika ölhallar och vinstugor i det här området som 7:ans ölhall ligger i dag. När starkölsförbudet trädde i kraft och bara drycker under 3,6 volymprocent fick säljas tvingades dock många slå igen. På 1970-talet fanns endast ett dussintals kvar till skillnad mot dem 300 som fanns i början av seklet. I mitten av 1990-talet lades också den näst sista ner, Hartlepool som låg belägen på Allmänna vägen i Majorna.

Visst har Pripps gjort mycket för ölkulturen i Göteborg genom århundradena och de satte också Göteborg på ölkartan under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Men vänta nu, gjorde de verkligen det? Eller var det bryggerierna de köpte upp som gjorde det?

Nu när vi ändå är framme vid 1900-talet  kan det vara dags att ta upp de lite sämre sidorna i Göteborgs ölhistoria. För faktum är att om 1800-talet var ett gyllene århundrade för göteborgska bryggerier och ölindustrin i stort med många olika stilar, bryggerier och liknande var 1900-talet det rakt motsatta. I avsnittet innan hittar du en av anledningarna men en annan heter faktiskt Pripps. Visst har Pripps gjort mycket för ölkulturen i Göteborg genom århundradena och de satte också Göteborg på ölkartan under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Men vänta nu, gjorde de verkligen det? Eller var det bryggerierna de köpte upp som gjorde det?

Visst var Pripps nydanade och moderniserande på mitten av 1800-talet då de började brygga lager och i synnerhet bayerskt, något de var bland de första i Göteborg att göra. Men sedan kom det nya bryggerier så som Lyckholm och Kronan som både var mer innovativa och började komma ikapp Pripps produktion. Pripps gjorde då det som de flesta stora aktörer gör när det kommer konkurrende företag – de köper upp dem. Till skillnad från de andra bryggerierna hade Pripps stora kapital som gjorde att de hade råd att köpa upp andra bolag men ändå driva vidare sitt eget som vanligt.

Detta eskalerade rejält under 1900-talets andra hälft då Pripps även började köpa upp bryggerier i övriga Sverige. På endast 20 år mellan åren 1955–1975 gick antalet bryggerier från 638 till 108 stycken. Nu var detta inte enbart Pripps fel, för självklart köpte de inte upp alla dessa. En annan (och kanske större) bidragande orsak var införandet av Systembolaget 1955 som gjorde att starkölen (klass III) återigen kunde köpas. Innan dess hade antalet svagdrickabryggerier blivit enormt många eftersom många köpte alkoholsvag öl på grund av starkölsförbudet. När man åter fick köpa starköl dalade försäljningen av svagdricka markant.

Men visst hade Pripps (eller Pripps & Lyckholm som de hette då) ett finger med i spelat. För det var under efterkrigstiden som de började köpa upp bryggerier på löpande band. Vissa fick behålla sina verksamheter men de flesta lades ner. Den riktigt stora omvandlingen för Pripps & Lyckholm kom 1964, då de efter att köpt Malmö Bryggerierna tre år tidigare, bildade storkoncernen Pripps-Bryggerierna AB tillsammans med Stockholms Bryggerier. Uppköpen fortsatte och det mest betydelsefulla får man väl säga var AB Falken (Falcon) i Falkenberg och Borås 1974.

Även om Pripps expanderade över hela Sverige fanns de fortfarande kvar i Göteborg och den största produktion låg också här. De flesta göteborgare var stolta över sitt Pripps, vilket också märktes på försäljningen. Att det var just Pripps som skulle drickas i Göteborg var det inget snack om. Så är det inte direkt längre. Men att de fortsatte satsa på Göteborg blev än tydligare då de 1972 invigde en helt ny anläggning i Västra Frölunda. Här bedrevs tillverkning ändå till början av 2000-talet då den stora smällen kom. Efter att Pripps under olika turer blivit uppköpta av Volvo och blivit statliga hamnade de till slut i danska Carlsbergs ägor, som i dag är en av världens största bryggerikoncerner. Det kom som en chock för många men 2001 bestämde sig Carlsberg att lägga ner Prippsfabriken i Västra Frölunda vilket gjorde att Pripps-eran i Göteborg var över. I stället flyttades tillverkningen till anläggningen i Falkenberg. Med andra ord råkande Pripps ut för samma öde som de under flera år satt andra bryggerier i – uppköpta och nerlagda.

Även om det fanns en del bistra miner över detta var det även många ölentusiaster i Göteborg som var överlyckliga att Pripps försvann då många tyckte att de dominerade marknaden alldeles för mycket och hindrade ölkulturens utveckling. Och säga vad man vill men det finns nog ingen som kan påstå att ölkulturen i Göteborg är sämre i dag än den var under Pripps era.


Historisk ölvandring Om du känner ett sug efter mer historia efter att ha läst den här artikeln kan vi verkligen rekommendera att du går en historisk ölvandring med Simon Svensson på Njutningsfrämjandet. Med entusiasm och humor guidar han dig och följare genom olika historiska platser från ett forna ölgöteborg. Läs mer om denna vandring på: njutningsframjandet.se

Leave a Reply

More articles

Det är inte bara bryggerier det finns gott om i Göteborg, staden har ett fantatiskt utbud av pubar, ölbarer och restauranger som serverar hantverksöl. Här hittar ni våra åtta favoriter.

Göteborgsnumrets hembryggar-artikel är lite av en specialare. I denna artikel hittar du 8 recept från lika många Göteborgsbryggerier. Först ut är Olle på O/O Brewing som sedan har valt nästa bryggeri på tur, och så fortsätter det. Helt enkelt något så självklart som en Göteborgsk receptstafett.

25 våningar ovanför Liseberg, i ett av Gothia Towers-tornen styr Gabriel Melim Andersson köket med närodlat, småskaligt och nyskapande som ledord. Ytterligare en bit upp, på taket så har de sina egna bikupor och odlar sina egna örter. 2016 tilldelades Upper House Dining en stjärna i Guide Michelin.

Från Bingolotto, räkfrossa och stor stark till ett kultiverat och levande ölsamhälle i framkant. Vad tusan var det som hände? Så här blev Göteborg Sveriges ölhuvudstad.

På 25 år har vi i Sverige lämnat bryggeridöden bakom oss och tagit några rejäla sjumilakliv in i en fantastisk ölkultur.