Så blev Göteborg Sveriges ölhuvudstad

Från Bingolotto, räkfrossa och stor stark till ett kultiverat och levande ölsamhälle i framkant. Vad tusan var det som hände? Så här blev Göteborg Sveriges ölhuvudstad.

Text Robert Lagerström

Göteborg är en lysande stjärna på  ölhimlen. I dag finns det nästan 50 bryggerier i regionen samt många högklassiga pubar och restauranger – från Haket och Ölrepubliken till Steampunk Bar, The Rover och Brewers Beer Bar.

Här arrangeras flera festivaler samt den nio dagar långa ölveckan GBG Beer Week, som i år erbjöd runt 100 programpunkter i den skummande maltdryckens tecken. I Göteborg finns en gemenskap och ett osjälviskt klimat där folk hjälper varandra.

– Jag tror att vi genom åren har haft folk från 50 bryggerier på besök. De har varit med och bryggt öl och ställt frågor. En gång i tiden fick jag själv vara med och brygga på Nynäshamns ångbryggeri, och förhoppningsvis har jag spridit den karman vidare, säger Mikael Dugge Engström, grundare av Dugges bryggeri.

I Göteborg finns inga täta skott mellan hembryggare och proffs. Redan på 1990-talet fanns det ett stabilt gäng hembryggare som träffades, provade öl och snackade. Därefter växte antalet stadigt. Många som har startat bryggeri har gått en bryggkurs och börjat hemma i köket, konstaterar hembryggaren Rick Gordon Lindqvist, som lett många kurser.

Men så har det inte alltid sett ut. För att förstå hur stan har seglat upp i toppen måste vi gå tillbaka till 1980-talet. Då var Göteborg fortfarande en arbetarstad med hamnkranar, fartyg och industrier. Här fanns gott om ruffiga miljöer och nästan hela stadsdelen Haga var vanvårdad med stora gapande hål mellan rucklen.

Att samhället hade varit en stolt porterstad märktes inte. De flesta gamla ölsjapp hade klappat igen, det fanns få restauranger och ett mycket magert ölutbud. Några ljuspunkter var dock Brasserie Ferdinand, Restaurang Weise och Zum Gemütlichen Alfred i centrala stan.

– Det var stor stark som gällde. En sådan kunde kosta 60 kronor. Dessutom var man tvungen att beställa mat för att få köpa alkohol. Det hände att servitriserna sprang omkring med en och samma portion till de olika gästerna under en kväll. Folk satt inte på restaurangen för att äta, minns Reza Ganon, som kom till Göteborg 1983 och sedan länge driver 3 små rum.

Eftersom det knappt existerade något uteliv efter klockan ett på natten uppstod en livfull kultur med svartklubbar. I rivningsfärdiga industrilokaler krängdes det billig lager, som Pripps Export, TT och Norrlands guld, fram till morgontimmarna. Ölen var sällan kylda och klunkades direkt ur flaskan.

Och särskilt mycket bättre såg det inte ut på Systembolagets hyllor. Även där var det nästan bara ljus lager som gällde och till råga på allt fick inget öl vara starkare än 5,6 procent. Sammanlagt fanns det bara ett fyrtiotal olika sorter, från Dart och Royal Export till Fat 21, Löwenbräu och Falcon Bayerskt. Den enda riktigt mörka brygden var Carnegie porter.

Kort sagt kändes det som om Sverige befann sig bakom järnridån. Och det var just därför som Svenska Ölfrämjandet hade bildats. Inspirationen kom från brittiska Campaign for Real Ale (Camra), den blomstrande hembryggarrörelsen i USA samt
den populärvetenskapliga öllitteratur, som hade börjat nå Sverige.

Under 1980-talets senare hälft gick föreningen på krigsstigen för ett bättre Ölsverige. Medlemmarna strömmade till och i sann rebellanda uppvaktade styrelsen Systembolagets ledning och hade möte med finansdepartementet.

Under våren 1987 anordnade Svenska Ölfrämjandet den första ölprovningen utanför Stockholm. Då samlades 19 entusiaster på Brasserie Ferdinand, som fanns en trappa ned i NK-huset i Göteborg, vilket hade ett stort utbud av belgiska brygder. Det skulle dock dröja innan föreningen fick fäste på Västkusten.

Däremot lyckades den få inflytande över vilka öl som skulle ingå i Systembolagets nya specialsortiment. Detta experiment hade premiär i slutet av 1988, bland annat i Nordstan i Göteborg, och rymde sju svenska och sju importerade brygder. Äntligen gick det att få tag i sorter som Liefmans Goudenband, Söldenauer Schloss och Lindemans Gueuze. Fortfarande fanns det så pass få öl att det var enkelt att ha full koll på sortimentet.

Året därpå genomförde Svenska Ölfrämjandet det första svenska mästerskapet i hembryggning. 14 öl deltog och det blev tydligt att alla som var tillräckligt intresserade kunde göra sitt eget välsmakande öl. Och just hembryggningen var något som på sikt skulle föra fram Göteborg som en ölstad.

– Jag började brygga 1989. Vid den tiden fanns det bara en bryggbutik i Göteborg, Bodega på Järntorget, och personalen var inte särskilt kunnig. På deras lager råkade jag en dag se ett papper där jag skymtade namnet Svenska hembryggareföreningen. Efter mycket sökande fick jag tag i deras ordförande och gick med ganska omgående, minns veteranen Tommy Sandström.

Svenska hembryggareföreningen grundades 1990, som en sektion inom Svenska Ölfrämjandet. Den växte snabbt och skulle snart komma att stå på egna ben.

– På Bodega träffade jag Jonas Åvall i början av 1990 och vi bildade amatörbryggarföreningen Amylase. Vi bollade idéer mot varandra, förstod saker utan att fatta dem och klättrade uppåt i kunskapsträdet. Vi träffade på fler och fler bryggningsintresserade, ofta på Bodega, och ryktet om vår förening spred sig från mun till mun. Snart var vi ett gäng som träffades en gång i månaden, fortsätter Tommy, som ledde kurser i Svenska hembryggareföreningens regi under tio års tid.

Amylase utvecklade en lite avvaktande inställning till att tävla med öl. Medlemmarna var mer intresserade av att smaka på varandras öl och utvecklas som bryggare. Den låga profilen gjorde att ölentusiasterna i Stockholm var övertygade om att det inte fanns några hembryggare i Göteborg.

När Svenska hembryggareföreningen till sist insåg hur det låg till utsågs Amylase till en lokalsektion.

– Amylase skapade en grundläggande aktivitet. Hembryggarna upptäckte att öl kunde vara så mycket mer än bara industrilager och den kunskapen har spridit sig. Det ligger extremt mycket ideellt arbete bakom ölvågen med små, små rännilar från många olika håll, fastslår Stefan Gustavsson, som blev hembryggare tidigt och långt senare skulle satsa på Mohawk Brewing Company.

Samtidigt hände det andra saker. 1992 startades en gastronomisk högskoleutbildning i Grythyttan, där ölkunskap ingick. Samma år hade dessutom Stockholms ölfestival premiär. Den var ett symptom på en tidsanda där öl blev allt mer i ropet. Ett startskott för scenen. Nu fick bryggerier och importörer en chans att visa upp sig och marknaden fick en viktig temperaturmätare. Festivalen gav ekon även i Göteborg.

På hemmaplan kunde göteborgarna 1992 besöka två nyöppnade ställen.

– Het Amsterdammertje var en kvarterskrog nära Centralen som började importera öl. Old Beefeater Inn i Linnéstaden var en pub i brittisk stil. Bägge finns fortfarande kvar. På Beefeater hade de spännande fatöl i mitten av 1990-talet, bland annat Theakson’s Old Peculier, minns Rick Gordon Lindqvist.

I Stockholm öppnades Oliver Twist 1993 medan Bishops Arms kom igång som en hotellpub i Västerås. Kedjan skulle komma att växa kraftigt, etablera tre pubar i Göteborg och sprida ölkulturen över landet.

Men allt var inte frid och fröjd. Antalet bryggerier fortsatte att minska, främst på grund av att Pripps lade ned flera av sina produktionsanläggningar. 1993 fanns bara 16 ölbryggerier i Sverige.

Men snart skulle det vända. Under sommaren året därpå fick Göteborg sin första nya öltillverkare på över 100 år, Gamlestadens bryggeri. Det fanns i stadsdelen Gamlestaden och var inhyst i ett fabriksområde där SKF en gång hade startat sin verksamhet.

– I början var det en katastrof. De visste inte vad de höll på med. Och i maltförrådet flög det ohyra. Bryggeriet var egentligen ingenting att ha, men det var nytt. Det såldes senare till Herrljunga Cider för en krona och flyttades dit, berättar Tommy Sandström.

Inför 1995 var många ölentusiaster tårögda av lycka. Det till synes ouppnåeliga målet – som Svenska Ölfrämjandet och andra hade kämpat för så länge – skulle som genom ett trollslag bli uppnått. I och med Sveriges inträde i EU försvann den övre alkoholgränsen för öl och det blev lagligt att köpa starkare specialbrygder. Världen låg öppen.

Och plötsligt fanns det hela tre öltillverkare i Göteborgstrakten. I januari 1996 fick Pripps och Gamlestadens bryggeri nämligen sällskap av Ahlafors bryggeri, som grundades i ett före detta spinneri i Alafors, nära Kungälv.

Idén hade kläckts av ortens bastugäng två år tidigare. Drivande var Emris Olsson och Cralle Sundberg och efter ett stormöte i medborgarhuset – ”nästan alla ville vara med!” – tecknades aktieposter för en miljon kronor. Det räckte som grundplåt och genom frivilliga insatser stod bryggeriet snart färdigt.

– Jag hjälpte Ahlafors med teknik och råvaror. Bryggeriet finns fortfarande kvar och sköts genom ideellt arbete. Ölen säljs framför allt i närområdet och man gör mycket cider, som går till Skottland, berättar Tommy Sandström.

1996 innebar även premiär för Göteborgs första ölfestival. Den arrangerades av Marianne Wallberg, drivkraften bakom Stockholms ölfestival, på Svenska mässan och lockade 9 500 besökare. Året därpå gästades evenemanget av hela 11 000 personer. Då medverkade bland andra amatörbryggarföreningen Amylase samtidigt som Gamlestadens bryggeri vann klassen ”Bästa svenska ölet – alla kategorier” med sitt Färsköl. Det senare såldes även på Old Beefeater Inn.

Men brygden som de flesta minns från den tiden är Jämtlands Hell. Den togs fram 1997 av bryggeriet tillsammans med Oliver Twist och Akkurat i Stockholm och var en tysk lager som hade humlats som en amerikansk ale. Folk var inte vana vid så pass stora smaker och Hell väckte uppståndelse i ölvärlden.

Det gjorde även en pub i Göteborg. The Irish Rover hade kommit igång 1995 på Andra Långgatan med Falcon som huvudleverantör. Det innebar ett standardutbud med Falcon, Hof, Guinness, och Kilkenny – men det tog en vändning 1997 när avtalet med Falcon löpte ut och inte förnyades. Puben blev ett freehouse som döptes om till The Rover.

– Vi var alla lika glada att kunna slippa Falcon. Vin & sprits importmonopol hade nyss försvunnit och många nya importörer dök upp och ville sälja sina öl. Vi hade fortfarande många engelsktalande gäster och svenska anglofiler, så engelsk fatöl var ju populärt. Vi kunde till och med sälja 40l fat med real ale. Vi slutade också med flasköl och då fick vi plats med ett rejält maltwhiskysortiment, minns den före detta delägaren Peter Wolffsohn.

Det var han som drev The Rover tillsammans med Reinhard Jarche och dennes fru Berit Jarche. Men det var Reinhard som de flesta förknippade puben med. Han hade i grunden ett gott hjärta men ett egensinnigt sätt, kunde få utbrott och snäsa åt gästerna på sin tyska accent. Och Gud nåde den stackare som i oförstånd bad om en stor stark! En sådan gäst kunde få en rejäl utskällning.

– Reinhard var extremt lynnig och kunde ställa till med vilken scen som helst. Som stammis kunde man fråga om hur exempelvis Bateman’s porter var. ”Den schmakar zom en porter!”, kunde Reinhard ilsket fräsa. Nästan gång kunde allt vara lugnt och man fick ett smakprov som svar på sin fråga, berättar Rick Gordon Lindqvist och fortsätter:

– The Rover var sjukt spännande, men inte från början. De hade en skum altbier, Duckstein, och tyska och engelska öl. Från Spitfire och Old Speckled Hen till Triple FFF och tjeckiska Plata. Stammisarna tjatade om öl från andra länder, som Belgien, men de dröjde.

Redan 1997 anordnade The Rover en tjeckisk fatölsfestival, i samarbete med Soldaten Svejk i Stockholm. Den följdes av en tysk samt en svensk festival, med 23 olika öl. Det var mycket på den tiden.

– Det var en sensation när The Rover öppnade! Det var knôkfullt för det mesta och där hängde vi hembryggare. Vi hatade stor stark och på The Rover fanns det ingen att köpa. Reinhard var sur och butter men jag kan lova att grejen med att vända Falcon ryggen hade effekt på andra krögare, säger Tommy Sandström.

Göteborg hade tagit ännu ett steg mot att bli en modern ölstad. Och det var förstås ingen slump att Svenska Ölfrämjandet förlade sina månadsmöten på The Rover. Göteborgsavdelningen bildades 1997 av entusiasterna Fredrik Berggren och Jonas Ahnfelt och spred hantverksölkulturen genom allt fler medlemmar. Någon som började besöka mötena var Mikael Dugge Engström medan stamgästen Thomas Bingebo, som skulle grunda Oceanbryggeriet, mest satt tyst för sig själv i baren.

– På The Rover i slutet av 1990-talet fanns det en större bredd av öltyper än vad det finns på pubarna i dag. Då fanns det altbier, kölsch och olika ölstilar från Belgien, USA och England. Allt var nytt för alla. Numera finns det mest ipa, lager och berliner weisse, konstaterar Fredrik Berggren, hembryggare, ölprovare och en av upphovsmännen till
GBG Beer Week.

Under 1999 fick The Rover ytterligare uppmärksamhet. Då utsågs paret Jarche till Årets ölkrögare av Svenska bryggareföreningen (numera Sveriges bryggerier), i samarbete med tidningen Restauratören. Delägaren Peter Wolffsohn hade nyligen sålt sin andel.

Motiveringen löd: ”Med entusiasm, genuint intresse och goda fackkunskaper har Berit och Reinhard Jarche på puben The Rover givit Göteborg en framträdande roll som främjare av god ölkultur i Västsverige”.

Samtidigt hade det tillkommit andra högklassiga ställen. Ett av landets mest intressanta var Ljungskile turisthotell dit ölintresserade göteborgare vallfärdade, trots att det krävdes en timmas resa norrut. Anläggningen hade tagits över av Håkan och Carita Jungblom som genast satsade på maltdrycker. Främst var det belgiska sådana som gällde och det dröjde inte länge förrän man kunde servera över 400 olika öl.

I centrala Göteborg fanns pubar som Plain Kitchen, Flying Scotsman och Haket. Den senare hade kommit igång redan 1992.

– På den tiden hade vi Åbro som huvudleverantör och Gösser på fat. Senare sålde vi Falcon Gammelbrygd och olika årgångar av Carnegie Porter. Då fanns det inte särskilt många öl att välja på, men i slutet av 1990-talet växte det fram ett utbud av hantverksöl. Sedan dess har det blivit större och större, säger Hakets ägare Masse Flohr.

Även på andra platser i Göteborg hände det saker. När Gamlestadens bryggeri gick i graven 1998 tog Gunnar och Sven Ödman över lokalen. De drev en restaurang i en lokal bredvid och arrangerade ölskolor som brukade avslutas med en rundvandring hos Gamlestadens.

Utan någon som helst erfarenhet av bryggning beställde bröderna ett 200-liters bryggverk av Thomas Segebladh, på Ahlafors. Därefter satte de igång med att bearbeta myndigheterna.

– Innan vi fick vårt tillstånd la vi säkert ned över 200 timmar på pappersexercis. Anledningen till att det inte finns fler pubbryggerier i Sverige beror helt enkelt på att det är för mycket jobb, konstaterade Gunnar Ödman i Maltesen, Svenska Ölfrämjandets medlemstidning.

Både Thomas Segebladh och hembryggaren Tommy Sandström hjälpte till med recept och gav allmänna råd så att bröderna skulle kunna komma igång. Under våren 1999 öppnades Pannrummet kök & bar, Västsveriges första bryggeripub, som på premiärkvällen lockade med en handfull olika öl.

Vid det laget fanns redan 3 små rum. Det hade öppnats året före som ett kafé, en trappa ned på Kristinelundsgatan vid Avenyn.

– Efter några år blev det en vinkällare och därefter en ölbar. Jag var fattig och behövde kylskåp så min huvudleverantör blev Carlsberg. Efter ett tag kändes det som att jag höll på att sälja mig så jag avbröt kontakten med Carlsberg, berättar ägaren Reza Ganon och fortsätter:

– Jag hade lärt mig att dricka belgiskt öl och hade Duchesse de Bourgogne, från Brouwerij Verhaeghe, på fat. Många gäster visste inte vad det var men nio av tio gillade den. Jag hade även Spaten, Hoegaarden och Leffe. När Håge Wiktorsson kom igång med Närke (Kulturbryggeri, reds. anm.) började jag även med deras öl.

3 små rum finns kvar än i dag. Det har blivit ett högaktat ölställe som sticker ut genom den mysiga källarlokalen, de persiska mattorna och Rezas vurm för jazzmusik. Fokus ligger fortfarande vid ett belgiskt sortiment och vid bardisken hänger en skylt med stor stark-förbud. Sedan några år tillbaka brygger man även egna öl.

Trots allt fler nya pubar var Göteborg långt ifrån någon ölstad. I slutet av 1990-talet hade orten fortfarande mycket att brottas med.

– Göteborg var en seg stad med mindervärdeskomplex. Jag hatade alla goa gubbar, Lasse Kronér, Lisebergskaninen, räkfrossa på Avenyn och drömmarna om ett humormuseum. På Göteborgskalaset stod folk och vrålade till Triple & Touch på Kungstorget med en makrolager i plastglas i handen, beskriver Fredrik Berggren och fortsätter:

Göteborg kändes helt efterblivet. Man ansågs som snobbigt märkvärdig om man ville ha något annat än en överkolsyrad, industriell ljus lager från den enda leverantören. Pripps låg som en matta över stan och det var sjukt bra att bryggeriet lades ned.

Carlsberg fattade beslutet om nedläggning under våren 2001. Året därpå var den 173 år långa bryggartraditionen i Göteborg över. Men några före detta anställda bildade föreningen Prippklubben, och kom att brygga ett öl tillsammans. Detta ledde till att man så småningom grundade Göteborgs Nya Bryggeri. I modern tid flyttade det in i Pripps gamla lokaler på J A Pripps Gata i Västra Frölunda. Och cirkeln var sluten.

– Göteborgs historia som gammal ölstad är viktig. Det handlar om att förvalta ett arv och Prippklubben har spridit intresset för bryggeri-historien. En stolthet. Det sved för övrigt hårt när Nya Carnegiebryggeriet öppnades i Stockholm. Carnegie är ju så otroligt starkt förknippat med Göteborg, fastslår Stefan Gustavsson. 

Men låt oss återvända till 2001. Det var året då Mikael Dugge Engström började intressera sig för öl.

– Jag träffade en engelsman i jobbet som berättade om småbryggerierna i Storbritannien. Jag blev nyfiken. Hur fasen gör man öl? Det ville jag ta reda på. Jag läste alla böcker om ämnet som jag kunde få tag på. Fick beställa från utlandet, på svenska fanns bara Ölbryggning av Svante Ekelin och Håkan Lundgren, och en som Lektyr gav ut, skrattar Engström.

Han var utbildad sjöingenjör, hade bland annat arbetat som konsult på en fastighetsbyrå och drivit ett e-handelsföretag. Men om öl visste han inte mycket. När han var på sjöss under det tidiga 1990-talet ville en kompis ta en öl:

– Nu ska vi dricka Guinness!

– Vad är det?

– Ett svart öl.

– Va! Finns det sådana?

Men tio år senare hade Engström alltså fått maltdrycken på hjärnan. Han nördade ned sig och läste i tre långa år om råvaror, kemi, bryggning och olika ölstilar. Samt alkohollagstiftningen. Samtidigt började han samla på sig utrutning här och där. Ett eget bryggeri låg allt närmare i tiden.

– Mina favoritöl var Nynäshamns Bedarö Bitter, Jämtlands Hell och Heaven. De bryggerierna var mina hjältar. Så jag ringde runt för att göra studiebesök, men på Jämtlands blev det tvärstopp. I dag förstår jag det, att det kan vara jobbigt att ha folk springandes under produktionen.

– Men jag fick komma till Grebbestads och till några bryggerier i England. Jag hade block och penna och sysslade med rena industrispionaget. Och hos Nynäshamns fick jag vara med och brygga just Bedarö bitter. Då tänkte jag att om jag någonsin startar ett bryggeri ska jag hjälpa andra på samma sätt.

Snart hade Engström bestämt sig. Han tillverkade ett bryggverk av en gammal kaffekokare och lämnade in ett öl till en av Svenska hembryggareföreningens ölträffar 2004, och kammade hem en bronsmedalj. Året därpå värvade han ett antal aktieägare, kom över en lokal i Mölndal och var redo att söka tillstånd för sin bryggeriverksamhet.

– Jag kom upp i 86 eller 91 sidor med ansökningshandlingar, med alla bilagor, och det blev en hel pärm med papper. Det krävdes tillstånd av Folkhälsomyndigheten och Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Mätningar av volymer och alkoholhalter skulle redovisas. Jag skulle bli alkoholskatteskyldig och ha ett skatteupplag, det skulle presenteras ritningar över huset och omgivningarna, minns Engström.

I april 2005 bryggde Dugges ale- & porterbryggeri premiärölet Avenyn ale, som ingick i en svit av fem andra öl med Göteborgstema. De kunde köpas på bland andra The Rover, Old Beefeater Inn och Bishop’s Arms.

När Dugges senare vann en upphandling om en modern lager hos Systembolaget, med Lager No 1, bestämde man sig för att satsa stort och bygga ut. Sedan dess har bryggeriet stadigt ökat sin produktionsvolym och därtill lyckats hänga med sin tid.

Men Dugges var inte den enda ölnyheten i Göteborg under 2005. I september öppnades Delirium Café. Kedjan var redan etablerad i världsstäder som London och New York och kunde på lilla Kronhusgatan erbjuda 2 005 olika brygder från 60 länder. Ölmenyn bestod av en pärm på drygt 80 sidor.

– Det fanns bara fyra exemplar av varje öl på plats. Så ibland fick man göra om sin beställning ett antal gånger tills de fick fram en sort som inte var slut. Trots att de anställda visste noll om öl var jag där jätteofta. Jag jagade rejtings på den tiden och tyckte att det var spännande med ett så stort utbud, berättar Rick Gordon Lindqvist som träffade de flesta av Göteborgs ölentusiaster vid bardisken.

Planerna för Delirium Café var storslagna. Chefen för företagets verksamhet i Norden hette Håkan Jungblom och var den som några år tidigare hade gjort Ljungskile turisthotell till ett ölmecka. Nu talade han om att öppna Delirium-krogar i varje nordisk huvudstad och minst två till i Sverige. Men så blev
det inte.

– Konceptet var före sin tid. Och jag tyckte att de mest hade gamla och tråkiga öl, typ ett år gammal lager från Namibia. Att lägga fokus på antal i stället för kvalitet var fel grepp. Stället kändes som en gimmick och blev som ett turistställe, även för folk som inte gillade öl, säger Fredrik Berggren.

Delirium Café existerade bara i några få år. Därefter öppnades Ölrepubliken i de ändamålsenliga lokalerna.

Även under 2006 fläktade internationella vindar över stan. Då arrangerades ölsajten Ratebeers European Summer Gathering av Rick Gordon Lindqvist. Under tre dagar och nätter flängde ett stort gäng deltagare från många olika nationer omkring
i Göteborg. Några ölställen som besöktes var The Rover och Plain Kitchen, Haket, Pannrummet och Bishop’s Arms.

– Det var vid den tiden som Göteborg blev en ölstad att räkna med. Fler och fler människor blev intresserade av vad de drack och vanligt folk kom och provade annorlunda öl, berättar Reza Ganon och fortsätter:

– Det berodde varken på The Rover, Dugges eller mig. Göteborg var en stolt ölstad för ett par hundra år sedan, en industri- och hamnstad med enkla människor utan enorma krav på livet. Öl var viktigt! Under större delen av 1900-talet var stan som en inaktiv vulkan men efter millennieskiftet började det ryka från vulkanen. Sedan kom den moderna ölexplosionen.

Förutom generna från portertiden har Göteborgs roll som just arbetarstad varit viktig. Folk har inte ansett sig vara för fina för att dricka öl utan i stället tagit drycken till sitt hjärta. Samma sak gäller för övrigt för fotboll och hårdrock, två populära företeelser i stan. I Göteborg har lyxvinerna aldrig riktigt fått fäste.

– Det dricks mer öl och säljs mer öl per capita i Göteborg än i Stockholm. Så är det bara. Och här hjälper bryggerierna varandra – och tävlar och sporrar, men på ett positivt sätt. Från början var vi på Poppels hembryggare och fick hjälp av Dugges att ta steget mot ett eget bryggeri. Det kändes tryggt, berättar Mats Wahlström, vd för Poppels bryggeri i Jonsered.

I Göteborg är man nära varandra. Man slänger käft. Det gör man inte i Stockholm. Där handlar det mer om arbete och karriär än smaker och upplevelser. Sedan får man inte glömma Göteborgs närhet till kontinenten. Den har också hjälpt till att öka ölintresset. Det är enkelt att åka över till Danmark och Tyskland och få influenser, tycker Tommy Sandström.

Men än var inte alla blickar vända mot Göteborg. Det krävdes några steg till för att bli Sveriges ölhuvudstad. Än så länge fanns det fortfarande få svenska bryggerier och i Göteborg så gott som bara Dugges. Ända tills 2007.

Då grundades Oceanbryggeriet. Och inte på vilken plats som helst, utan på klassisk mark i före detta Lyckholms lokaler i Almedal. De fanns i en charmig stenbyggnad från sent 1800-tal.

Där bryggdes Red Ale och Porter och planerna var att satsa på real ale. På hösten 2007 medverkade Ocean på Stockholm Beer and Whisky Festival och nådde för första gången en stor publik. Det dröjde inte länge förrän bryggeriet förknippades med maltiga brygder i brittisk stil.

– Fast det är lite av en myt. Vi använder väldigt lite brittisk humle. Våra öl smakar inte brittiskt jämfört med dem i England. Däremot är vi mer som de moderna brittiska bryggerierna som inte följer traditionen fullt ut. Stallbacken IPA går i amerikansk stil och är väldigt o-oceansk. Överlag använder vi betydligt mycket mer humle nu än i början, förklarar bryggaren Thomas Bingebo, som äger Oceanbryggeriet tillsammans med Rodrigo Arvidsson och Peter Andersson Lind.

På vintern samma år förärades Göteborg med en ölfestival. Det var 70-årsjubilerande PDA, Porter Drinkers Association, som i stället för att ha ett ordinarie månadsmöte arrangerade Porterfestivalen. På Novotel i Klippan serverades cirka 50 svarta brygder. Denna nischade festival återknöt till Göteborg som porterstad, har sedan dess anordnats vartannat år och vuxit i storlek.

Liksom Porterfestivalen var hantverksöl en marginell företeelse i samhället. Eftersom det inte skrevs mycket i pressen tog flera ölentusiaster saken i egna händer. De startade ölbloggar.

– Den första som jag känner till är OMH Beer Page som fanns redan i mitten av 1990-talet. Andra ganska tidiga ölbloggar var Ofiltrerat, Dempa, Beer Well och Malt, humle, jäst och vatten. Från Göteborg kom Snille och smak och Victor Dahlbergs Något att dricka. 2009 hade vi en ölbloggarträff i Göteborg med ett dussin deltagare, minns Fredrik Berggren, vars Double Bastard Beer Blog kom igång under 2008.

Samma år var det dags för ännu en ölfestival. Gothenburg Beer Festival började som en branschmässa men blev därefter öppen för allmänheten. Då arrangerades den på City Pub och därefter på Haket i några år.

Visst hände det grejor i Göteborg. Men liksom i övriga Sverige hade bryggeriboomen ännu inte kommit igång. Efter att Stefan Gustavsson grundade Mohawk Brewing Company 2010, tillsammans med distributören Wicked Wine, skulle det dröja ett par år innan nästa Göteborgsbryggeri såg dagens ljus. Men då formligen exploderade scenen.

2012 kom Poppels, Electric Nurse, Vega och Rådanäs. Under året därpå fick de sällskap av Beerbliotek och Stigbergets, 2014 började Sahtipaja och 2015 grundades Spike, Bearded Rabbit och Två feta grisar. Samtidigt öppnades det en mängd nya ölbarer. Från Steampunk Bar, Jerntorgets brygghus och Brewdog Bar till Dansken, Ölstugan Tullen och Brewers Beer Bar. Därtill hade FemAle sett dagens ljus, en entusiastisk ölförening för kvinnor.

Och äntligen fick Västkusten en stor och proffsig ölfestival. Meningen var att Marianne Wallberg skulle arrangera Göteborg Beer and Whisky Festival 2011, men på grund av att tillståndsenheten vägrade ge serveringstillstånd för sprit stupade projektet på mållinjen. Men snart mildrades reglerna.

Då hoppade arrangören Stanley Wong in på planen. Han hade startat Örebro Öl- & Whiskyfestival och anordnade 2013 ett evenemang med det anonyma namnet En Öl- och Whiskymässa. Som dock blev en katastrof för hans del. Nästan alla besökare anlände på en och samma gång, ett par tusen personer med biljett kom inte in och Wong stod gråtfärdig i entrén. Men redan året därpå hade festivalen utvecklats till ett proffsigt och väloljat maskineri.

Och det rådde ingen tvekan om att Stanley Wong var intresserad av öl. När han och samarbetspartnern Tommy von Brömsen befann sig på Great American Beer Festival i Denver sprang de på de ölintresserade göteborgarna Fredrik Berggren och Petur Olafsson. Kvartetten kom fram till att det saknades en ölvecka på hemmaplan. Liksom drygt 70 andra amerikanska städer har Denver nämligen en sådan.

Sagt och gjort. Tillsammans med pubar, bryggerier och aktörer som Svenska Ölfrämjandet arrangerades GBG Beer Week i anslutning till En Öl- och Whisky-mässa 2015. Det gräsrotsdrivna arrangemanget var Sveriges första ölvecka, varade i nio dagar och rymde nästan 50 programpunkter – från tap takeovers och ölmiddagar till filmvisningar och ölvandringar. Nu hade Göteborg verkligen blivit landets ölhuvudstad.

– GBG Beer Week var en chansning som föll väl ut. Den är en manifestation över vad öl kan vara och Göteborg har en perfekt storlek, stan är liten men stor nog för att locka en publik, säger Fredrik Berggren.

– Storleken har bidragit till Göteborgs framgångar. Stan är inte pytteliten men inte heller jättestor. Geografiskt handlar det om små avstånd med en ganska liten grupp ölintresserade. De sociala strukturerna är täta. De olika bekantskapskretsarna går in i varandra och då blir det en naturlig gemenskap, säger Mikael Dugge Engström.

Under 2016 skulle Göteborgs ställning befästas ytterligare. Lagom till ölveckan lanserades det officiella GBG Beer Week-ölet, en humlebomb från Stigbergets bryggeri. Den juiciga New England-ipan blev en stormsuccé och 10 000 liter såldes slut på bara några veckor. På sajten Ratebeer rankades den som en av världens bästa ipor. Nu riktades även utländska blickar mot Göteborg.

Före dess hade Stigbergets bryggeri inte gjort mycket väsen av sig. Det kom igång 2013 för att förse Hagabions kafé och baren Kino med egna öl. Bägge ställena finns i den före detta Victoriskolan i Linnéstaden och drivs av Nils Hultkrantz och två vänner.

GBG Beer Week 2016 var både framtaget och bryggt av Olle Andersson. Han var en tillbakadragen ung man som pysslade med det lilla fantombryggeriet O/O Brewing, tillsammans med Olof Andersson, och började brygga deras öl på Stigbergets i början av 2014. Snart blev Olle anställd och kom att stå bakom framgångsrika öl som Amazing Haze och Muddle.

Sedan i fjol heltidssatsar han på O/O Brewing, med eget bryggverk i egna lokaler. Men Stigbergets verkar klara sig utmärkt utan sin stjärna. Bryggeriet har en hög status och ölen prisas ständigt. Utan tvekan har Stigbergets hjälpt till att sätta Göteborg på kartan.

Det har även Poppels gjort. På kort tid har man skaffat en stor skara lojala följare över hela landet. De har engagerats med ett direkt tilltal och bland annat hjälpt till med att samla in vinbär för bryggning. På Poppels-språk kallas målgruppen för Ölhjältar.

– Vi ville hjälpa folk att upptäcka och engagera sig i öl. Vi är 15 delägare med många olika kompetenser och redan från början var det många andra som ville hjälpa till. Det har varit ett otroligt engagemang. Själv tyckte jag att det var lika roligt att jobba med ett eget varumärke som att brygga öl. Vi hittade ett uttryckssätt och har vänt oss utåt mot kunderna. Vi vill inte vara rockstjärnor utan en kompis, tycker Mats Wahlström.

Och nu är nästan hela pusslet lagt. Vägen till att bli Sveriges ölhuvudstad är egentligen ganska självklar. Så låt oss summera den.

Göteborg har en rik ölhistoria att vila på. Den är en gammal arbetarstad där invånarna på ett självklart vis har tagit maltdrycken till sina hjärtan, en tämligen liten ort med en lantlig atmosfär och korta avstånd mellan vattenhålen.

Hembryggarscenen har varit stark. Bryggarna har spridit kunskap om öl och många av dem grundat egna bryggerier.

– De enskilt viktigaste faktorerna är alla hembryggare och den geografiskt begränsade ytan. Alla i ölvärlden springer på varandra i Linnéstaden. Dessutom har Svenska Ölfrämjandet haft en enorm påverkan på Göteborg. Man har hjälp till att göra intresset för hantverksöl folkligt, säger Rick Gordon Lindqvist.

Och Göteborg är fortfarande Svenska Ölfrämjandets starkaste fäste. Här samlas nära nog 100 personer på varje månadsmöte, medan det i Stockholm bara kommer ett tjugotal. Samtidigt har Facebook-gruppen Untappd Stockholm, i skrivande stund, 51 medlemmar.

Hur många som är med i Untappd Göteborg? 759 personer!

– Göteborg är den viktigaste ölstaden i hela Europa. Sverige är det viktigaste öllandet och Göteborg är vår ölhuvudstad. Här finns ett extremt bra community. För oss var det självklart att öppna baren Omnipollos Gothenburg. Att vi dessutom producerar merparten av våra öl hos Dugges gör att det blir nära till kranarna, säger Henok Fentie på det hajpade fantombryggeriet Omnipollo.

Det är helt enkelt i Göteborg som det händer.