Hoegaarden Witbier

Från att ha varit en nästan utdöd ölstil så har belgisk witbier gjort en rejäl come-back. Denna ljusa och eleganta veteöl återupplivades år 1965 av Pierre Celis och än idag är hans skapelse, Hoegaarden Witbier, den främsta representanten för ölstilen.

Text och bild: Lars-Göran Dahlgren

Knappt tre mil öster om Bryssel ligger staden Hoegaarden som under 1400-talet blev ett centrum för den belgiska veteölen, eller witbier som det heter på Flamländska. Men under 1900-talet spred sig lagern med stormsteg över hela Europa och konkurrerade ut många traditionella ölstilar. Så skedde även i Belgien och 1957 stängde Tomsin, det sista veteölsbryggeriet i Hoegaarden, och ölstilen riskerade att falla i permanent glömska. Knappt tio år senare bestämde sig en av stadens medborgare, Pierre Celis, för att rädda den gamla traditionen. Som ung hade Pierre Celis arbetat på Tomsin och kunde lyckligtvis återskapa det gamla receptet ur minnet. Strax därefter öppnade han bryggeriet De Kluis och stadens öldrickare var överens, witbier var tillbaka. Det nya bryggeriet expanderade snabbt och snart bryggdes det witbier som aldrig förr i Belgien. De Kluis totalförstördes tyvärr i en brand 1985 men återföddes som Brouwerij Hoegaarden och är numera i bryggerijätten AB InBevs ägo.

Idag är Hoegaarden i princip synonymt med witbier och är måttstocken som alla andra witbier jämförs mot. Basen består av knappt hälften omältat vete, hälften pilsnermalt samt några procent omältat havre. Vetet ger en väldigt mild smak som ibland beskrivs som jordig, men dess huvudsakliga bidrag till ölen är en lätt kropp samt en stiltypisk och vackert ljusgul disighet.

Som många andra belgiska öl är restsötman låg och avslutet torrt, men med 4,9 % alkohol ligger den i lä jämfört med andra betydligt starkare öl från hemlandet. Beskan kommer från europeiska humlesorter och är väldigt lågmäld. Den karaktäristiska aromen i Hoegaarden är en kombination av estrar från den egna jästen och en rejäl dos kryddor, främst korianderfrö och pomeransskal. Det är tack vare denna kryddning som ölen får sin typiska arom av marmelad och citrus. Korianderfrö kommer visserligen från samma ört som ger oss korianderblad, men aromen är fullständigt annorlunda och brukar beskrivas med ord som apelsin och citrus. Pomerans är en citrusfrukt som huvudsakligen används i marmelad, glögg och pepparkakor. Dess doft är intensivt fruktig och påminner om apelsin men doftar kryddigare och sötare.

Överlag är Hoegaarden alltså en lätt och uppfriskande öl som fungerar perfekt som törstsläckare varma sommardagar. Den delikata smaken och låga beskan är ofta uppskattad av folk som inte vanligtvis tycker om öl. Hoegaarden är absolut ingen humlebomb eller tung och svårdrucken historia, men det betyder inte att den är blaskig och smaklös utan snarare nyanserad och balanserad.

Ölen är flaskjäst och därför förekommer alltid en viss jästfällning i botten av flaskan. Bryggeriet själva rekommenderar att ölen serveras med jästfällningen för att ge lite extra kropp och fyllighet.

På grund av den låga beskan är detta en öl som är enkel att kombinera med många olika maträtter. Men eftersom det inte är en speciellt kraftig öl så måste man vara lite försiktigt så att ölen inte överväldigas av tunga smaker i maten. Prova till exempel att byta ut det vita vinet i moules frites mot Hoegaarden och servera med samma öl för en annorlunda twist på en riktig klassiker. Lätta fiskrätter med milda smaker i kombination med Hoegaarden är ytterligare ett säkert kort, men ölen kan även tåla att matchas mot östasiatiska rätter smaksatta med citrongräs och lime. Hoegaarden fixar även brunchen galant och är ett självklart val till pocherade ägg som i eggs benedict. För den lite mer äventyrliga smakpaletten kan man prova att kombinera Hoegaarden med fruktsallad eller till och med som ingrediens i pannkakor.