Krönika: Ölet smakade huggorm!

Krönikan publicerades ursprungligen i c/o HOPS #5 – Sommar 2014. 

Sommaren. En härlig tid då vi kan njuta av ljumma kvällar tillsammans med vänner. Kanske på en uteservering eller hemma vid grillen med en för ändamålet avsedd, ja ni vet vad. Vi som jobbar på krogen har allt som oftast mycket att göra men det är lite mer behagligt på sommaren. De administrativa sysslorna minskar en aning men framför allt känns livet lättare rent allmänt.

Det är också en bra tid för ölresor. Några av mina absolut bästa ölminnen är förknippade med ölresor och är sommarrelaterade. Att få gå ner i Schlenkerlas svala källare i Bamberg och dricka en Märzen direkt från en tank, det är något jag minns starkt.
Likaså minnet av en stilla barbecue hemma i North Coast-vännernas trädgård, där jag halsade en nytappad Red Seal direkt ur flaskan. Södra England i den tropiska sommarvärmen 1994 var också fint, det var då jag verkligen fastnade för real ale. För att inte nämna min första resa till det belgiska bryggeriet 3 Fonteinen, jag tror att det var 1997. Vi var ett gäng som satt ute på den mysiga bakgården. Det var väldigt varmt, jag var bakis och extremt törstig. Jag hade läst om handpumpad unglambic tidigare och var väldigt spänd på att äntligen få prova. Förväntningarna var höga, döm därför om min förvåning när ölet smakade huggorm! Inte alls ciderfräsch som jag hade föreställt mig utan mer som en real ale som stått öppen i några månader och oxiderat. Svampigt och muggigt, helt utan den fräscha syran, avslagen och allmänt oaptitligt. Upplevelsen hade naturligtvis att göra med chocken, att jag inte var van vid smaken och förväntade mig något helt annat. Sedan dess har jag bjudit många av mina gäster på samma upplevelse. En del har blivit förbannade och kallat mig idiot, andra har garvat och ytterligare några har vant sig och fattat tycke för ölstilen. Enstaka personer fastnade direkt och en sak är säker: ingen har lämnats oberörd.

För hantverk berör. Däri ligger mycket av ölkulturens utveckling tror jag. Att upptäcka nya smaker och sedan dela med sig och låta andra bli nyfikna, lära sig och bli berörda. Och, utvecklingen har varit enorm. Det är helt otroligt när man tänker på hur mycket som hänt och hur många extremt passionerade människor som har varit delaktiga. Skribenter, festivalarrangörer, importörer, ölfrämjare och krögare. Men framför allt alla bryggerier och deras bryggare. För dem är det verkligen hatten av. De som går upp i ottan och drar på sig gummistövlarna och sliter hela dagarna och ibland halva nätterna. De som ordnar med tillstånd, lokaler, investerar enorma summor, bråkar med skattmasen och andra byråkrater, fyller i offerter till Systembolaget, gör provbrygder och har att göra med halvgalna krögare.
De som ordnar med el, vatten och avlopp. Det är oerhört mycket som kan gå fel i processen. Framför allt när man inte har ekonomi att köpa utrustning av det allra modernaste snittet. Men dessa bryggare kämpar på, år efter år. De rättar till sådant som går fel och alternerar recepten för att råvaror förändrats eller inte går att få tag på. De fortsätter att investera och ser till att vi alltid har god öl att dricka. Hade det inte varit för dem så skulle mitt jobb vara omöjligt. De är mina hjältar.

Att ha en nära relation till bryggarna är något jag tar en stor ära i. Att känna dem personligen, ha besökt bryggeriet, hålla en öppen dialog om kvalitet och nya produkter och kanske vara med och brygga då och då. Sådan öl serverar jag med extra mycket stolthet. Korta led utan mellanhänder är ölkultur på riktigt för mig. Något jag verkligen kan stå för. Det är också något jag tror kommer bli betydligt vanligare i framtiden. I takt med att fler små och lokala bryggerier öppnar så kommer även slutkonsumenten vilja ha öl från ett bryggeri de har en relation till. En sorts lokal konsumentgaranti om man så vill. Lite som bondens marknad. Att veta var ölet är bryggt, vem som bryggt det och kanske till och med skaka hand och vara tjenis med bryggaren, sådant är extra viktigt nu när det går bra och alla vill vara med och tjäna en hacka på den nya öltrenden.

Illustration: Linda Weissman.

Ja, det påstås att öl är trendigt. Men jag vägrar tro på det. Det som är trendigt kommer också att bli otrendigt väldigt fort. Hantverksölen är här för att stanna.

Stene Isacsson drev tidigare ölmeckat Akkurat där han byggde upp vad som kan vara världens bästa ölkällare. Han har under dryga 25 år varit med och präglat Sveriges ölscen och har gjort ett enormt jobb för hantverksöl både här hemma och utomlands, tagit fram nya ölsorter med några av världens främsta bryggerier. Idag driver han Zum Franziskaner på Skeppsbron i Stockholm.