Krönika: Gemyt på export

På 1840-talet engagerades min farmors morfars morbror, bayraren Franz Adam Bechmann, att brygga den första bayerska ölen i Sverige. Han var en kreativ person och för att få avsättning för ölen inrättade han Sveriges första tivoli i Tyska Bryggeriets trädgård på Södermalm i Stockholm. Tivolit var rena karbonkopian av Oktoberfesten i München, med blåsmusik, målskjutning, karuseller, fyrverkerier, marknadsnöjen – och enorma mängder skummande bayersk öl.

Att oktoberfesten skulle sprida sig till Sverige, och att konceptet skulle bli internationellt, var knappast något man kunnat ana, när en tysk bankir tog initiativet till det första firandet i München 1810. Då var festen en lokal angelägenhet utan utländska besökare, tänkt som ett engångsevenemang, och helt utan öl. Avsikten var att fira ett kungligt bröllop med en stor hästkapplöpning i olympisk stil. Evenemanget blev en sådan succé att kungafamiljen upprepade det ytterligare ett par år, varefter staden München tog över. Snart hade man lagt till fler grenar, men ännu var den ett rent idrottsevenemang, en viktig förebild för de moderna olympiska spelen.

Med tiden fick sporten sällskap av karuseller, lotterier och orkestrar. Mot 1800-talets slut hade det hela vuxit ut till ett stort nöjesfält med kägelbanor, dans, klätterställningar, matserveringar och hela den tyska marknadstraditionen – men ännu var det mer eller mindre helnyktert. Först år 1880 tillät myndigheterna ölutskänkning inne på festplatsen. Varefter allt snart förvandlades till ölfest.

Historiskt fick bayerska bryggerier av brandskäl inte vara verksamma under sommaren, vilket få ändå skulle ha varit eftersom de tillverkade underjäst öl som krävde iskylning. För sommarens hela behov bryggde man en mörk, extrastark, kraftigt humlad marsöl, kallad Märzen. Det var resterna av den man drack upp under den ursprungliga oktoberfesten. Den Wiesn-Märzen man i dag serverar är dock ljusare och snarare av Wiener Export-typ. Lyckligtvis har många småbryggerier börjat ta upp tillverkning av den ursprungliga Märzen som är gastronomiskt intressantare.

I dag finns knappt en stad i världen där det inte hålls åtminstone en liten oktoberfest på någon obetydlig krog. Många har likt Stockholm stora firanden i öltält. Oktoberfesten i Qingdao i Kina drar tre miljoner besökare per år! Kanadensiska och brasilianska oktoberfester har lång tradition och utgör även de jätteevenemang.

Tyvärr är de icketyska varianterna inte helt renläriga. Få saker kan kitschifieras så mycket som en oktoberfest. Jag minns med bävan en på Djurgården i mitten av 1990-talet. En disneyfierad ölfest som turnerade världen runt i långtradare, och där alla anställda var amerikaner utklädda i nylon-lederhosen och Buttricks-dirndl. Blåsorkestern kunde hjälpligt spela två umpa-umpa-stycken, och utöver det amerikanska rockklassiker. Fläskläggen, ankorna, bratwursten, kringlorna, obazdan och rättikan var ersatta med hotdogs – en sorg för en germanofil.

Ett annat outplånligt minne är de två till åren komna herrarna på gamla Stockholmskrogen Löwenbräus anrika oktoberfest. Med större engagemang än framgång kämpade de tappert för att få sin elbas och synthesizer att låta som en blåsorkester och sitt norrländska idiom att låta tyskt, ja rent av bayerskt. På en annan av mina favoritkrogar, Man in the Moon, höll en tysk vän på att kikna av skratt när han såg väggdekorationer med ljusblå och vita kvadrater, istället för de romber som ingår i det bayerska statsvapnet.

Min förfader Bechmann byggde även upp en kedja av tyska Bierstuben i Stockholm. Där kunde svenskarna lära sig att inte bara sitta surmulna och tiga vid glaset tills berusningen inträdde, utan umgås och ha det gemütlich. Något som fungerade fram tills starkölsförbudet 1917 när det svenska kroglivet gick in i en förfärlig gråväderstid.

Illustration: Linda Weissman.

I dag upplever den svenska ölkulturen en guldålder och klarar sig utmärkt utan utländsk hjälp. Men nog blir det ändå lite extra roligt när krogar och tält fylls med blåvita girlanger, extrastark öl och umpa-umpa-musik – även om det är två norrlänningar med bas och synth som står för den bayerska underhållningen.

Edward Blom är gastronom, kulturhistoriker och tv-personlighet med särskilt intresse för öl. Han är av gammal bryggarsläkt och startade sin första ölprovarklubb redan under gymnasiet på 1980-talet.