Search
Pale Ale – om stilarnas uppkomst
Share Tweet Email

Pale Ale – om stilarnas uppkomst

Beer History
2016 11 11    23:18
Redaktion

Trendig men också traditionell. Omskriven och omtvistad. Mångfacetterad och mytomspunnen. Delvis bortglömd men återupptäckt – och återuppväckt. Historien om ölstilsgruppen pale ale är också historien om den industriella revolutionens landvinningar, det moderna Europas framväxt och den hantverksmässiga bryggkulturens återkomst. Men ursprunget är betydligt äldre än så.

Text Jonas Henningsson Illustration Kelsey Dake

På puben Peacock Inn på den myllrande och stökiga Grays Inn Lane i Londonstadsdelen Camden serverades embryot till historiens första pale ale för snart fyra hundra år sedan, 1623. Vi kan vara ganska säkra på att det var en ale från Burton, men sannolikt en något mörkare ale, hävdar ölhistorikern Terry Foster i sin bok Pale Ale – History, Brewing Techniques, Recipes (1999). Rötterna till den överjästa ölstilen finns där, men för att förstå stilens framväxt får vi dock gå ännu djupare i historiens vindlande korridorer.

Ale i sin ursprungliga form var öl innan humlen introducerades, något som inträffade så tidigt som på 700-talet i delar av Europa enligt Foster. Till England tog flamländska och holländska immigranter med sig humlen över kanalen på 1400-talet. Ale är i likhet med ordet öl i de nordiska språken det gamla germanska ordet för öl. I England kallades det inhemska, ohumlade ölet för ale medan humlat öl kom utifrån, det var nederländskt eller tyskt och kallades beer. När ordet beer kom in i engelska språket i samband med det humlade ölet blev ale en mer specifik beteckning för inhemskt öl, till en början ohumlat, senare låghumlat och så småningom överjäst.

Men generellt var ölen före den industriella revolutionen mörka och lågförjästa, ibland med inslag av rökighet och vildjäsning, säger ölnestorn och historikern Jan-Erik “Janko” Svensson när jag träffar honom för att diskutera ölstilens uppkomst.

Trots att humlen introducerades levde alen kvar i århundraden i England, i de oräkneliga små husbryggerierna som främst bryggde för gården och dess anställda. Husbryggarna började till slut också humla sin ale, men den behöll sitt namn. Så småningom började ale användas mer generellt för att beskriva stark öl, snart behandlades den på samma sätt som vin och serverades i eleganta likörglas.

Pale i pale ale betydde helt enkelt att ölen var ljusare än annan öl. Tidig (pale) ale, som den som serverades på puben Peacock Inn på Grays Inn Lane i Camden, går att likna vid dagens brown ale. Bland annat beroende på att det var svårt att undvika att malten rostades eller brändes under processen.

Men nu lärde man sig att torka malt med koks istället för över öppen eld och fick därmed fram en ljusare malt.

Den tidigaste noteringen för öl gjord med malt som torkats med koks finns redan 1642, men det var först 1703 som termen pale ale började användas mer allmänt, enligt Terry Foster.

Bruket att använda koks var vanligare i norra och mellersta England, inte i södra där den största delen av öltillverkningen fanns. Privata husbryggare föredrog koks och det var de som stod för den största tillverkningen av pale ale från 1600-talets mitt. Husägarna var stadda vid god kassa och redan hit kanske idén om pale ale som en dryck för bättre bemedlade går att härleda, menar Terry Foster.

Kring 1710 ökade ölstilens popularitet i London, trots dyra transportkostnader. Pale ale vid den här tiden var inte särskilt ljus, den var snarare bärnstensfärgad, den fick sitt namn i relation till porter och stout. Porter och stout var själva grunden på vilken det moderna brittiska bryggeriet vilade, när landet gick från husbehovsbryggning till bryggerier som producerade öl i större skala. Men de mörka ölstilarna började alltså få konkurrens. Det skulle dock dröja ytterligare femtio år innan pale ale var redo att utmana på allvar.

Den industriella revolutionen förändrade samhället dramatiskt, den industriella öltillverkningen är ett tydligt exempel på förändringarna. England tog täten när det gällde att producera öl i stor skala. Portern var först och London var centret för tillverkningen. Men det var i en betydligt mindre stad i mellersta England som den moderna alen utvecklades. Den lilla staden Burton som vilar mot floden Trent i östra Staffordshire i Midlands. Vattnet i Burton-upon-Trent är mycket hårt och innehåller stora mängder kalciumsulfat, just de jonerna framhäver ölets beska på ett positivt sätt. Vattnet var närmast idealiskt för den här typen av öl.

De intrikata kanalsystemen i landet utnyttjades för att distribuera ölen. Mycket av tillverkningen gick på export till Östersjöländerna och Ryssland. Under Franska Revolutionskrigen sattes brittiska skepp i blockad vilket blev ett hårt slag för Burtons bryggerier. Men samtidigt höll en ny marknad på att växa fram. Den i kolonierna.

Vid tiden kring sekelskiftet 1700–1800 var London världens finansiella och politiska centrum. 1752 öppnade George Hodgson sitt bryggeri i det ruffiga arbetarkvarteret Bow i East End. 1790 beslutade han sig för att skeppa sin pale ale till Indien. Vilka humlesorter och hur välhumlad ölen var vet vi inte, hävdar Terry Foster och andra ölhistoriker. En del menar att Hodgson skickade en stock bitter ale, en strong ale, som under den flera månader långa seglatsen utvecklades lika mycket som under två år hemma, och var perfekt när den kom fram. Hodgson var inte bara först – kanske var det här den allra första sändningen som inte innehöll porter som klarade resan – han hade också tur. Dessutom låg hans bryggeri strategiskt nära den hamn i East End där skeppen till Ostindien utgick.

Hodgson kallade snart sin öl för Pale Ale for India.

Att skeppa öl till Indien var inget nytt, redan 1697 finns dokumenterat att handeln österut pågick, men då var det främst porter som transporterades över haven. En anledning till att handeln var lönsam var de låga transportkostnaderna, på vägen tillbaka till Good Old England gick skeppen fullastade med kryddor, siden och juveler.

Hodgson roll liksom flera andra myter som uppstått kring India Pale Ale ifrågasätts av bland andra journalisten Martyn Cornell. Han menar att ale exporterades till Indien och längre bort från åtminstone början av 1700-talet och att den höll utmärkt åtminstone ett år på fat. Så ingen behövde uppfinna en ny ölstil för att klara den långa resan. Dessutom fortsatte porter att vara populär i varma länder. Pale ale var ingen ersättning för de mörkare ölen, den var ett komplement. Även om Hodgson var störst och viktig så fanns det många fler bryggare som skeppade sin pale ale till Indien, från Liverpool, London och inte minst Edinburgh. Hodgsons fördel var framförallt geografiskt, med närheten till East india-hamnen och goda kontakter där, menar Cornell.

Eftersom vi inte har kvar recepten vet vi alltså inte om Hodgson tillsatte extra humle i sina pale ale. Från 1760 uppmanades dock bryggare att tillsätta mer humle om ölen skulle skeppas till varmare länder, men det finns inga dokument som kopplar dessa råd till någon specifik bryggare, enligt Cornell. Det första receptet för pale ale som skeppades till Sydasien dateras 1821. Men Hodgsons pale ale var extremt populär i kolonierna. Även efter det att Burtonbryggarna hakade på och började skeppa sina produkter kring 1822 kontrollerade han en stor del av marknaden.

Namnet India Pale Ale då? Det sågs först i en annons i dagstidningen The Liverpool Mercury den 30 januari 1835, som omnämner Hodgson’s East India Pale Ale. Men det dröjde ytterligare ett tiotal år innan begreppet fick riktigt fotfäste, enligt Martyn Cornell.

Hodgson fick snart hårdare konkurrens. Inledningsvis såldes nästan all IPA till Indien men för att möta den inhemska efterfrågan gjorde burtonbryggarna ett svagare och mindre beskt öl som de helt enkelt kallade pale ale. Ju tätare landets kanal- och järnvägsnät blev, desto mer ökade försäljningen. Den nyöppnade järnvägslinjen mellan Burton och London stod klar 1839. Bryggerier som Bass och Allsopp tog nu stora marknadsandelar. Nu började även andra bryggare utveckla egna pale ale. Edinburgh och nordengelska Yorkshire var tidiga center för ölstilen. Den nya rörligheten fick stor betydelse för utvecklingen, bryggare reste som aldrig förr och kom tillbaka med inspiration och nya erfarenheter. En annan orsak var att smakkulturen ändrades, från mörka öl till ljusare.

En annan viktig förändring kom 1840. Fram till 1840 beskattades glas hårt och du hittade därför inte många glas på pubar och restauranger. Men nu tog myndigheterna bort skatten och därmed fanns det möjlighet att njuta av ölets klara nyanser i skinande rena (nåja) glas. Fine ale som man ofta ser på skyltar på pubar refererade ursprungligen inte till smaken i meningen fine, god, utan till att ölen var klar. Det här uppskattades inte minst av medel- och överklassen. De ville distansera sig från arbetarklassen på alla tänkbara sätt och hittade svaret i den dyrare, elegantare ölstilen. Europa såg en helt ny social grupp växa fram, arbetare med en disponibel inkomst. Den snabbt växande medelklassen var mycket medveten om vad den åt och drack, allt detta signalerade förstås vem man var. 

Pale ale blev den nya brittiska medelklassens öl. Den var lite dyrare på grund av humlen och ansågs ha en exklusivare smak.

– Öltyper som porter, brown ale och mild har alltid haft tydligare arbetarprägel, även om lagern i stort sett har övertagit den rollen idag, menar Jan-Erik ’Janko’ Svensson. Medan pale ale och inte minst IPA fortfarande kan ses som ölstilar för en medveten medelklass.

Vid 1800-talets mitt excellerade bryggarna i Burton med sina varianter av pale ale. Men man började också experimentera med starkare ölstilar. Långt tidigare var det vanligt att lägga undan och lagra öl i England. Ölen kallades stale eller stock ale, bland annat den öl som Hodgson enligt vissa forskare skeppade till Indien. Men när ölbryggning gick från hantverk till industri insåg bryggarna att istället för att lagra stora mängder öl var det mer lönsamt att lagra mindre mängder riktigt stark öl som sedan späddes med färsk öl. Ölstilen som vi idag kallar old ale uppstod. Förr kunde det lagrade ölet vara både svagare och starkare, men i dag är old ale nästan undantagslöst starkt. 1903 introducerade burtonbryggeriet Bass sin Bass No.1 Barley Wine, men ölhistorikern Ron Pattinson har visat att Bass Barley Wine finns med i en analys av olika ölstilar i British Medical Journal redan 1870. Barley Wine betecknar idag stark ale med en alkoholhalt kring tio procent.

– Old ale och barley wine är med andra ord delvis överlappande, säger Jan-Erik ’Janko’ Svensson som bland annat anför Fullers Golden Pride (8,5 % alkohol) som ibland kallas strong ale och ibland barley wine. Öl med en alkoholhalt under åtta procent kallas dock sällan för något annat än strong ale.

Redan på 1700-talet gjordes stark ale, i England kallades den alltså old ale, stock ale eller strong ale, i Skottland scotch ale eller wee heavie. I USA bryggde Anchor Brewery den tidigaste varianten av modern barley wine med sin Old Foghorn Barley Wine, 1975. Anchor är också viktigt i uppstarten för den amerikanska småskaliga hantverksbryggerivågen som senare fått enorm påverkan på utvecklingen av vår ölstilsgrupp.

Så väl exportölen som den svagare ölen för hemmamarknaden kallades bitter i England och dagens bitter har utvecklats ur båda dessa. Jan-Erik ”Janko” Svensson skriver i sitt portalverk Stora Ölboken (2012) att ölen på landsorten ofta var lite mörkare och råare i smaken än de exklusivare ölen från Burton och kanske pale ale helt enkelt inte ansågs vara en passande beteckning för dessa enklare öl. Ölet hade en lägre alkoholhalt som gjorde det lättare att dricka flera under samma kväll. Trenden mot svagare öl förstärktes under världskrigens råvarurestriktioner som innebar ett förändrat konsumtionsmönster. Bryggerierna började dessutom knyta pubar till sig på det sätt som blev så viktigt för brittisk pubkultur under 1900-talet. Nu ville pubägarna ha en öl som kunde omsättas snabbt och som inte krävde lagring. Typnamnet bitter var från början en generell beskrivning av olika sorters humblebetonad öl men blev vid mitten av 1900-talet en beteckning för den variant av pale ale som hade blivit britternas vardagsöl. Det är inte helt enkelt att särskilja på begreppen pale ale och bitter.

– Bitter betecknar oftast ett svagare och ibland mörkare fatöl medan pale ale är en lite starkare och ljusare flaskölsvariant, enligt Jan-Erik “Janko” Svensson. Men undantagen åt båda håll är många. I Storbritannien gäller detta i ännu högre grad de öl som dagens bryggerier ibland döper till IPA, de är i regel alldeles för klena, mörka, karamellmaltiga och milda.

Traditionell pale ale eller bitter betraktas per definition som fatöl, eftersom ale ska drickas levande är det mer lämpat som fatöl. Det traditionella sättet att leverera ölet till puben är att torrhumla för hållbarhetens skull och sedan låta ölet jäsa klart innan fatet öppnas. Så kallad cask conditioned ale. Konsumentföreningen Campaign for real ale (CAMRA) skapades i början av 1970-talet för att bevara dessa hantverkstraditioner under en tid då metoden var verkligt utrotningshotad. Modern brittisk bitter är oftast lite mörkare och alkoholsvagare än 1800-talets IPA eller pale ale. Namnet bitter ansågs inte fungera kommersiellt i USA, så ölet som humlas med aromatiska humlesorter fick namnet american pale ale (APA).

– Beskans revival i Sverige kom kring 1994–95 då en våg av brittisk öl sköljde in över landet, bland svenska bryggerier var Nils Oscar och Nynäshamn med sin Bedarö Bitter tidiga.

– Sen dess har besktrenden varit här och idag är folk så upplysta och pålästa att man kan kalla ölen bitter, men inledningsvis var det inte riktigt så, berättar Jörgen “Jugge” Hasselqvist som driver Oliver Twist i Stockholm och som varit med ända sedan besktrendens start. Han ser ett fortsatt stort intresse för real ale men också att begäret efter amerikansk humlad IPA och pale ale fortsätter.

– Ja, sen kom jänkarna och resten är historia. Humlerevolutionen pågår fortfarande och IPA:n är verkligen här för att stanna, många av de nya engelska bryggarna är inspirerade av det som hänt i USA förstås. En annan trend är session-ölen, många bryggare vill göra bra alholholsvagare öl. 

Man kan dra intressanta historiska paralleller till artonhundratalets introduktion av järnvägen och det ökade resandet, den moderna infrastrukturen innebär att ölkulturen utvecklas snabbt.    

– Sedan internet etablerades på allvar har förstås också bryggarna kunnat hitta information på ett helt annat sätt än tidigare, det har inneburit mycket för utvecklingen, menar Jörgen “Jugge” Hasselqvist.

Stora tyska emigrationsvågor till USA under andra halvan av 1800-talet ledde till att bryggarkunniga tyskar kom till landet. De tog med sig kunskapen att brygga lageröl. Alebryggarna fick konkurrens och det påverkade även Burtonbryggarna som hade en viktig exportmarknad i USA. Ale har bryggts i USA ända sedan Mayflowers tid, om än i liten skala. Pale ale var alltid långt mindre representerad än framförallt porter och brown ale. När den stora lagerrevolutionen inleddes hade pale ale inte hunnit etablera sig på landets pubar på samma sätt som i England. Men landets påverkan på ölstilens historia har förstås varit stor ändå, inte minst utvecklingen kring IPA är koncentrerad till de senaste trettio årens mikrobryggerirevolution. Allt började med att Anchor Brewery i San Francisco lanserade sin torrhumlade Liberty Ale 1975 med amerikansk cascadehumle. Inte en IPA men en pale ale i burtonstil som visade vägen till den nya vågen av bryggare. Ölen var en föregångare till APA och den moderna tolkningen av IPA.

De amerikanska hantverksbryggarna har varit mer trogna den ursprungliga engelska IPA:n än brittiska bryggerier. De är viktiga för att de återintroducerat en historiskt viktig ölstil, och samtidigt gett den en alldeles egen amerikansk karaktär, enligt ölhistorikern och journalisten Terry Foster. En ölstil som nu befäst sin plats på landet ölbarer.

Pelle Frost, som driver Brewers Beer Bar i Göteborg, har ett förflutet på systerbarerna Rover och Ölrepubliken och är en av personerna bakom All in Brewing, upplever att kunderna är lite svårflörtade när det gäller engelsk pale ale. När det gäller amerikansk pale ale och inte minst IPA är läget helt annorlunda. Främst är det amerikansk IPA som efterfrågas.

– Råkar man få en IPA i brittisk stil reagerar en del kunder, de kan uppleva att smaken är lite träigare, de är ute efter den amerikanska varianten men har missat skillnaderna i stilar.

Att suget efter IPA i främst amerikansk stil är här för att stanna, det är Pelle Frost övertygad om.

– Amerikansk IPA är inte en trend längre, det har blivit en standard!

Leave a Reply

More articles

Stout eller porter? Det är frågan. Varianterna av det svarta överjästa ölet tycks vara oändliga, lika så historierna om dess namn och ursprung.

Nio av tio öl som säljs på Systembolaget i Sverige 2015 kommer vara ljus lager. Men, var kommer den ifrån och varför har den blivit så oerhört populär.

Få ölstilar har gjort en så storstilad comeback som saison.

Att dricka Oppigårds Amarillo är som att avnjuta en riktigt bra amerikansk pale ale – fast på svenska.

Centennial IPA från Founders Brewing Co. kommer visa dig att burköl också är finöl.