Search
Brewski goes west
Share Tweet Email

Brewski goes west

The World
2016 11 25    23:47
Redaktion

Marcus Hjalmarsson har gett sig den på att hans Brewski ska bli det första svenska bryggeri att erövra Amerika. För att lyckas har han rest land och rike runt för att presentera sin öl och brygga tillsammans med amerikanska bryggerier. Vår reporter följde med på en ölmarinerad resa genom Illinois, Indiana, New Orleans och Florida.

Text Johan Lenner

Vi möts en snötyngd afton på Revolution Brewing i nordvästra Chicago. Först kommer Stefan och Fredrik som flugit in från Tampa. Tickern Fredrik Johansen sätter vad som närmast kan kallas för en yrkesstolthet i att prova så många nya öl han bara kan. När Marcus dyker upp en dryg timme senare är det en buffé av slattar som möter honom efter att vi provat igenom det 20-tal fatöl som Revolution har påkopplade för kvällen.

Han har just kommit från Fort Lauderdale där han under senaste veckan klämt in lite semester med sin familj. Marcus Hjalmarsson är en av huvudpersonerna bakom Brewski, det senaste årets stjärnskott bland svenska bryggerier. Framgångarna har visat sig även internationellt och Marcus har tagit chansen att göra något som ingen annan svensk gjort tidigare. Han har åkt på samarbetsturné i USA. När vi möts har han just spenderat fyra veckor på att brygga tillsammans med de häftigaste bryggerierna runt om i Florida.

Stefan Holmén jobbar till vardags i en bransch långtifrån öl men är också lätt inblandad i det danska Spy Brew. Han och Fredrik hakar på de sista två veckorna av Marcus resa genom USA, som en sorts öldränkt semester blandat med ett mått av volontärarbete för Brewski.

Och så jag, som följer med för att skriva den här artikeln om resan. Vi är fyra svenska män med ölmagar och helskägg. Det skulle kunna se ganska lustigt ut, om det inte vore för att ölmage och skägg är minst lika vanligt i den amerikanska ölvärlden som i den svenska.

Medan vi sitter i en Uber på väg hem till Drew Fox, vår värd under dagarna i Chicago tillika grundaren av 18th Street Brewery, berättar Marcus om sin filosofi kring samarbetsbryggningar.

– Jag tycker att de traditionella samarbetsbryggningarna blir för ytliga. Jag vill gå djupare. Därför bor jag gärna hemma hos den bryggare jag ska brygga med, eller låter bryggaren bo hemma hos mig om det är på Brewski vi brygger. När Eric från Cycle kom över till Helsingborg för att brygga med oss sa jag åt honom att stanna i minst en vecka. Det blev 10 dagar och vi fick tid att hänga och lära känna varandra bortom ölen. Det är så jag vill göra mina samarbeten, berättar Marcus medan bilen susar igenom president Obamas gamla hemkvarter i södra Chicago.

På plats hos Drew fortsätter kvällen med cigarrer och öl. Någon renlevnadsresa är det inte tal om förstår ni. Inte alls. När morgonen gryr visar Chicago upp sig från sin bästa sida. En solig vinterdag med krispig luft får oss svenskar att känna oss som hemma. Förmiddagen spenderas på bryggeriet så Marcus får bekanta sig med utrustningen inför den kommande bryggningen. Samtidigt bekantar sig hela gänget noggrant med de olika ölen från 18th Street. Därefter lunch, mer öl och rundtur på närbelägna Three Floyds följt av helt oanmälda besök på Off Color, Pipeworks och Half Acre.

Om det är exotiskt med svenskbesök eller om det är Drews kontaktnät som gör det låter vi vara osagt men på alla bryggerier tas vår svenska delegation emot med öppna armar. Knappt hinner vi innanför dörren på något bryggeri innan det sitter en flaska eller burk i handen på var och en. På Three Floyds togs gästfriheten steget längre när de tvingade på oss en hel låda nybuteljerad Zombie Dust. Härliga tider!

Kvällens mediumstekta wagyu-burgare verkar ta hårt på Fredrik som åker på matförgiftning men resten av truppen klarar sig och efterföljande morgon börjar tidigt med inmäskning på 18th Street. Det ska bli en rödvinsfatlagrad syrlig saison med olika jäst- och bakteriekulturer i de olika faten. Simultant med bryggningen är Marcus i telefon med sina säljare i Sverige för att få in ölet på Systembolaget. Innan bryggdagen är slut är det klart att några tusen burkar kommer släppas på monopolets butiker. Vips är hela brygden såld innan den ens blivit till mer än en vört.

– En brettad öl på burk blir väldigt spännande. Vi vet inte riktigt vad burkarna håller för så för att undvika att bretten skapar burkbomber kommer de pastörisera burkarna sen. Utan någon utrustning för pastörisering får de hälla ner alla burkar i en tank och fylla på med varmvatten. Vi har testat metoden lite och det verkar funka, säger Marcus medan han inockulerar de olika rödvinsfaten med de olika jäst- och bakteriekulturerna som nu ska få förvandla vörten till en syrlig öl.

Trots en ganska kort bryggdag finns ingen ork att göra stan igen. Istället jobbar vi ner det ölförråd vi byggt upp hos Drew och packar ner det som ändå blir över inför avresan mot New Orleans.

Dagen efter är det med nöd och näppe som vi får in alla väskor i den Uber som tar oss till flygplatsen. Marcus har beställt förstaklassbiljetter för att dämpa flygrädslan och på köpet kommer då också mer tillåten bagagevikt. Vi har därför kunnat packa med ännu mer öl, som om helgen i New Orleans annars hade riskerat att bli torr.

Alla som någonsin satt foten på en flygplats vet att personalen i säkerhetskontrollen tenderar att framstå som själlösa varelser med tomma blickar. Själv hade jag mött dem på nära håll då jag hamnat i stickkontroller vid mina senaste fyra flygningar. Det som hände på O’Hare kom därför oväntat.

– Jaha, du gillar hantverksöl? Jag älskar hantverksöl, utbrister säkerhetsvakten med ett stort leende.

– Jo, jag har ett bryggeri i Sverige, det heter Brewski. Vi har varit här och bryggt med 18th Street Brewing, svarar Marcus.

– Jäklar vad coolt! Den ska jag försöka hitta när den kommer ut. Ha en grym flygning!

Vi blir snabbt varse att amerikanska piloter flyger annorlunda än de europeiska. Brant stigning till marschhöjd i starten och en lika brant dykning mot landningen följt av en hård inbromsning. Kan det vara gamla stridspiloter tro? Marcus är i vart fall inte helt nöjd och pustar ut när vi får komma av planet.

20 graders värme möter oss i New Orleans där vi tar en dyr taxi från flygplatsen direkt till Avenue Pub. Skillnaderna mot Chicago är genast påtagliga. Sydstatsvillorna med stora balkonger är överallt, den sydliga släpande dialekten och inte minst värmen. Vi beställer en varsin öl och väntar på att pubens ägare Polly, tillika vår värd för helgen, ska få en stund över. Den varma, avslappnade atmosfären gör att vi alla faller pladask för Avenue Pub redan under de tio minuter som vi väntar. Så dyker Polly upp och jag följer med henne till andra sidan av kvarteret för att få en snabb rundtur vid vårt boende.

– Vrid nyckeln åt motsatt håll mot vad som känns logiskt, och dra samtidigt grinden mot dig. Du ska inte behöva ta i, i sådana fall gör du något fel. Det är mer än en bryggare som vridit sönder nyckeln i den här grinden. Brian Strumke från Stillwater fick lov att klättra över muren som en annan inbrottstjuv efter att haft sönder sin nyckel i låset, berättar Polly medan jag försöker lära mig grindens hemligheter.

Efter en stund inser jag att jag trots allt vrider åt fel håll, men nyckeln håller åtminstone. Innanför grinden väntar en lummig, grön trädgård och kvarterets största och säkert äldsta villa. Vi blir inkvarterade i en separat tvåvåningslägenhet där vi får dela på en bäddsoffa och en himmelssäng. Fredrik och jag hamnar i bäddsoffan medan Marcus och Stefan hamnar i himmelssängen, som på sin höjd är 120 cm bred och dessutom har en vacker utsikt rakt in i lägenhetens dörrbefriade toalett. Vuxna män gör saker tillsammans, som Killinggänget uttryckte det en gång i tiden. Undrar om det här var vad de menade.

Att äta på Coop’s Place var tydligen ett måste i New Orleans, så efter ett par öl till på Avenue leder kvällen till Decatur Street och 20 minuters köande för att få ett bord på vad som bara kan beskrivas som ett gediget sunkhak. Servitörens uppkäftiga tugg är en del av upplevelsen och maten är åtminstone något bättre än vad man väntar sig efter att ha spanat in i köket. Vi tycker oss ha fått en genuin smak av New Orleans. Vad vi inte vet är att det tre gator bort väntar något som trumfar det totalt.

Bourbon Street är en fullkomlig smältdegel av dekadent uteliv, allt samlat längs en enda gata. Vi har ingen aning vad vi ger oss in i men det märker vi snart. Gayklubbar, restauranger, strippklubbar och jazzbarer löser av varandra, gatan är full av folk som dricker handgrenades och huge ass beers, den fräna doften av gammal spya sticker ständigt i näsan och på de många balkongerna uppmuntrar krogbesökarna fortfarande förbipasserande kvinnor att visa tuttarna genom att kasta plasthalsband mot dem. Mitt i detta sammelsurium står en grupp kristna predikanter med ett tre meter högt träkors och försöker omvända syndarna som obestridligen omger dem. Vi tar oss undan gatans galenskap för en stund och går in på en av de många jazzbarerna där vi svalkar strupen med varsin bourbondrink medan något av de otaliga lokala banden jammar loss i ett skönt gung. Till sist känner vi oss mätta på Bourbon Street trots att jazzbaren är det enda etablissemang vi faktiskt gått in på, och vi drar oss tillbaka till Avenue Pub där kvällen avslutas med god öl och cigarrer på balkongen.

När vi nästa morgon passerar Avenue Pub på väg till en diner för att få i oss frukost häpnas vi över sjuksköterskor som kommer in på en after work efter att ha jobbat hela natten. Jag drar mig till minnes att Polly berättade att Avenue Pub har öppet dygnet runt, alla dagar i veckan.

– De ska väl också kunna slappna av en stund efter jobbet, tycker Stefan och vi andra kan bara nicka instämmande.

Till eftermiddagen ska Brewskis öl serveras på puben, vilket är hela anledningen till besöket i New Orleans. För att ta udden av Marcus växande nervositet för att amerikanerna ska bespotta hans öl traskar vi över till bryggpuben Courtyard Brewing. I sann Louisiana-anda står någon på uppfarten och värmer på vatten för att koka kräftor. Vi ser chansen att få vara med på ett kräftparty i äkta cajunstil, långtifrån de svenska kräfthattarna och snapsvisorna, men när vi har provat igenom hela ölutbudet utan att kräftorna kommit en centimeter närmare grytan lyfter vi på hatten och går vidare. Istället hittar vi en kiosk som säljer en amerikansk variant av snus.

– Det är långt ifrån vad vi har hemma, men det är i alla fall snus, tycker Marcus och petar in en prilla.

Spårvagnen tar oss tillbaka till Avenue Pub där ölen nu kopplats på. Brewskis amerikanska importör, Shelton Brothers, har redan ändrat namnet på en av ölen då Passionate Beating visst inte var ett acceptabelt namn i USA. Vi märker också att Mental Glory Hole har kortats ner till bara Mental Glory.

– Vi förstod inte riktigt vad alla namn syftade på och blev lite nyfikna, så vi googlade och… ja, vi borde kanske ha tänkt oss för. Jag är ganska tolerant men en sådan anspelning går bara inte hem här i södern, folk skulle kunna bli riktigt arga om vi serverade en öl med ett sådant namn så vi fick lov att kalla den något annat, förklarar Polly.

Vi garvar åt att denna sexanspelning funkar i det tillknäppta och regelstyrda Skandinavien men minsann inte går för sig i USA, the land of the free. Flera gäster kommer ändå på vad ölet, som är en av kvällens populäraste, egentligen heter när de försöker checka in det på Untappd. Någon ilska verkar det trots allt inte väcka.

En av alla gäster som vi pratar med under kvällen är stammisen Keith, men att säga att någon av oss får en syl i vädret är att ta i. Snarare håller Keith tre separata monologer medan vi gapar över rappheten i hans munläder. Efteråt kommer ingen riktigt ihåg vad han pratade om, bara att han pratade konstant. Han gillade ölen i vart fall och det verkar alla andra ha gjort också för de fem faten med Brewskiöl är tomma när vi går hem för kvällen.

Söndag är vilodag även för en bryggare och istället för att hasta vidare till Tampa blir vi kvar en extra dag i New Orleans. En tur på fläktbåt ut i träskmarkerna för att skåda alligatorer blir dagens höjdpunkt och vår helg kröns sedan med att Polly tar med oss till en skaldjursrestaurang vid strandkanten där vi frossar i räkor, krabbor och ostron.

– De här ostronen är tamejfan de bästa jag någonsin ätit, utbrister Marcus och beställer in ett halvdussin till.

En sista natt i himmelssängen och bäddsoffan, sen beger vi oss till ännu sydligare breddgrader. Flygplanet som tar oss till Tampa är byggt 1986 och ser inte ut att ha renoverats en enda gång på 30 år, vilket inte riktigt mildrar Marcus flygnoja. Drinken som ingår blir därför en gudagåva för vissa. Väl på backen igen blir vi upphämtade av vår tredje och sista värd, Todd Strauss, som bland annat jobbat med Cigar City Cider & Mead och som bott en period hemma hos Marcus i Helsingborg.

Eftersom det inte duger att vara utan en öl i handen under Tampa Bay Beer Week, särskilt inte i Tampas 27 fuktiga grader, kör Todd oss direkt till Cigar City. Innan vår historias början i Chicago hade Marcus redan, på eget initiativ, spenderat nio dagar som en sorts lärling på bryggeriet, och hälsar nu glatt på alla bryggare som sitter på uteserveringen efter att ha avslutat dagens jobb.

Han är en av oss nu, menar bryggaren Ryan Stick medan han sippar på en Invasion Pale Ale i kvällssolen på uteserveringen.

Inne i puben börjar folk köa för ett medlemsevent dit alla gäster har tagit med sig egna flaskor av svåråtkomliga öl som de delar med sig av till alla andra i en så kallad bottle share. Vi är inte medlemmar i bryggeriets El Catadaor Club men får komma in ändå då vi visst är celebert besök. Särskilt Fredrik är i sjunde himlen då det dyker upp flaska efter flaska med öl som inte provats tidigare.

Dagarna i Tampa förflyter med sovmorgnar, förmiddagar vid Todds pool och evenemang med Brewskiöl på eftermiddagarna och kvällarna. Samtidigt börjar rapporterna hemifrån dyka upp. Brewski är ett av flera bryggerier som är med i en liten Öresundsfestival på Akkurat i Stockholm.

– Här får vi 4,5 eller 5 i betyg av alla på Untappd, i värsta fall någon 4:a. Svenskarna hemma är helt annorlunda. Kolla den här till exempel, en 3:a med motiveringen att den skulle smaka bättre på sommaren. Vad fan är det liksom? Man får tycka vad man vill om min öl, men är det inte märkligt att ge den betyg baserat på vad det är för väder ute? Hade man bara räknat amerikanernas betyg hade vi haft ett helt otroligt snittbetyg men svenskarna drar ned det som fan, suckar Marcus medan vi susar genom Tampa i Janniks hyrbil, en nercabbad röd Ford Mustang.

Jannik Sahlholdt jobbar med danska bryggeriet Flying Couch och bor också hemma hos Todd under veckan. Vi är på väg till Cigar City igen där de har kopplat på Helsingborg Bomb, en berliner weisse med blodapelsin som Marcus bryggt med Cigar City tidigare under resan. Väl där möter vi såväl André Ek från Brekeriet som Thomas Fransson och Anders Hansson från Malmö Brewing. Liksom Jannik och Marcus är de här för att ställa ut på Hunahpu’s Day, veckans huvudnummer då Cigar City släpper sin kryddade imperial stout Hunahpu och samtidigt ordnar en stor utomhusfestival med ett hundratal bryggerier. Ett fjärde svenskt bryggeri, Sahtipaja, kommer också ställa ut.

– Jag ville brygga en stout för att lära mig från några som verkligen kan den stilen men Wayne, bryggmästaren på Cigar City, insisterade på att vi skulle brygga en Florida weisse. Och man säger inte emot Wayne. Det här blev riktigt bra, men jag är inte helt nöjd, tycker den ständigt självkritiske Marcus när han sippar på sin samarbetsöl.

Sista kvällen innan Hunahpu’s Day tar vi oss ut till St Petersburg för att besöka Cycle Brewing. Huvudbryggaren Eric Trinoskey har liksom Todd bott hos Marcus i Helsingborg. Han är i god form när vi anländer och plockar fram diverse specialbrygder för oss att prova, vissa direkt från lagringstankarna. Det märks snabbt att han ser Marcus som mer än en kollega.

– Hur kan man inte älska den här snubben? Det är Marcus för fan, utbrister Eric och det är tydligt att det inte är alkoholen som talar, utan något djupare.

Eric hänger på till nästa bryggeristopp, Green Bench, som har ett särskilt surölsevent denna kväll. Egentligen är det slutsålt men inte heller här är det några problem att släppa in en svensk bryggare med tillhörande följe, utan att några dollar byter ägare. Och så slutar ytterligare en kväll i ölets tecken.

När Dagen D är kommen är det ingen större brådska på morgonen. Marcus har aldrig hymlat med att organisation inte är hans starkaste sida och vi har flera gånger fått uppleva att det finns vintertid, sommartid och Brewskitid. Just den här dagen är Brewskitiden på väg att sätta Marcus i skiten ordentligt. När vi vid 10-tiden på förmiddagen står och väntar på en Uber för att ta oss till festivalområdet för Hunahpu’s Day upptäcker Fredrik att det i instruktionerna till utställarna står att man ska vara där till kvart i nio för att lasta in och förbereda sin monter. Marcus, Fredrik och Stefan kommer inte vara på plats förrän halv elva, en halvtimme innan allt öppnar. Mild panik uppstår.

Några samtal senare kan Marcus andas ut igen. Todd har redan fixat allt. När vår Uberförare släpper av oss en halvtimme innan besökarna släpps in är paniken borta igen.

– Jävlar vilken kö, utbrister Stefan.

I den gassande förmiddagssolen har 6000 besökare radat upp sig i en snirklande kilometerlång kö i väntan på att få komma in. En spänd nervositet glimtar till i Marcus ögon. Det visar sig att allt inte är frid och fröjd ändå. Fatet med Mangofeber, den Brewski-öl som visat sig mest populär, skummar ordentligt och det förs en förlorande kamp mot klockan för att försöka ordna det innan alla förväntansfulla gäster släpps in.

Trots krånglande fat och hård konkurrens om besökarnas gunst tar nästan all öl slut. När klockan blir fem och Hunahpu’s Day är över för i år pustar Marcus, Fredrik och Stefan ut och sammanfattar det som en lyckad dag för Brewski. Som på så många andra festivaler har det också handlat om att träffa de andra utställarna och knyta nya kontakter inom ölvärlden. För Marcus som har stora drömmar om Amerika är nätverkandet en ovärderlig del av dagen, liksom för resten av resan.

Att Hunahpu’s Day är över betyder inte att Tampas ölvecka är slut. Dagen efter är det nämligen Hunahpu’s Hangover Day på 7venth Sun. Först vankas det brunch på Ella’s tillsammans med Green Benchs ägare och bryggare Khristopher Johnson. Bloody Marys med grillkryddefrostade glas och revben istället för selleri samt våfflor med friterad kyckling och bourbonsås tas in till bordet. Dekadent så det förslår! Som sagt, någon hälsoresa är det inte tal om.

På 7venth Sun flödar ölen ur ett fyrtiotal kranar på sidan av en stor trailer. Många av utställarna från gårdagen är här och slappnar av tillsammans i solskenet. Timmarna flyter på och plötsligt är vi på Cigar City för ett sista besök, med mer öl och resans sista cigarrer. Drew från 18th Street har också hittat hit och rapporterar att jäsningen av deras öl går finfint. Innan det är dags att åka hem och avsluta kvällen, och resan, med ett svalkande nattdopp i poolen tar Marcus tillfället i akt att tagga halva Cigar City med Brewski-klistermärken.

På hemresedagen nås vi av nyheten att Fireman Capital, det investmentbolag som också äger Oskar Blues i Colorado, har köpt Cigar City, vilket ingen riktig såg komma. Det blir ett märkligt avslut på resan, men alla är för trötta för att tänka något närmare på det. Efter invägning av väskorna inser Fredrik att några av flaskorna han packat inte kan följa med hem och vi skålar en sista skål i ölen som inte får plats innan vi beställer en taxi
till flygplatsen.

Epilog

Marcus resa genom Chicago, New Orleans och Florida har lämnat efter sig en hop amerikaner som törstar efter mer Brewskiöl. När jag träffar honom igen på En Öl & Whiskymässa i Göteborg, en dryg månad efter hemkomsten, berättar han hur den amerikanska importören Shelton bara vill ha mer och mer av deras öl.

– De ber oss skicka pallvis med öl hela tiden och just nu har vi inte en chans att skicka så mycket som de efterfrågar. På senaste förfrågan kunde vi skicka 40 % av den volym de ville ha, och då skrapade vi ändå ihop precis allt vi kunde avvara, berättar Marcus.

Dessutom kommer Brewski i slutet av sommaren att arrangera en egen utomhusölfestival i det inhägnade området kring bryggeriet i Helsingborg. Av de ungefär 35 bryggerierna som ska delta utgörs en handfull av bryggerier som besöktes under resan.

I oktober bär det av till USA igen, då till Louisville, Kentucky där årets upplaga av Sheltons egna kringresande ölfestival, kort och gott namngiven The Festival, äger rum.

Och Fredrik, ja, han tickade över 700 öl på resan.

One thought on "Brewski goes west"

Leave a Reply

More articles

Som årsprenumerant får du c/o HOPS hem i brevlådan fem gånger per år, utöver det får du tillgång till hela sajtens innehåll med hela arkivet av våra hittills publicerade nummer – ett arkiv med flera hundra reportage, intervjuer hembryggningsskolor, matrecept med ölmatchningar och mycket mer.

Han har kallats galen vetenskapsman och det har sagts att han brygger öl på steroider. Mikkel Borg Bjergsø om sammarbeten, sitt nya bryggeri och hur det är att motvilligt vara en kändis i ölvärlden.

Avenue Pub är kanske den bästa ölbaren i hela den amerikanska södern. Vi har mött ägaren Polly Watts på plats i hennes bar i New Orleans.

För två år sedan startade Rich Buceta i Queens upp SingleCut Beersmiths, ett litet men experimentellt bryggeri där Rich gör hantverksöl på sitt eget vis.

Få städer är så omsjungna, så flitigt förekommande i både böcker och filmer och så ofta förekommande i människors drömmar, som New York.