New York, New York!

Få städer är så omsjungna, så flitigt förekommande som skådeplatser i både böcker och filmer och så ofta förekommande i människors framtidsdrömmar, som New York. Staden är speciell i många avseenden och den behöver egentligen upplevas för att man ska förstå varför den inspirerat så många människor i så många olika sammanhang.

Text Pelle Stridh

Morgondiset har just skingrat sig, och redan börjar dofterna från snabbmatsförsäljaren vid gathörnet på Seventh Avenue och West Fourth Street lägga sig som en dimma över hela korsningen. När jag promenerar upp för avenyn byts det trevliga matoset snart ut mot tjära och asfalt från gatuarbetet som verkar hålla på dagarna i ända. Jag korsar Eighth Avenue efter tio minuter och näsan får sig ytterligare en törn i fel riktning. Det är inte helt lätt att vänja sig vid de smått kväljande dofterna som ständigt hänger kvar från alla sopsäckar som läggs ut på gatorna på kvällarna, tänker jag för mig själv och andas nu enbart med munnen.

En del påstår att det är lite lugnare i New York under augusti eftersom många fortfarande har semester, men jag tycker att det är minst lika hektiskt på gatorna som vid andra tider på året. Men visst är det skillnad beroende på var du befinner dig i staden. Runt Eighth Avenue vid Madison Square Garden startar morgonpulsen redan vid sjutiden då alla ska till jobbet. Sen ökar pulsen timme för timme och har inte lugnat ner sig förrän vid tolvtiden på natten.

På de mindre tvärgatorna är det genast lite lugnare och då får jag tid till att lägga märke till detaljer, som byggnaderna, som ofta ser så där typiskt New York-aktiga ut. Du vet sådär som de alltid ser ut på film med höga trappor upp till entrédörren och med stegar och avsatser
i metall mellan alla våningsplan.

Efter att ha promenerat ett tag passerar jag Beer Authority på West 40th Street. Så här tidigt på dagen ser det betydligt mer stängt ut än kvällen innan, då jag var där för första gången. Lite ouppmärksamt går jag mot rött och någon bakom mig ropar plötsligt ett högljutt ”watch out!”. En gul taxi passerar i hög fart mina fötter med bara några centimeter till godo samtidigt som jag tar ett par hastiga steg tillbaka till trottoaren. Jag tackar den vänliga mannen och stoppar ner mobilen i bakfickan. Jag tänker tillbaka på den långa öllistan de hade på Beer Authority men är fortfarande lite undrande över vad som inte kändes rätt med stället. Kanske var det barpersonalen i sina vita skjortor och västar som kändes malplacerade? Eller den alldeles för höga musiken? Hur som helst så var ölen bättre än stället som helhet, tänker jag då gårdagskvällens dofter från en saison från Allagash Brewing gör sig påmind.  

Jag passerar min kvartersbutik och efter en stund även New York Times och puben Heartland Brewery. Märkligt, tänker jag när jag passerar puben – när jag var här för 14 år sedan så var Heartland Brewery verkligen ett ställe man inte fick missa och i dag har de blivit omsprungna av så många andra. Men åren har ju förändrat ölscenen mest åt det positiva hållet, speciellt avseende utbudet av riktigt bra öl. Som när jag i går eftermiddag passerade den lilla serveringen på Penn Plaza alldeles bredvid Penn Station. Ett oansenligt torg som mest besöks av kaffedrickande människor som vill sitta ner på en bänk en stund. Ett tiotal bord med bänkar, markiser och två bardiskar med tappkranar avslöjade att det förmodligen fanns en del olika öl att köpa här. Jag gick fram till bardiskarna och höll på att sätta min frappuccino i vrångstrupen. Detta högst otippade ställe stoltserade med ett tjugotal amerikanska hantverksöl på fat med bland annat öl från Batch 19, Kelso och SingleCut, idel hantverksbryggerier från New York. Och bland de fyrtiotal stolar som fanns så var det bara tre som ockuperats av törstande människor. En strålande fredagseftermiddag när en kall öl verkligen borde uppskattats av många. Något som speglar ölscenen inte bara i New York utan även för andra delar av USA förmodar jag – det är alltid nära till en bra hantverksöl och det finns plats för alla.

Det närmar sig lunch och eftersom jag har Beer Culture precis runt hörnet passar jag på att titta in för en snabb lunch och självklart för en god öl eller två.

Jag morsar glatt på pubägaren Matthew, sätter mig ner vid bardisken och studerar fatölslistan på väggen.

– Hungrig? Frågar Matthew med en meny i näven.

– Mest törstig, svarar jag ärligt, men tar emot menyn ändå.

Jag kollar igenom alternativen och bestämmer att ett par mindre hamburgare à la New York skulle passa perfekt.

– Jag tar en Slider, med extra bacon och rökt mozzarella, säger jag till Claire som också står bakom bardisken och torkar glas.

Ur högtalarna strömmar Iron Man av Black Sabbath från den svagt raspande vinylskivan på skivspelaren som står bredvid kassan, och doften av bacon strömmar redan ut från det bakomliggande lilla köket.

Jag reser mig från barstolen och tittar runt i kylarna och konstaterar att det konstigt nog inte finns öl från speciellt många av de lokala bryggerierna i New York. Jag kan inte riktigt förstå varför det är så, att öl från den amerikanska västkusten och mellanvästern fortfarande är mer lockande än de från New York.

– Varför är det fortfarande 80 procent av ölen i kylarna som kommer från västkusten och andra ställen i USA snarare än från bryggerierna här i New York, ropar jag till Matthew i baren.

Matthew tittar upp från vinylspelaren med en frågande blick och svarar:

– Ja, nu när du säger det så har jag faktiskt inte något bra svar. Vi har ju vår tydliga profil på belgisk öl och belgiska ölstilar men varför vi inte har fler öl från bryggerierna i New York har jag faktiskt inte reflekterat över.

– Det borde du göra, svarar jag kort.

Jag sätter mig på min stol igen och beställer en liten Cool Summer, Bro! från New York-bryggeriet Other Half. En fräsch, svagt syrlig och extremt läskande öl en varm dag som denna.

Vid den svagt upplysta bardisken sitter en man till vänster om mig och lutar sig över sin dator. Han är klädd i en ljusgrå kostym med kavajen hängandes på stolsryggen och skjortärmarna uppkavlade. Kanske är han börshaj i ölaktier, ler jag för mig själv. Plötsligt öppnas ytterdörren och den varma sommarbrisen pustar in samtidigt som en kvinna med osedvanligt stor, svart hatt kliver in. Hon sätter sig bredvid ”börshajen” vid bardisken, som hon uppenbarligen känner, och de börjar samtala. Strax därefter kommer ytterligare två gäster, dessa visserligen i slitna jeans och t-shirts, och ansluter till sällskapet. Alla pratar ivrigt med pubägaren Matthew. En i sällskapet plockar oväntat upp en plastpåse ur sin väska och ställer upp två flaskor Westfleteren XII på bardisken. Alla jublar och ser exalterade ut.

– Var fick du tag på de där, undrar kvinnan i hatten och lyfter upp en flaska mot skenet från taklampan.

Den smått omaka gruppen, som får Mötley Crüe att blekna vid en jämförelse, pratar i mun på varandra och ser mer än nöjda ut när de får fyra glas av Matthew. ”Börshajen” häller upp och jag ser avundsjukt på hur de andäktigt tar den första klunken.

Mina små hamburgare kommer äntligen in och jag är vid det här laget riktigt hungrig. Doften av nygrillad burgare blandar sig med bacon, basilika och en svagt rökig arom från den smälta mozzarellaosten.

Efter en stund lägger jag märke till ett sällskap till höger om mig då en av männen börjar prata med Matthew. Han är tydligen helsåld på belgisk öl och ölstilar. Jag överhör hur mannen, som presenterar sig som Carl, berättar att hans hustru fyller år och att de tyckte det var ett utmärkt tillfälle att i sällskap av nära och kära passa på att fira med riktigt bra öl.

Carl, som väl är i 65-årsåldern och typisk amerikanskt klädd i en lite för stor kortärmad skjorta, har svårt att bestämma sig för vilken av alla de belgiska ölen han ska prova.

– En flight med fyra olika sorter kanske blir bra? frågar Matthew och fortsätter:

– Då får du ju fyra olika öl i lite mindre mängd, och så behöver du inte välja bort någon sort.

– Vilken fantastisk bra lösning, svarar Carl med ett stort leende.

Strax står där på bardisken en liten träplanka med fyra glas och framför sig har nu mannen Chimay Red, La Trappe Witte, La Trappe Isi Dor och La Trappe Quad, alla från fat.

– Det är ju så snyggt med de speciella ölglasen till varje sort också, säger Carl när han smuttar på sina öl och tittar på alla glas på hyllorna bakom bardisken.

– Ni säljer inga presentförpackningar med både öl och glas, frågar han?

Matthew ler och försvinner till de bakre kylarna och från en hylla plockar han ner tre olika förpackningar. När han ställer upp dem på bardisken ser mannen ut att ta upp plånboken med detsamma.

Mina burgare är uppätna och jag beställer in en sista öl, en SingleCut Dean. Jag smuttar på ölet och kan inte låta bli att fundera för mig själv över hur få hipsters jag ser i New York. Det är till och med så att jag ser fler män i stora skägg och löjliga hipsterkepsar i Stockholm eller i Köpenhamn jämfört med New York. Efter flera dagars vistelse, med promenader tvärs igenom både Manhattan och Brooklyn så lyser de nästan med sin frånvaro. Jag tar en stor klunk av ölet och lutar mig belåtet mot stolsryggen. Ett ungt par kommer in genom dörren och tjejen går med bestämda steg till ölkylarna samtidigt som killen går fram till bardisken. Jag behöver inte studera henne så värst länge för att inse att hon letar efter en speciell öl. Efter någon minut hör jag henne säga ett glatt ”yes!” samtidigt som hon plockar fram en flaska ur en av kylarna. När hon kommer fram till bardisken ser jag att det är en flaska Opus från Firestone Walker. Bra val, en saison, tänker jag för mig själv och blir ännu mer övertygad om att hantverksöl njuts av alla i den här staden. Gammal som ung, iklädd kostym eller t-shirt eller om man är man eller kvinna. Intresset för riktigt bra öl styrs av något annat än att det på något sätt skulle vara hippt.

Dagen är vikt åt lång promenad, med betoning på lång. Tvärs igenom hela Manhattan, över Williamsburgbron och halvvägs genom Brooklyn. Allt för att kunna känna av så mycket som möjligt av New York. Min förhoppning är självklart att även snubbla över riktigt gott käk och en och annan bra öl.

Redan efter tio minuters promenad stannar jag till vid Greeley Square Park vid Broadway och 33rd Street bara för att det ser så trevligt ut, som en uteservering utan servering. Folk sitter vid de utplacerade små borden och läser en bok eller tidning eller bara är sig själva för en stund. Vissa har tagit av sig strumpor och skor och ser ut att njuta av solens värmande strålar. Jag fortsätter Broadway ner men hinner bara till korsningen vid West 27th Street där en lång kö ringlar ut från smörgåsbutiken Deli Day. Alla som kommer ut från butiken bär med sig en inslagen smörgås och ett stort leende på läpparna. Självklart ställer jag mig i kön och efter tio minuter står även jag med en osedvanligt tilltalande cream cheese bagel i handen. Gående tar jag ett par tuggor och jag förstår med ens varför folk köade så länge.

Fifth Avenue känns alltid som en av de mer klassiska gatorna man ska promenera på när man är i New York, med allt från Flatiron, Empire State Building och det exklusiva shoppingstråket mellan 49th och 60th Street. Jag gillar mest att gå längs med Broadway från Madison Square Park ner mot Union Square och en dag som denna, när dessutom Farmers Market är i full gång, ger ett perfekt tillfälle att njuta av alla dofter. Jag strosar runt bland berg av persikor, blåbär stora som vindruvor, massvis av grönsaker jag inte kan namnen på och får dessutom svårt att inte stanna till vid någon av alla food trucks som sprider sina lockande aromer. Efter mycket tittande och doftande rundar jag sedan den nedre delen av parken och som vanligt sitter där ett tjugotal människor och spelar schack i skuggan av små parasoll.

Trots att jag promenerar förvånansvärt sakta så ger den 27-gradiga värmen tydliga svettdroppar i pannan och kall öl börjar hägra. Vattenflaskan jag tagit med mig har vid det här laget börjat bli ljummen men i väntan på något kallare och betydligt godare att dricka får det ändå duga för stunden.

Efter att ha passerat både Fourth och Third Avenue börjar jag få känslan av att det är längre och längre mellan gatorna. Jag vet inte om det är så rent geografiskt eller om det endast beror på att det blir färre och färre människor i rörelse. När jag sedan korsar första avenyn så får jag verkligen känslan av att det är lite öde och näst intill folktomt, visserligen med New York-mått mätt. Några minuter senare kommer jag in på Clinton Street och allt blir med ens som förbytt. Här råder det full aktivitet och jag får nästan känslan av att befinna mig på ett campus. Kanske beror det på att många studenter bor här i krokarna eller åtminstone på att det är väldigt många skolor i just denna del av Lower East Side. En stadsdel som tidigare var en inkörsport för nyanlända immigranter men som sedan kom att stå för det bohemiska och rebellisk ungdomskultur. I dag är området mer som en smältdegel av konst, kultur och kulinarisk magi. Klassiska New York-vyer utspelar sig med dess byggnader, atmosfär och dofter. Plötsligt får jag känslan av att vara i Italien, med fantastiska dofter av basilika, pizza och espresso. Mycket riktigt så ser jag ett tiotal meter framför mig en skylt som skvallrar om mat – Rizzo’s Fine Pizza. När jag kommer fram till lokalen står där en vackert klädd kvinna i 40-årsåldern med långt svart hår, en lagom elegant svart klänning och en espresso i handen. Hon ser ut att njuta av dagen och har något drömskt i blicken. Ett tag ser hon ut som tagen från en filmscen ur Gudfadern. Hon hälsar vänligt när jag kommer fram och ser ut att invänta mitt nästa steg.

Jag tittar hastigt på klockan och konstaterar att en bit mat vore välbehövligt och jag börjar läsa på skylten med vad de erbjuder i matväg.

– Är det första gången du besöker någon av våra pizzerior, frågar kvinnan plötsligt.

– Ja, svarar jag lite förvånat, Hurså?

– Rizzo’s Pizza är väl nästan att betrakta som en inrättning här i New York eftersom den första pizzerian öppnades redan 1959, i Astoria i Queens, berättar hon.

– Vi öppnade det här stället nu i veckan och bjuder alla nya kunder på pizzan. Så du behöver bara betala för det du dricker, fortsätter hon samtidigt som hon ger mig ett kort.

– Oj, det låter ju alldeles förträffligt, säger jag och kikar in mot bardisken med öltappskyltarna.

Döm om min förvåning när jag upptäcker att de har öl på fat från ett av mina absoluta favoritbryggerier i USA – 21st Amendment. Hemma i Sverige är man ju mer van vid att det är ”stor stark” som erbjuds på en pizzeria.

– Det låter som ett erbjudande svårt att säga nej till, säger jag till kvinnan i dörren och hon visar mig genast in.

Jag sätter mig vid bardisken, nära tappkranarna.

– Jag behöver inte fundera så länge på vad jag ska dricka i alla fall. Det får bli ett stort glas Brew free or die IPA, säger jag utan att tveka.

– Jag har inte hunnit med att smaka den ännu, säger hon. Är den bra?

– Ja, det blir en perfekt öl till pizza med mycket fet ost, förklarar jag.

Jag får min öl och genast sväljer jag den första klunken girigt, men njutningsfullt.

Pizzamenyn erbjuder däremot alldeles för många goda alternativ och jag hinner nästan dricka upp halva min öl innan jag bestämt mig. Valet faller till slut på en pizza med italiensk salami, basilika och massvis med färska tomater och mozzarella.

– Det verkar vara en livlig gata det här, säger jag till kvinnan för att få igång en konversation.

– Jo, det är mycket ungdomar och en hel del små butiker som bidrar till det. Du missade väl inte Clinton Baking Company här uppe på gatan?

– Jo, det gjorde jag nog.

Hon tittar upp mot gatan och nickar.

– Deras blåbärspannkaka är vida omtalad, och kön brukar ringla många tiotals meter ut från butiken.

– Då måste jag nog titta in där innan jag går vidare, säger jag och börjar tacksamt äta på min pizza som nu kommit in.

Innan jag vet ordet av är magen proppfull och tallriken gapar tom. Ytterligare ett glas IPA har slunkit ner och jag betalar för mina öl, tackar för en trevlig upplevelse och går ut i värmen igen.

– Ha en fortsatt bra dag, ropar hon och vinkar.

– Detsamma, säger jag och styr kosan mot blåbärspannkakan.

Eftermiddagen bjuder på en promenad över Williamsburgbron med en fantastisk utsikt både mot Manhattan och Brooklyn. En trevlig tur som sedan fortsätter genom delar av Brooklyn och som både innehåller ett bryggeribesök och slutar med en kall öl i sällskap av en gäng hundägare på puben Lucky Dog. Promenaden tillbaka över bron och det faktum att jag vid det här laget promenerat i över sju timmar börjar ge känningar i både fötter och vader.

Axelväskans rem gör att det klibbar sig på ryggen och jag börjar faktiskt längta efter att få sparka av mig skorna och sträcka ut mig på min säng en stund.

Men ännu är dagen inte slut och strax ska kvoten av intryck fyllas på ytterligare.

Efter att ha kommit över till Manhattan-sidan igen, styr jag stegen mot First Avenue och passerar Clinton Street igen, som nu är lite mindre hektisk. Jag försöker hålla en ganska lugn takt när jag går där på Avenue A och i höjd med Tompkins Square Park viker jag in på Saint Marks Place. Trafiken är nu lite mer livlig och jag anar att rusningstrafiken strax når sitt crescendo.

Halvvägs in på gatan passerar jag Prolateriat, ölbaren som trots namnet definitivt inte har något marxistiskt över sig. De som varit i kvarteret förr har förmodligen besökt Jane’s Sweet Buns, som inte är ett ställe för ljusskygga mansgrisar, utan ett ställe med den något udda inriktningen att servera bakverk smaksatt med olika slags sprit. Nåja. På Proletariat brukar jag ibland bli sittande i timmar, alltid med någon oprövad eller ovanlig öl i handen och studera de hundratals foton av tatuerade kroppsdelar som pryder väggarna. I dag morsar jag på mannen bakom bardisken, som jag inte sett förut, och sätter mig vid bardiskens kortsida närmast dörren.

En snabb titt på fatölstavlan och jag har bestämt mig.

– Jag tar en Replicator Rye från Finback, säger jag till bartendern som ser nöjd ut med mitt snabba beslut.

De tiotal stolarna är sedan länge upptagna och närmast mig sitter ett par grabbar i 25-årsåldern och den ena av dem ser ut att kunna vara från Sverige med sitt blonda hår.

Jag tar en rejäl klunk av ölen, smackar lite för att identifiera smakerna och sträcker samtidigt ut min rygg som börjar kännas lite ansträngt hoptryckt efter dagens strapatser.

– Är du från Sverige, säger den blonda killen plötsligt till mig.

Jag kunde inte hålla bort mitt leende.

– Är det så uppenbart?

– Jag har släktingar från Sverige, men det går så pass långt bakåt i tiden att ingen av oss kan språket längre, svarar han.

Efter att vi snabbt konstaterar att samtliga är här för att dricka de lite mer svårhittade ölen, från till exempel Finback, Other Half eller Stillwater, så börjar vi samtala om New York i allmänhet. Efter ett tag börjar vi prata om tidningsartiklar och på något konstigt sätt kommer Frank Sinatra på tapeten och det är då som samtalet går över från New York som ölstad till New York som företeelse och den blonde killen skiner upp.

– Du vet att Frank Sinatra växte upp i Hoboken va?

– Net, det visste jag inte, svarar jag.

– Jag är född och uppvuxen där. Ska man läsa en fantastisk bra tidningsartikel som faktiskt utspelar sig i New York, så är det en artikel om just Frank Sinatra, fortsätter han.

– Aha, menar du Frank Sinatra has a cold, frågar jag.

– Precis! En av världens bäst skrivna texter skulle jag vilja påstå.

Den närmsta timmen fortsätter i samtal om Frank Sinatra, New York, ölscenen och om var den är på väg. Uppenbart är att dessa killar ganska nyligen introducerats i hantverksölets magiska värld då de är märkbart insnöade på IPA och till viss del pale ale.

– Har ni provat öl med brett, frågar jag medan jag sniffar på mitt glas som jag just fått in med en saison vid namn Cycle från bryggeriet Barrier.

– Brett-vem-då, frågar de nästan samstämmigt.

Jag kan inte låta bli att le och får sedan förklara för dem att brett handlar om jästsorten brettanomyces.

Jag känner ett sug i magen och konstaterar att klockan börjar närma sig middag, så det är dags att runda av. Jag betalar för mina öl, tackar mitt sällskap för en trevlig kväll och kan bara förundras över hur mycket mer spännande det är att vistas ensam på barer i New York, där det alltid finns någon som har tid och lust för samtal. Det är dags att bege sig av, men inte så långt denna gång – jag ska bara ta mig till nästa tvärgata till First Avenue – en promenad på ca fyra minuter.

Ute på gatan har nu trafiken, om möjligt, tätnat ytterligare samtidigt som ljudnivån höjts några decibel. Två polisbilar far förbi i hög fart med sirenerna påslagna, bilar tutar och längre ner på gatan hörs några hundar skälla ikapp. Folk i allmänhet verkar ha hunnit hem för att byta om till sina kvällsaktiviteter. Jag rundar kvarteret och strosar ner för East 9th Street, en gata som verkligen ser ut som en förebild för en klassisk gatusekvens i vilken New York-film som helst eller i serien Vänner. Ganska omgående tar jag de få trappstegen ner till dörren till butiken Good Beer.

– Hej, ropar Thomas som står och plockar upp burkar från den senaste leveransen från Sixpoint. Dags att fylla på growlern?

Jag sliter upp min tomma growler, som är en återförslutningsbar tvålitersflaska, tittar på fatutbudet och ställer upp den på bardisken.

– Fill it up, säger jag leende och pekar på tappskylten med Fleur de Houblon från bryggeriet Ommegang.

Under tiden min growler blir påfylld inventerar jag kylarna och konstaterar att ett flertal New York-bryggeriers öl har fyllts på och jag plockar ner burkar och flaskor från både Six Point, Kelso och några favoriter i repris från 21st Amendment, som visserligen inte är från New York.

Jag betalar kontant, stuvar ner allt i min axelväska och tackar för mig.

Det är en ganska lång promenad hem, men jag vet att i min tunga väska väntar några riktigt bra öl från USA:s bästa bryggerier.

Om jag skyndar mig lite grann hinner de inte bli varma, tänker jag för mig själv och det gör att stegen känns lite lättare. Under tiden jag går där börjar jag tänka tillbaka på eftermiddagen i Brooklyn och reflekterar lite över hur annorlunda miljön är i den stadsdelen. Betydligt lägre byggnader, smalare gator och lite mer en småstadskänsla överlag. Sen är det även ganska behagligt att det är kortare avstånd mellan allt. På vissa gator är det trångt mellan uteserveringarna och full fart bland frukt- och grönsakslådorna utanför matbutikerna. Så här i efterhand var det bergis ett trettiotal caféer, barer och restauranger jag velat stanna på, tänker jag för mig själv. För att inte tala om alla lockande food trucks jag bara fick gå förbi trots underbara aromer. Nästa gång får det bli ett betydligt längre stopp i Brooklyn än bara några timmar, bestämmer jag för mig själv.

När jag efter 30 minuter når Broadway igen, känns väskan påtagligt tung och jag passerar precis Madison Square Park. Luften är fortfarande varm och fuktig, precis som min rygg börjar kännas. Underbara dofter strömmar ut från en food truck som skyltar med ”halal food” som falafelsandwich och lammgyro och jag sniffar lite extra med näsan.

Som från ingenstans nyser jag plötsligt tre gånger i en följd, något som jag nästan aldrig gör. Jag snörvlar till och säger för mig själv:

– I’ve got a cold! och strosar sedan vidare hemåt och börjar nynna “I want to be a part of it, New York, New York”.