Spelar det någon roll vem som äger?

Små bryggerier köps av större aktörer. Detta blir allt mer vanligt i ölvärlden. För ett litet bryggeri kan nytt kapital vara skillnaden mellan att vinna och försvinna. Produktionen kan skalas upp och ölen få bättre distribution. Men är det så att man säljer sin själ om man avyttrar en del av sitt företag? Vi ställer oss frågan ”Spelar det någon roll vem som äger?” 

Text Robert Lagerström

Den skulle bli större och ståtligare än någonsin. Till Beavertowns hantverks-ölfestival Extravaganza var hela 90 bryggerier anmälda, många av toppklass från länder som USA, Belgien och Storbritannien. Kort sagt skulle det bli ett hejdundrande kalas i London under hösten 2018.

Men allt förändrades över en natt. Strax före midsommar förra året gick Beavertown nämligen ut med att ölgiganten Heineken hade blivit delägare av bolaget, för den runda summan av 40 miljoner pund, nästan 460 miljoner kronor. Detta fick många ölentusiaster att sätta ipan i halsen.

Sociala medier gick varma. Det talades om att London-bryggeriet, med Logan Plant i spetsen, hade sålt sin själ. Många av Extravaganzas utställare sparkade bakut, en efter en började de hoppa av evenemanget och snart var antalet bryggerier halverat. Skulle festivalen ens bli av?

Några kända namn som drog sig ur var britterna Cloudwater, Brewdog och Buxton samt amerikanerna The Veil och Jester King. Bland de svenska deltagarna lämnade Stigbergets, Dugges och Brewski in handduken.

– Jag vill inte att Brewski ska bli associerat med Heineken. Jag vägrar stå i samma lokaler som de stora drakarna, därför är vi inte heller med på mässorna i Stockholm eller Göteborg. Jag har ingenting emot drakarna men vill inte ha något samröre med dem. Det är inte politiskt, jag kan dricka en Carlsberg utan problem, förklarar Marcus Hjalmarsson, huvudbryggare på Brewski.

Förutom att vända Extravaganza ryggen återkallade han även Beavertowns inbjudan till helsingborgarnas eget välrenommerade hantverksölevenemang, Brewskival. Allt för att inte bli förknippad med den internationella dryckesjätten.

Men alla var långt ifrån inne på samma spår. De svenska kollegorna Brekeriet, Beerbliotek, Omnipollo och Stockholm Brewing hoppade inte av Londonfestivalen utan ville fortfarande delta.

– De som driver Beavertown är vänner till oss. Det är fortfarande samma folk som jobbar där och de brygger öl på samma sätt som före försäljningen. Visst är det lite ironiskt att Logan Plant tidigare har skrikit ganska högt om att hålla isär craftbeer och storbolagsöl, men det är inte vem som äger ett bryggeri som är det viktiga, tycker Niklas Jakobson, grundare av Stockholm Brewing.

Och vad har Beavertowns grundare Logan Plant att säga om saken?

– Min fru och jag sålde en minoritetsdel på 49 procent. Eftersom suget efter våra öl ökade hela tiden behövde vi bygga ett nytt och betydligt större bryggeri. Planerna växte och vi tittade på alla tänkbara möjligheter för att få fram pengar.
Vi behövde 40 miljoner pund.

– Crowdfunding skulle inte kunna dra in så pass mycket och de riskkapitalbolag vi var i kontakt med ville få ut maximal avkastning så snabbt som möjligt. Det skulle bara ha skapat en press. Det enda som återstod var att sälja en del av bryggeriet.

Men vad handlar egentligen allt detta om? Jo, om att allt fler mindre bryggerier köps upp av stora dryckesbolag, som vill fortsätta växa och måste ta nya vägar för att kunna göra det. Medan den totala ölförsäljningen i USA går nedåt ökar craftbeer. Numera har de mindre bryggerierna kapat åt sig nästan 13 procent av marknaden – och utgör därmed ett hot mot branschens jättar.

– Om en stor aktör inte kan öka sin produktion, omsättning och nettovinst är en lösning att köpa mindre bryggerier. Man skalar upp deras produktion och kan få ut ölen via sina stora distributionskanaler. Om den nya ägaren förvaltar varumärket på ett bra sätt och ökar omsättningen är det inga problem. Men det finns de som köper craft-bryggerier och exploaterar dem, lägger ned dem för att föra fram sina egna craftbeer-liknande öl. Det är den bistra sidan av saken, säger Tomas Danko, grundare av Danko Beer i Stockholm.

Men craftbeer hit och craftbeer dit – vad innebär termen? Det är det faktiskt inte lätt att svara på. Dessvärre är både Hantverksöl och Craftbeer ganska infekterade begrepp med en långt ifrån kristallklar innebörd.

– För mig är det öl som bryggs i ett mindre bryggeri, i mindre serier och med hantverksmässiga metoder. Möjligheten och friheten att göra speciella öl i mindre utgåvor personifierar också ett hantverksbryggeri, tycker Anders Thelenius, vd för Jämtlands bryggeri.

– Öl är en produkt som inte blir bättre i liten skala. Det handlar inte om volymerna. Craft är att brygga med riktiga råvaror. Att inte använda maltsubstitut eller extrakt och inte ta genvägar, stressa bryggningsprocessen eller ta bort felsmaker, anser Niklas Jakobson på Stockholm Brewing.

– Craftbeer handlar om kvaliteten på ölen, vad den innehåller, och inställningen till vad man gör. Förr innebar begreppet småskalighet och kärlek till produkten men numera är det mycket svårare att definiera. I USA har många mikrobryggerier blivit så stora att det inte längre handlar om hantverk. Och när ett bryggeri inte längre ägs av dem som startade det blir det ännu mer komplicerat, resonerar Stefan Gustavsson, grundare av Mohawk Brewing i Göteborg.

Han och många tycker att craftbeer innebär att vara ärlig mot sina konsumenter. Att tydligt deklarera vad ölen innehåller, vem det är som står bakom dem och var brygden är producerad.

– Inställningen till vad man håller på med är viktig. Man utgår från produkten och skapar inte öl för att det finns en marknad. Dessutom måste man vara ärlig och transparent med allt ifrån tillverkningsmetoder till råvaror och miljöfrågor. Craft handlar även om att försöka vara oberoende. Det finns motkrafter i samhället och stora, globala börsnoterade bolag med otydliga ägarstrukturer, anser Björn Falkeström, grundare och ägare av Oppigårds Bryggeri.

Kanske innefattar begreppet även andra saker? Att som konsument definiera sig själv genom att köpa öl från småbryggerier, visa vem man är genom att välja produkter som har ett mångfacetterat kulturellt innehåll.

– Antingen kan man köpa ett öl med alkohol, malt och kolsyra för tio kronor på Systembolaget, eller lägga 20-30 kronor och få ett öl som rör andra värden. Det handlar om vad man står. Craft beer är en del av en större rörelse med ekologiska, vegetariska och miljövänligare produkter. Att vara medveten, fastslår Erik Sahlin, ägare av Sahlins brygghus i Borlänge.

Det finns dock en någorlunda vedertagen definition, men inte av craftbeer utan av craft brewers. Den är fastslagen av den amerikanska organisationen Brewers Association och delar in bryggerierna i kategorierna Litet, Oberoende och Traditionellt.

I USA är det dock helt andra volymer som gäller. För att kvala in som Litet ska ett craft-bryggeri tillverka högst sex miljoner barrels per år, drygt 700 miljoner liter. Det är en absurt stor mängd för svenska förhållanden – mer än vad Carlsberg, Spendrups och Åbro brygger tillsammans.

Vidare innebär Oberoende att mindre än 25 procent av bryggeriet ägs eller kontrolleras av ett annat företag, som inte är craft, inom alkoholindustrin. Samtidigt betyder Traditionellt att majoriteten av ölen som bryggeriet producerar har smaker som kommer från traditionella eller innovativa ingredienser samt jäsningen av dessa.

Därtill listar Brewers Association olika saker som hänger ihop med craftbeer och mindre bryggerier. Att sådana är uppfinningsrika och brukar vara involverade i samhället där de verkar. Att de vill vara oberoende och har egna vägar för att nå ut till sina kunder.

Organisationen har flera gånger ändrat sina definitioner. Den har även mött kritik för att se till sina egna intressen och försöka behålla växande craft-bryggerier som medlemmar.

På webbsidan Good Beer Hunting skrev Michael Kiser om att när indelningen Litet gick upp från två till sex miljoner barrels kunde Boston Beer Company hänga fast ett tag till. Samtidigt tillåts Brooklyn Brewery vara kvar; den japanska jätten Kirin äger 24,5 procent av företaget, som därmed precis kvalar in som Oberoende. Därtill rymmer gruppen Traditionellt numera även bryggerier som tillverkar öl med majs och ris.

– Craft är en kombination av processteknik och kvalitet på produkterna. För att jämföra craft och industriöl kan vi ta en morakniv – antingen är den maskintillverkad, spikrak och jättebillig eller tillverkad av någon tjomme i snickarboa. Denna kostar mer, är inte bättre funktionellt sett, men du ser att den är handgjord och märker att den som tillverkat kniven har lagt ned sin själ i arbetet, målar Tomas Danko upp.

Och just hantverk står högt i kurs. I en tid där smakupplevelser och småskaligt framställda produkter är i ropet har även craftbeer fått en hög status. Att äga ett hajpat hantverksbryggeri kan både skänka anseende och ge större marknadsandelar.

Så har också uppköpen duggat tätt under de senaste åren. Mängder av amerikanska hantverksbryggerier byter ägare, från mindre sådana som går samman till dem som tas upp i en större koncern. Och det är inte bara jättebryggerier som öppnar plånboken, utan ett antal globala bolag som annars inte har med öl att göra.

Bland annat har välrenommerade Cigar City sålts till Fireman Capital och Stone Brewing slutit ett avtal, på motsvarande 800 miljoner kronor, med VMG Partners. Diverse privata kapitalbolag backar även upp bryggerier som Sweetwater, Dogfish Head, Oskar Blues och The Bruery.

På våra breddgrader har både Omnipollo och Mikkeller avyttrat andelar till kapitalfonden Orkila Capital. Den danska tillverkaren satsar förutom på öl även på festivaler, sin barkedja samt ett nytt bryggeri i USA. Enligt dokument från staten New York, som har publicerats på webbplatsen Good Beer Hunting, innehar Mikkellers grundare Mikkel Borg Bjergsø inte någon del av bryggeriet.

– Mikkellers olika verksamheter ägs av en djungel av olika bolag. Mikkel Borg Bjergsø är väldigt duktig på entreprenad och marknadsföring och arrenderar och säljer sitt varumärke. Han har byggt ett imperium och cashar in några tiotals miljoner kronor varje år, berättar Tomas Danko.

När det gäller de största aktörerna på ölmarknaden äger Duvel Moortgat de hajpade amerikanska hantverksbryggerierna Boulevard, Ommegang och Firestone Walker. Därtill har Heineken förvärvat Lagunitas medan Molson Coors – via Miller Coors och Tenth and Blake – har köpt bland andra Terrapin Beer Company och Saint Archer. Samtidigt har världens största dryckesbolag Anheuser-Busch Inbev tagit över Goose Island, 10 Barrel och Elysian, samt brittiska Camden Town och italienska Birra del Borgo. Bland många andra. Nyligen köpte de även Craft Brew Alliance som de redan ägde närmare 30 procent av. CBA äger bland annat Kona Brewing, Widmer Brothers, Cisco och Wynwood Brewing.

– Det har en stor betydelse vem det är som äger ett bryggeri. Jag äger Oppigårds och har ingen annan agenda än att göra så bra öl som möjligt. Andra kan ha andra agendor. Om en stor aktör
inte delar mina ideal dras det lilla bryggeriet med i värderingarna, resonerar Björn Falkeström.

– Egentligen spelar det ingen roll vem det är som äger vad. Inte så länge det görs bra öl. Men historien har visat att vissa stora spelare är väldigt aggressiva och drar mindre bryggeriers varumärke och produktion i fördärvet. Allt beror förstås på vad som står i avtalet. Vem det är som bestämmer, säger Tomas Danko.

Det här med uppköp och koalitioner är dock ingenting nytt. I själva verket är det bara historien som upprepar sig. Så låt oss därför blicka tillbaka – till USA under den senare hälften av 1800-talet.

Då ökade antalet bryggerier med stormsteg. Det ledde till toppnoteringen 4 131 stycken 1873 men därefter minskade de drastiskt. Genom bättre produktionsmöjligheter och en utvecklad distribution kunde färre företag producera mer öl.

Många små bryggerier hade svårt att överleva vilket ledde till en våg av konsolideringar. Runt sekelskiftet 1900 bildade till exempel 21 öltillverkare The Pittsburgh Brewing Company medan 16 Baltimore-aktörer gick samman som Gottlieb-Bauernschmidt-Straus Brewing Company. 1910 var antalet bryggerier nere i cirka 1 500.

Samtidigt blåste det allt hårdare nykterhets-politiska vindar. De utmynnade i förbudstiden som från och med 1922 torrlade nationen och fick ett stort antal bryggerier att gå under. Året efter att beslutet hade hävts, 1933, fanns det bara drygt 750 bryggerier kvar. Och färre skulle de bli.

Många lades ned eller förvärvades och i mitten av seklet var antalet strax över 400 stycken. Det var även då som Anheuser-Busch, från St Louis, anlade ett nytt bryggeri på annan ort vilket startade en expansionstrend bland konkurrenterna. Samtidigt passade Anheuser-Busch på att köpa baseballaget Louis Cardinals.

Under 1960-talets första år fanns det endast 230 bryggerier, varav 140 var oberoende. Det absoluta lågvattenmärket inträffade 1983 då USA:s sammanlagt 80 bryggerier drevs av 51 koncerner. De sex största – Anheuser-Busch, Miller, Heileman, Stroh, Coors, and Pabst – kontrollerade nu 92 procent av nationens ölproduktion.

Det var i den vevan som flera nya småbryggerier såg dagens ljus. Från Boulder och Snake River till Kessler och Millstream. Tack vare en ny lag tilläts de nu öppna pubar i sina lokaler där de kunde sälja både öl och mat. Långsamt började en craftbeer-revolution ta form.

Samtidigt fortsatte jättarna att förvärva mindre bryggerier. Takten ökades under 1990-talet då bland andra Anheuser-Bush och ölimportören Gambrinus tog över hela eller delar av exempelvis Carmel, Redhook Ales och Widmer Brothers. Under de senaste fem åren har uppköpen eskalerat med ständiga rapporter om nya förvärv och samgåenden.

– Att ett större företag köper mindre verksamheter är vanligt i andra branscher. Det ses som en affärsidé och är en form av att driva ett företag. Min bror grundade en chokladfabrik, byggde upp verksamheten och sålde företaget. Då blev han betraktad som en god entreprenör. Men i hantverksölvärlden får man nästan välja sida och vara beredd på konsekvenserna om man säljer. Vår bransch skiljer sig från andra, summerar Anders Hansson, ägare av Malmö Brewing.

I Sverige är dock uppköp av bryggerier ovanligt. Åtminstone i modern tid. Annat var det förr då några få jätte-koncerner blev mer och mer aggressiva i sin iver att bli ännu större. Men låt oss ta det från början.

Liksom i USA och många andra länder växte sig nykterhetsrörelsen allt starkare i slutet av 1800-talet. Starkspriten sågs som den stora boven men även öl började betraktas med misstro. Under Första världskriget infördes motboken på försök, ett ransoneringssystem som begränsade svenskarnas inköp av alkoholhaltiga drycker.

Samtidigt skapades ett statligt monopol av privata tillverkare, Vin- & spritcentralen. Även ölbranschen oroade sig över ett förstatligande, men i stället infördes ett koncessionssystem 1917. I praktiken blev det omöjligt att grunda nya starkölsbryggerier, och efter att motboken blev permanent 1919 röstades också ett starkölsförbud igenom. Nu fick sådana drycker endast säljas som apoteksvaror mot recept samt gå på export.

Det var inte konstigt att ölbranschen gick på knäna. Förutom regleringar och skatter var drycken illa sedd, vilket gav upphov till begrepp som ”pilsnerfilmer” och ”pilsnergubbar”. Sålunda började ett antal bryggerier tillverka svagdricka och läskedrycker medan många andra helt enkelt slogs ut.

Men till sist verkade allt vända. Motboken hade inte fungerat tillfredsställande och avskaffades under hösten 1955. Samtidigt upphävdes starköls-förbudet medan alla regionala systembolag slogs ihop till ett statligt bolag.

Nu var frihetstiden här! Eller var den verkligen det? Reglerna gjorde det svårt för mindre bryggerier att konkurrera eftersom Systembolagets försäljningsområden och distribution gynnade de regionala bryggerikoncernerna.

De största hette AB Pripp & Lyckholm och Stockholms bryggerier vilka hade en geografisk spridning utanför sina egentliga hemmamarknader, i Västsverige respektive landets östra delar. Deras öl såldes av Systembolaget i flera regioner och på sikt kunde rikstäckande varumärken byggas upp.

Det var under 1950-talet som uppköpen av mindre bryggerier eskalerade. AB Pripp & Lyckholm, Stockholms bryggerier och Malmö Förenade bryggerier stärkte sin ställning genom omfattande förvärv över hela landet. Nyckeln till framgång var att köpa marknader i redan existerande produktions- och distributions-strukturer. Rivaliteten blev dock så skarp att trion 1964 valde att gå samman i den riksomfattande bolagsgruppen Pripp-bryggerierna AB. Ett viktigt motiv till fusionen var rädslan för konkurrens från utländska aktörer.

Men nu blåste det nya vindar igen. I mitten av 1960-talet började mellanöl, med en alkoholhalt på högst 4,5 procent, säljas i livsmedelsbutiker. Det fick en enorm genomslagskraft och gjorde så att flera regionala bryggerier kunde växa. Samtidigt fortsatte uppköpen. Under en tioårsperiod halverades antalet bryggerier, från ett åttiotal 1960 till omkring 40 stycken 1970.

Genom att Pripps hade fått en så pass dominerande ställning var det kanske lika bra att bolaget förstatligades? Detta skedde också, 1974, och följdes av en rad investeringar och nybyggnationer. Regeringens experter hävdade att det i framtiden bara skulle behövas ett enda bryggeri i Sverige, kanske för hela Norden.

Samtidigt fortsatte mellanölets popularitet. Det orsakade dock ungdomsfylleri och gav upphov till en lång moraldebatt, som utmynnade i ett förbud 1977. Det följdes av en omfattande kris för bryggerierna. Då passade Pripps på att ta över två av de största konkurrenterna, Falken i Falkenberg och Sandwalls i Borås. Nu hade Pripps hela 75 procent av ölmarknaden.

De mindre bryggerierna verkade i skymundan. Den statliga jätten hade mycket låga produktions- och distributionskostnader och inga krav på lönsamhet. Det gav Pripps stora marknadsfördelar. Till råga på allt ville staten bestämma över vilka privata bryggerier som skulle vara kvar eller läggas ned.

Men motståndet växte. I Norrland stod koncernen Tillbryggerierna emot trycket från Pripps och i Bergslagen försökte bröderna Ulf och Jens Spendrup driva vidare familjens företag, Grängesbergs bryggeri.

– Vi hade ett personligt borgensåtagande för merparten av bryggeriets lån. Försäljningsvolymerna minskade och vi såg hur allt rasade mitt framför våra ögon. En konkurs var inte långt borta. Men plötsligt förändrades allt! I sista stund blev vi licenstillverkare av Löwenbräu. Vi hyrde kapacitet och slapp på så sätt att investera, minns Ulf Spendrup, som på den tiden var vice vd samt marknadschef för bryggeriet.

Ölet blev snabbt en storsäljare och bättre tider stundade. Bröderna satsade på nya egna produkter och ville samtidigt att all tillverkning skulle ske i Grängesberg. Men då skulle anläggningen behöva byggas ut. För att få in kapital börsnoterades det omdöpta bolaget Spendrups bryggeri 1983. Som en markering mot Pripps ville många investera i den kaxiga uppstickaren.

– Efterfrågan ökade och vi behövde mer kapacitet. När Kooperativa förbundet ville sälja sin livsmedelsindustri köpte vi bryggerierna Wårby och Sollefteå 1989, fortsätter Ulf Spendrup.

Liksom hos det tidigare förvärvade Mariestads bryggeri lades produktionen ned även i Vårby och Sollefteå, då tillverkningen flyttades till Grängesberg.

– Om målet är att växa? Nej, inte av nödvändighet, bara av konkurrenskraft. Vi måste även expandera för att ha råd med ökade lönekrav och våra inve-steringar. Vi har investerat 100 miljoner kronor i ny teknik, som en biogasreaktor, och är i det närmaste fossilfria.

I dag är Spendrups en svensk gigant som har cirka tusen anställda och brygger 165 miljoner liter öl om året. Dotterbolaget Gotlands bryggeri står bakom de välkända serierna Wisby och Sleepy Bulldog.

– När vi insåg att vi var riktigt stora? Det var så sent som för två tre år sedan. Vi har inte lutat oss tillbaka med armarna i kors utan jobbat hårt. Vi har velat säkerställa att vi hela tiden är på tå, säger Ulf Spendrup.

Han uppskattar den moderna ölvågen och framhåller mångfalden. Tycker det är positivt att det talas om öl och smakas olika sorter. Att det skapar ett intresse som inte fanns förr.

Under sin tid på Spendrups har han sett ett Ölsverige växa fram. Det har gått från bara 16 bryggerier 1984, då Systembolaget hade ett ynkligt utbud, till en otrolig valfrihet samt cirka 400 bryggerier.

I modern tid har vi däremot inte varit med om någon uppköpsvåg. Sverige är ett litet land med små aktörer och det har endast skett ett fåtal affärer. Några har gjorts av dryckesleverantören Galatea, som tagit över Hannas cider och köpt varumärken som Three Towns, TT och Arboga av Carlsberg. Man har även förvärvat aktier i Sigtuna brygghus och grundat hantverkbryggeriet S:t Eriks. Konkurrenterna Cask och Wicked Wine har, å sin sida, satsat på småbryggerierna Cap respektive Mohawk.

När det gäller rena övertagandena finns det bara några få exempel. Förra året såldes Äppelbo bryggeri till ett par privatpersoner och förra hösten tog Geflebockens över Jädraås. 2016 förvärvade Lidén Group Jönköpings bryggeri och för snart tre år sedan köpte Coppersmith’s det gamla Uppsalabryggeriet Slottskällan.

– Det var inte strategiskt planerat utan egentligen en slump. Jag råkade träffa ägaren till Slottskällan, han var trött och bolaget mådde inte bra. Vi började diskutera bryggeriets framtid. Man gjorde väldigt mycket legobryggning för andra och det fanns inget riktigt engagemang och ingen framtidstro, konstaterar Petri Karhukorpi, vd för Coppersmith’s Brewery.

Slottskällan grundades redan 1997. Företaget gick i konkurs efter en handfull år men ombildades och drevs vidare. Före uppköpet bryggde man cirka 600 000 liter öl per år, mest kontraktsbryggning för andra aktörer.

– Slottskällan hade omkring tio olika produkter och vi har ändrat och bytt lite, skapat en ny logga och ny design på etiketterna. Vi har behållit tre produkter – Svart, Freedom IPA och Uppsala Lager – och har kompletterat med nya och sådana som Slottskällan hade för länge sedan. Vi testar oss fram till vad bryggeriet ska vara. Slottskällan är ett ganska starkt varumärke och känslan är att ölen ska vara lite mörkare, starkare och mer experimentella än Coppersmith’s, säger Petri Karhukorpi och fortsätter:

– Jag erbjöd Slottskällans personal jobb på Coppersmith’s men ingen ville flytta till Västerås. Å andra sidan möjliggjorde uppköpet Uppsala brygghus, det skulle inte ha funnits annars. Och på sikt hade Slottskällan gått under. Ambitionen är att komma tillbaka till Uppsala med Slottskällan som en bryggeripub, som gör specialgrejor.

Coppersmith’s grundades 2014 och tog på kort tid sin plats i ölfloden. Man blev landets första småbryggeri med egen burktapplina och producerar i dag en halv miljon liter per år.

– Vi kommer att få se fler uppköp i Sverige. Jag gissar inte, utan det vet jag. I regel tror sig konsumenterna veta väldigt mycket om bryggeriernas ägarförhållanden, men har inte alltid koll. Många är negativa till uppköp och samgåenden. Men hur kan de vara det? Det är bara positivt när små bryggerier blir större och starkare. Då kan de bättre konkurrera med de stora tillverkarna, tycker Petri Karhukorpi vars Coppersmith’s även representeras av House of Craft.

Så kallas Carlsberg Sveriges satsning på utvalda hantverksbryggerier. Dryckesbolaget köper vissa ölsorter av Coppersmith’s, Dugges och Jämtlands och distribuerar dem till restauranger och pubar över hela landet. I paketet ingår även brygder från Nya Carnegiebryggeriet, danska Jacobsen och amerikanska Brooklyn Brewery.

Med just Brooklyn har Carlsberg en tät affärsrelation. Tillsammans har de grundat Nya Carnegiebryggeriet i Stockholm, vilket drivs av amerikanerna, som tillsammans med Carlsberg-ägda Ringnes även har gjutit liv i gamla EC Dahls bryggeri i Trondheim. Och liknande planer finns i London där Brooklyn köpte London Fields Brewery tillsammans med brittiska delen av Carlsberg 2017 och kommer utveckla verksamheten på pub-bryggeriet.

Samtidigt förser Åbro bryggeri svenskarna med bland andra Brewdog Punk IPA, Sierra Nevada Titan IPA och flera sorter från brittiska Fuller, Smith and Turner. Spendrups bryggeri, å sin sida, distribuerar öl som Duvel, Fourpour Shapeshifter och flera brygder från Beavertown. Samt amerikanska Firestone Walker.

– När folk inte dricker mer industrilager måste de stora drakarna agera. I Sverige har de även tagit till sig märken vars öl de inte klarar av att göra själva. Storbryggerierna är så pass smarta att de inser att om de inte kan konkurrera så får de samarbeta. Och det är bara bra. Firestone Walker, som säljs via Spendrups, gör skitbra öl, anser Tomas Danko.

Det av Duvel Moortgat förvärvade Firestone Walker har fortfarande en skyhög status i hantverksölvärlden. Genom Spendrups har det plötsligt gått att köpa hajpade och tidigare svåröverkomliga sorter som Parabola och Stickee Monkey i Sverige. Detta har fått till och med de mest uppköpskritiska ölnördarna att svälja kritiken och raskt smyga iväg och köpa sig
några flaskor.

I USA är olika former av partnerskap vardagsmat. De handlar till stor del om att öka distributionen och bättre nå ut över sitt hemland, den egna kontinenten och hela världen. Ett annat sätt att nå dit är att köpa andelar av ett bryggeri eller helt enkelt ta över hela verksamheten.

Ölscenens mäktigaste affär avgjordes under 2016. Då köpte världens största ölkoncern, Anheuser-Busch Inbev, det näst största, huvudkonkurrenten SAB Miller, för över 100 miljarder dollar, vilket motsvarar drygt 950 miljarder kronor. Detta skapade ett nytt bolag med över 200 000 anställda och cirka 500 ölmärken i 50 länder, från Budweiser, Fosters och Stella Artois till Beck’s, Leffe, Corona samt Miller i USA och Puerto Rico.

För att någorlunda kunna förstå hur stort konglomeratet är kan det nämnas att det brygger cirka 500 000 liter öl på under sex minuter – lika mycket som den genomsnittliga årsproduktionen för ett amerikanskt hantverksbryggeri. Ett sådant är 90 700 gånger mindre än AB Inbev, detta enligt Brewers Associations chefsanalytiker Bart Watson som värderar koncernen till 213 miljarder dollar, nästan 1,9 biljoner kronor.

Namnet Anheuser-Busch Inbev är en sammansättning av belgiska Interbrew, brasilianska AmBev och amerikanska Anheuser-Busch. Anheuser och Busch var namnet på de två tyska immigranterna som grundade bolaget på 1850-talet. Huvudkontoret finns i belgiska Leuven och man kontrollerar 46 procent av den amerikanska ölmarknaden och 24 procent av den ryska. Man har även stora intressen i Afrika och kontrollerar sammanlagt cirka 30 procent av den globala ölmarknaden.

Självfallet är planen att växa ännu mer. Alkoholbranschen är gynnsam, ganska okänslig för konjunkturer och ökar stadigt, dels på grund av en allt större medelklass i världen samt en växande befolkning. Anheuser-Busch Inbev är ökänt för sin aggressiva expansion och köper, liksom andra giganter, inte bara mindre aktörer utan ser till att ha kontroll över marknaden på många olika sätt.

”När allt fler bryggerier säljer sig till AB Inbev och andra är det viktigt att visa var man står. Varför? För att dessa koncerner inte bara köper hantverksbryggerier. De har länge i princip ägt distributionskanalerna, råvaruproducenterna och placeringen av produkterna i butikerna – och börjat sprida sin verksamhet till barer, tidningar, webbsidor och butiker för hembryggningsprylar.”, skrev Todd och Jason Alström i sin tidning Beeradvocate.

Bland annat har Anheuser-Busch Inbev förvärvat Ratebeer, den världsomspännande webbsidan för bland annat betygsättning av öl.

– Jättebolagen som köper bryggerier har olika intentioner. Den stora boven är AB Inbev som försöker döda all konkurrens, man köper för att lägga ned eller laka ur värdet i lokala bryggeriers produkter. Det är sabotage. Andra förvaltar varumärkena så att de fortfarande gör bra öl, som Duvel Moortgat med Boulevard, menar Tomas Danko.

– Många stora aktörer försöker stänga ute de små. De vill kontrollera marknaden och likforma utbudet. Och gärna även konsumenternas hjärnor. Makten verkar vara viktigare än pengarna. Den totala marknadskontrollen. I slutändan blir de små fattigare på de storas bekostnad, anser Björn Falkeström.

Ett annat grepp som Anheuser-Busch Inbev sysslar med är att hindra sina rivaler från att få tillgång till råvaror. När konglomeratet köpte SAB Miller övertogs även SAB Hop Farms, en humleproducent i Sydafrika, som bland annat sålde sitt gröna guld till hantverksbryggerier. 2017 bestämde sig AB Inbev för att skördarna enbart skulle förse de egna märkena.

Vad är nästa steg? Kanske att försöka blockera konkurrenterna genom diverse patent. Både Carlsberg och Heineken har fått ensamrätt på malt, olika mutationer med nya enzymer som ska ge mer smakstabila öl. Framöver kommer det troligtvis fler försök att skärma av andra bryggerier genom råvaror och teknik.

Alla dryckesbolag använder dock inte lika offensiva metoder som AB Inbev. Men även om de skulle agera schysst, och låta de förvärvade småbryggerierna göra öl på sitt sätt med de högklassiga råvaror som krävs, leder den stora mängden uppköp till ett mindre varierat ölutbud. Giganterna åker snålskjuts på de små aktörernas goda rykte och försöker samtidigt skapa en illusion av att det finns en stor valfrihet för konsumenterna.

Små bryggerier får inte sällan mindre orter att leva upp och känna stolthet. De kan vara en sam-hällsbyggande kraft och en motkultur, som verkar för oberoende och ett gediget hantverk. Allt det där försvinner förstås om de förvärvas och produktionen flyttas till en större anläggning i en annan del av landet.

– Det är en ofrånkomlig trend när de stora känner att den traditionella ölmarknaden saknar tillväxt. Då börjar kannibalismen. Men man kan ändå förstå dem som säljer. Ägarna kanske har jobbat med sitt bryggeri i 20 år, haft en bra resa och nått en mogen ålder. Då är det en frestelse att få betalt, oavsett om det handlar om öl eller någon annan bransch, säger Gunnar Emanuelsson, ägare av Nääs gårdsbryggeri i Ydre.

Marcus Hjalmarsson fortsätter:

– Jag klandrar inte dem som säljer en del av sitt bryggeri. De får tillbaka för alla års slit. Själv har jag satsat allt på Brewski, både själsligt och ekonomiskt. Vi utsätter oss för enorma risker och är nära en totalkollaps flera gånger per år. Jag har aldrig mått så bra – och dåligt – som under de här fem åren med bryggeriet. Om jag får ett antal miljoner kan jag tänka mig att sälja en del av Brewski, till en investeringsgrupp med en genomarbetad plan. Alla som säger att de aldrig skulle kunna sälja ljuger!

I vissa fall kan det även handla om situationer som du inte rår över själv som bryggeriägare, kanske drabbas du av sjukdom som gör att du vill sälja av till ”rätt” personer som du vet kan förvalta arvet av det som du byggt upp. Det kan handla om en familjetvist, där ödet för ditt livsverk landar i händerna på antal personerna som inte vet eller struntar i att föra dina värderingar och visioner vidare.

Självfallet kan ett tillskott av kapital få ett litet bryggeri att växa. Då kan nödvändiga investeringar göras för att produktionen ska kunna ökas och eventuellt bli mer stabil.

– Om man hårdrar det så kan de flesta som äger ett litet bryggeri inte ta ut en lön. Många jobbar halvt ihjäl sig och om de inte har en eller flera volymprodukter och bra distribution måste de lägga ned. Expansion är att skydda sig själv och garantera ekonomin. Om man säljer en del av bryggeriet kan man fortsätta driva det och plocka ut en normal lön, resonerar Tomas Danko.

– Det är ett stort problem för många bryggerier att få in kapital för att ta ytterligare ett steg framåt. Delägarskap kan vara något positivt, men det beror förstås på hur ägarna är. Ger man fria händer? Det gäller ju att verksamheten kan fortsätta att utvecklas, säger Anders Thelenius på Jämtlands bryggeri.

Att expanderande företag säljer en del av bolaget för att få in tillväxtkapital är inget konstigt. Ur ett entreprenörsperspektiv är det lätt att förstå Beavertowns grundare Logan Plants försäljning till Heineken. Suget efter hans öl har ökat stadigt och han har till och med börjat kontraktsbrygga i Belgien för att kunna möta efterfrågan.

I flera år har Plant drömt om sitt Beaverworld, en egen jätteanläggning med en möjlig årsproduktion på 45 miljoner liter, tio gånger mer än nu. Det helautomatiska bryggeriet ska ha två fattappningsmaskiner och en burklina, med en kapacitet på 30 000 burkar i timman. Det ska gå att nå med både bil och tåg, ha ett besökscenter och lär ge 150 nya jobb.

– Från början hade vi inte en tanke på att sälja en del av Beavertown till ett annat bryggeri. Men ju mer vi satte in oss i frågan, desto bättre verkade det. Ett stort bryggeri skulle kunna ge oss en kapitalinjektion och samtidigt stabilitet. Man skulle förstå ölbryggning och effektivt kunna få ut våra öl på marknaden, säger Logan Plant och fortsätter:

– Vi pratade med folk på många olika bryggerier i världen. Från första början slog vi fast att Beavertown skulle vara ett eget företag med kontroll över både produktionen och visionen. Valet föll på Heineken. De kommer att backa upp oss med det som vi vill och i övrigt låta oss göra det som vi gör bäst. Jag kommer att fortsätta leda Beavertown och relationen med distributörer och andra kommer att vara oförändrad.

Nederländska Heineken är världens tredje största ölproducent med ett marknadsvärde på nära 60 miljarder dollar, cirka 530 miljarder kronor. Man äger många kända varumärken, från Sol, Amstel och Desperados till Red Stripe, Krušovice och Birra Moretti. Därtill har bolaget ett nätverk av 2 900 brittiska pubar – där ölen från Beavertown lär synas framöver.

Heineken har även hamnat i blåsväder och anklagats för bland annat skatteflykt, olaglig konkurrens och att inte värna om mänskliga rättigheter. När bolagets förvärv av Lagunitas gick sämre avskedades 100 personer i USA och man fick börja tillverka Newcastle Brown Ale i stället för hantverksöl.

Och för Ballast Point går det tungt. Efter att Constellation Brands köpte bryggeriet, för en miljard dollar, för ett par år sedan har omsättningen minskat och flera av deras bryggerier har stängts igen under 2019. Även många av deras öl tillverkas i mindre mängd eller inte alls.

Som sagt mötte Beavertown hård kritik för samröret med Heineken. Och då har ändå flera andra London-bryggerier sålts. Heineken äger även en del av Brixton medan Asahi har förvärvat Meantime, Carlsberg köpt London Fields och Anheuser-Busch Inbev lagt vantarna på Camden. Och Fourpure gick till australiensiska Lion, som i sin tur ägs av japanska Kirin.

Något som däremot upprörde, eller sårade kanske är ett bättre ord, minst lika mycket som Beavertown-köpet var när Asahi i januari 2019 köpte upp Fuller, Smith & Turner – det sista familjeägda brygggeriet i London – för 250 miljoner pund. Företaget grundades 1845 och deras bryggeri, Griffin Brewery i Chiswick invigdes 1816.

– It’s a very sad day to see such a well-known, historic and respected name exit the brewing business, kommenterade den britiska organisationen CAMRA efter att affären offentliggjorts.

Medan vissa hantverksölentusiaster blev alldeles bindgalna av Beavertown-försäljningen tog andra det lugnare. Och talade i stället om fördelarna. Om att bryggeriets öl kommer att nå ut betydligt bättre och kunna köpas av fler. Om att ett storbryggeri kan lära en liten aktör hur man skalar upp produktionen och håller en så jämn kvalitet som möjligt. Ett kunskapsutbyte. Därtill finns det flera exempel på förvärvade bryggerier som har börjat brygga sina volymsäljare på större anläggningar och därför fått mer tid för experiment och specialbrygder. Som Goose Island.

Men åter till Beavertown. Hur gick det då för Logan Plants och gängets festival Extravaganza? Jodå, alldeles utmärkt! Efter att ett fyrtiotal bryggerier hade hoppat av gav Beavertown rabatt på entrépriset samt en möjlighet att lösa in redan köpta biljetter och få pengarna tillbaka.

Snart tillkom ett antal andra utställare. I slutändan deltog 60 bryggerier, som struntade i Heinekens delägarskap och i stort sett gjorde Extravaganza till det party som det var menat att vara från början.

– Det går ju jättebra för Beavertown! Vanliga öldrickare bryr sig inte om vem som äger ett bryggeri. Det är bara entusiasterna som håller koll på varumärket, fastslår Marcus Hjalmarsson.