Frö – Vintrigt smakskafferi

Ett par hundra meter från skidbackarna på Hundfället ligger Fjällsåsgården, här hittar du Sälenfjällens mest intressanta restaurang. Med lokala råvaror och självplockat från sommaren och hösten skapar Malin Flygar och Emma Ramírez matkärlek som matchas med fantastisk dryck.

Text Johan Holm  Foto Linda Ydemar & Johan Holm  Styling Linda Ydemar

Det är när vintermörkret ligger som tyngst över Sverige som Malin Flygar och Emma Ramírez öppnar upp dörren till sitt smakskafferi intill Hundfjället i Sälenfjällen. Sedan december 2017 serverar de under vintersäsongen lokala smaker tillagade med kärlek och stort hantverk på restaurang Frö. Med rätter som ”renrostbiff, betor, bränd grädde & svarta vinbär”, ”tunnbrödtaco, renhjärta, svamp & lingon” och ”bakad rotselleri, brynt smör, nässlor & hasselnöt” är de ett välkommet bidrag till det annars så likriktade familjematsutbudet à la våfflor, köttbullar och hamburgare som fjällvärlden bjuder på. Men med en stor del gäster som är vana vid just de klassiska menyerna anpassade för semesterfirande familjer krävs lite vägledning för att göra vissa gäster bekväma.

– Jag får en känsla av att folk generellt sätt är lite nervösa för att känna sig dumma. Vi försöker att gå igenom menyn ganska direkt för att de inte ska känna sig förvirrade av att det är små rätter som gör att de behöver beställa in flera. Vi rekommenderar mellan 2–5 men det beror självklart på hur hungrig man är. Sen är det ändå gäster som inte förstår det här konceptet, som någon som skrev i en recension första året “alldeles för små portioner”. Men det är det som är vår grej, vi serverar mellanrätter och då behöver du beställa fler, berättar Emma Ramírez som har rollen som Frös hovmästare och sommelier.

Hur gör ni för att folk ska förstå det, att det är just mellanrätter i serverar?

Emma: – Vi förklarar att rätterna är i storlek som en förrätt ungefär.

Malin: – Det är mer den äldre generationen som tycker att en rätt ska vara en fullstor rätt som man blir mätt av.

E: – Men det var mer så första året, jag tror att gästerna har bättre koll på vad vi gör nu, vilket kanske är naturligt.

Är det inte också så att konceptet mellanrätt börjar bli mer vanligt idag, att restauranggäster lär sig att de behöver beställa flera rätter för att få ihop en hel måltid?

M: – Absolut, jag och några kompisar pratade om det häromdagen, att när man går ut och äter idag på någon nytt ställe i till exempel Stockholm äter man aldrig en trerätters längre. Jag minns inte när jag åt en trerätters senast, det kanske man gör om man går ut här i Sälen på något av ställena, men aldrig om man åker iväg någonstans.

Kökschef Malin Flygar som är uppvuxen i Lima, 2,5 mil söder om Sälenbyn, började restaurangkarriären tidigt.

– När jag var runt 19 år ville jag flytta från Lima till Sälen. Jag hade då ett fast jobb i Malung som kock, så jag sökte jobb på Olarsgården i Lindvallen, här uppe på Sälenfjällen, som har har öppet året om. Oftast är det så i Sälen att man hittar bara vinterjobb. Men Olarsgården hade inget året runt-jobb i köket då så jag tog ett jobb i servisen istället och jobbade en vintersäsong, berättar Malin.

Följande sommaren frågade Malin om hon fick jobba lite extra i köket och var tillbaka i köket efter servisjobbet. När köksmästaren och alla kockar helt plötsligt slutade blev så blev Malin kvar i köket alldeles ensam.

– Tanken var att de skulle anställa en ny köksmästare men det blev så att jag blev tvungen att ta ansvaret för att det fanns liksom ingen annan. Jag fick lära mig allt jag behövde för dagen. De gjorde jättemycket för mig där och jag blev kvar i sex år.

Under tiden på Olarsgården gick Malin en YH-köksmästarutbildning via Älvdalens utbildningscenter.

– Vi var på skolan två dagar i veckan och så jobbade jag på Olarsgården på kvällarna. Även på min praktikperiod jobbade jag på Olarsgården. När jag blev klar med utbildningen kände jag att jag var tvungen att testa någonting annat, så då drog jag till Stockholm och gjorde praktik på Gastrologik.

Man skulle nu kunna tro att det var i Stockholm som Malin träffade Emma som är född där och uppvuxen i Nacka, men så är inte fallet. De träffade varandra i Sälen genom gemensamma vänner.

E: – Vi hängde inte så mycket i början utan det var när vi drog till Båstad för tre år sedan vi lärde känna varandra mer.

M: – Jag behövde ytterligare ett break från Olarsgården, så vi drog ner till Båstad en sväng.

Jobbade ni där?

E: – Ja, jag hade varit där och kört två sommarsäsonger åren innan, men vi var bara där under tennisveckorna.

Hur hamnade du i Sälen?

– Tillfälligt bosatt i Uppsala utan att jag kände mig hemma där, träffade jag en kompis på rockbaren Bulleit för att dricka bärs. Han berättade att han skulle åka till Sälen på arbetsintervju följande vecka och jag som inte ville vara kvar i Uppsala kände att ”fan va nice jag hänger på”. Jag skickade ett CV till samma ställe och fick svaret att ”tyvärr har vi stängt ansökningen, välkommen ett annat år.” Men jag hängde med upp och gick in på stället, de som svarat att de stängt ansökan, och sa att nu när jag ändå är här kan jag väl få en intervju. Och det gick! Då hade jag knallrött hår, smiley-piercing, tatuering på fingret. De berättade att deras restaurang skulle hålla väldigt hög standard och att jag tyvärr inte skulle  platsa där, så då åkte jag upp till Högfjällshotellet och träffade chefen i pianobaren som berättade att han tyvärr inte hade några platser kvar, men att han såg att jag hade erfarenhet. Han erbjöd mig sista platsen i deras Vinterträdgård, en stora lokal där det är pensionsmiddagar, nattklubb och after ski. Jag sa ”Det blir bra, vi kör!” Så jag flyttade upp och körde en hel säsong med de här pensionsmiddagarna. Redan första servicen hade vi 200 middagsgäster, inget bongsystem vilket gjorde att vi fick köra med handskrivna bongar. Alltså det var en helt sjuk säsong! Efter det kände jag mig inte jätte-sugen på en till säsong av pensionsmiddagar men jag hade verkligen trivts på hotellet och i Sälen, så när de ringde och erbjöd mig rollen som hovmästare i Sea Food Bar, som är sushirestaurangen på Högfjällshotellet tackade jag ja. Där blev jag kvar i fem år. Med tiden blev jag också ansvarig för hela det våningsplanet med pianobar, champagnehylla och det så kallade Afrikarummet utöver Sea Food Bar. Det var så himla roligt men jag kände att det var slitsamt att jobba mycket nattklubb med jävligt sena nätter. Till slut kände jag mig rätt färdig där, så sommaren innan vi körde igång Frö så hade jag pratat med Malin som hade hintat lite om vad som var på gång.

M: – Jag hade jobbat lite event efter Båstad och när jag sen gick tillbaka till Olarsgården kände jag att jag inte riktigt kunde vara kvar där längre, det fick bli sista vintern. Det var ägarbyte och lite annat som gjorde att jag kände att jag verkligen var klar där. Det är svårt att jobba på ett hotell för man blir så begränsad, det måste vara så publikt och det måste alltid vara öppet. Det var väl det jag tröttnade mest på. Under våren slutade jag och åkte tillbaka till Gastrologik och Stockholm igen där jag jobbade i tre månader. De erbjöd mig ett fast jobb men jag ville vara kvar i Sälen. Sommaren gick i Stockholm och jag tänkte ”vad fan ska jag göra i vinter”. Precis innan sommaren hade jag varit lite i kontakt med våra ägare (Janne Söderberg och Magnus Larsson Wieselqvist) som driver Kläppen-restaurangerna som sa “vi kanske har något på gång i Hundfjället men det är superhemligt.”

E: – Ja, de visste att du, en superduktig köksmästare, gick kontraktslös och dessutom bor i Sälen.

M: Ja, och de sa också att blir det ingenting så har vi jobb i Kläppen. Jag var inte super-sugen på att jobba i Kläppen men jag var astaggad på det här. Så jag gick och väntade på att höra någonting och kollade läget ibland med svaren “nej, det är inte klart än” eller “vi vet inte hur det blir”. Samtidigt gick du Emma och funderade på vad du skulle göra.

E: – Ja precis! Vi vet också att vi gillar samma grejer, och tänker likadant så vi sa att det vore så nice om vi kunde göra något ihop.

Och när blev det grönt ljus för Frö?

M: – Typ i september och vi skulle öppna i december.

Oj!

M: – Ja! Då visste vi inte ens vad vi skulle ha för koncept utan det var endast lokalen som var klar och under tiden den skulle byggas ut för att få plats med dubbelt så många gäster så fick vi börja klura på vad vi skulle göra för något.

Fick ni fira händer för konceptet?

M: – Ja, väldigt! Janne och Magnus hade såklart några förslag och idéer men det kändes verkligen som att vi fick igenom allt vi ville. Vi jobbar mycket med att bjuda gästerna på smaker och råvaror de kanske inte provat tidigare, så istället för att jobba efter ”man måste ge gästerna vad de vill ha” som många gör så är vi kanske mer för att erbjuda någoting som de inte visste om att de ville ha förens de går härifrån. Janne och Magnus har drivit restaurang länge, så det är väldigt tryggt och bra att ha med de och deras erfarenhet. De släpper väldigt mycket till oss, men man vet att man alltid kan ringa dem om det är något, vilket är superskönt! Det känns mycket som att det är vår restaurang, fast det inte är det. En del frågar när man ska öppna sin egen restaurang, men det känns redan som man har det.

Men att driva sin restaurang handlar väl inte enbart om att äga den, utan att få skapa sitt eget koncept och förverkliga sina egna idéer?

E: – Precis. Frö är verkligen allt som vi själva tycker om och står för. Det är så himla helhjärtat.

Ni var då tvungna att ta alla beslut och sätta konceptet på två, tre månader, kände ni att ni var färdiga när ni öppnade?

E: – Vi tyckte det då, liksom att ”vi har koll på läget”, men vi hittade nog rätt under tiden. Vi visste att vi hade jävligt mycket god mat och dryck, och så kände vi oss för under tiden. Vi hade inga färdiga menyer i början vilket gjorde att de blev för svårt för vissa gäster som är vana att bara peka på menyn och få det man önskar.

M: – Det blev också rörigt med väldigt många val, vilket gjorde att vi satte en meny med 5 rätter så att gästerna slapp välja och om de var osäkra på om de skulle bli mätta eller inte. Det fungerar smidigt både för oss och för gästerna.

E: – Jaa, jag tycker det är så skönt! Det är många som inte ens frågar vad menyn innehåller.

Är det vanligaste valet?

– Mmm, säger Emma och Malin i kör och nickar.

E: – Vi försöker undvika att använda ordet avsmakningsmeny. Oftast när man beställer en avsmakningsmeny på en restaurang får gästen rätterna till sig själv, våra menyer har varit mer att man delar rätterna. Några har man fått själv och några som man delar på så att det blir mer avslappnat och soft.

M: – Denna säsongen kommer vi att göra om menyuppläggen litegrann och ha en liten meny och en stor meny utöver vår vanliga à la carte med mellanrätter. Den lilla menyn består av fyra mellanrätter från à la cartemenyn och den stora menyn blir en salig blandning av snacks, mellanrätter och roliga inslag som inte finns med på vår vanliga meny.

E: – Våra gäster som beställer avsmakningsmeny menar såklart det som något positivt, då det oftast är synonymt med en högre standard. Men skriver vi ut det ordet så kan det också verka avskräckande för vissa.

M: – Det är det ordet och fine dining som gör att vissa inte vågar sig hit. Vi vill inte få stämpeln fine dining på Frö för det tycker vi verkligen inte att det är.

E: – Det är samma sak där, när vi läser recensioner och gäster skriver ”Så himla fint, äntligen en fine dining-restaurang i Hundfjället. Fantastiskt och magiskt!”. Det är såklart något oerhört fint och roligt, men det är också … ooouf… det här kanske gör att folk inte vågar sig hit.

Var skulle ni själva vilja placera Frö?

E: – Så himla svårt!

M: – Vi gillar såklart när folk vill komma hit och äta åtta-rätters, samtidigt vill vi få igång att gäster kommer hit bara för att ta ett glas vin och kanske en rätt också. Att man inte behöver komma hit och äta för 1 000 kronor.

E: – Ja, precis. Fine dining för mig är rätt smalt, där man äter en satt meny med vinpaket.

Ni vill mixa upp det som på en pub eller vinbar där du äter något litet och vällagat till den valda drycken?

M: – Ja, verkligen! En bred publik med mixade gäster.

E: – Vi träffar redan brett i våra gäster. Det är många bybor och från kringliggande orter blandat med mer vana finkrogsgäster från Stockholm och Göteborg som kommer hit. Det hoppas vi verkligen ska fortsätta.

M: – Ja! Att det kommer någon ”säsongare” som jobbar i liften, blandat med barnfamiljer och restaurangvana par från storstäderna. Det är väldigt kul när det kommer gäster som inte är så restaurangvana. De kan vara väldigt skeptiska och lite extra på sin vakt för att de är rädda att de ska blir lurade. Det är som att de inte riktigt litar på oss, men när de går härifrån är de helt lyriska.

Vilka har den inställningen?

E: – Oftast de som är lite äldre, som kanske varit på restaurangen som drevs här tidigare. Ibland känns det lite som att de vill sätta dit oss för att vi är yngre tjejer som tagit över huset och bytt ut raggmunken mot en annan inriktning på maten. Men det tycker jag är rätt roligt, för det blir verkligen en utmaning där man tänker ”Du ska vara så jäkla nöjd när du går härifrån.” Det blir väldigt mycket psykologi i serveringen och man får ligga lågt med merförsäljningen, hålla det super basic och sen mjuka upp mer och mer.

Vilken rätt är gästerna mest lyriska över?

E: – Det måste vara tartaren va?

M: – Ja.

E: – Som i vintras när vi hade två gäster, de tog två rätter var och sen skulle de beställa en till var och tjejen valde ytterligare en tartar. ”Jag tar gärna tartaren istället för dessert”. Många brukar säga att de vanligtvis inte gillar tartar men att vår är så, så god. Många är väl vana att få den där bollen av färs som serveras med kapris…

M: – Jag själv gillar inte det, jag skulle aldrig beställa en sådan tartar. Det här är verkligen något som jag gillar.

Det kanske är hemligheten bakom framgången, att du presenterar din version av klassikern?

M: – Ja, så är det kanske.

Rätterna som lagas av lokala råvaror innehåller inte sällan även råvaror från de varmare månadernas skörd som smakgivare. Under sommarmånaderna plockar de bär, skott, blommor och frukt som läggs in, torkas eller på annat tas till vara på för att fungera som smakgivare under vintern.

Hur gjorde ni med alla råvåror till första säsongen?

M: – Haha, ja då hade vi inte riktigt samma framförhållning. Jag plockar ofta mycket till mig själv, så jag hade en del. Jag visste ju inte var jag skulle jobba men, jag plockade granskott för jag visste att var jag än skulle jobba så skulle jag vilja ha det. Vi hann plocka äpplen och svamp på hösten. Vi plockade även nypon. Nu hinner vi få med hela året, med våren och sommaren också.

Tar ni hjälp av folk som plockar åt er?

M: – Ja, det är många som hör av sig och frågar om vi vill plocka av deras bärbuskar. Våra familjer hjälper också till med min killes mamma i spetsen.

Det måste vara bra ekonomiskt?

M: – Ja, det är klart att det blir bra för råvarukostnaderna, men sen är det väldigt mycket jobb att ta hand om allting.

E: – Men det är så himla värt det! Varför skulle man inte göra det? Att få jobba med råvaror som är plockade här i Sälen, eller kanske lite längre bort men då från någon vi känner.

Det bidrar också till matupplevelsen som ni säljer.

M: – Absolut!

E: – Det är många som skriver på sin meny att de plockar grejer själva runt hörnet som inte gör det.

M: – Man vet att det inte gjort det, och då blir man så himla less när man själv sliter på med plockandet. Tråkigt om man som gäst blir lurad. Jag tror att gäster behöver ifrågasätta mer när de går ut och äter. Jobbar man i servisen och får frågan var lammet kommer ifrån, då är man inte stolt när man svarar Nya Zeeland. Ju mer folk frågar desto mer tryck kommer det bli på att förändra.

E: – Alla säger: Plockat själva, lokala grejer och säsongens råvaror. Det låter trevligt, men sen när man tittar på menyn och ser att det inte är säsongens råvaror så ifrågasätts inte det.

Ni har bara öppet under vinterhalvåret, så hur jobbar ni med ”säsongens råvaror”? 

M: – Det är därför vi plockar mycket, annars skulle vi bara ha rotsaker och torkat på menyn. På så sätt får vi också in mycket smaker i rätterna som inte går att köpa, som till exempel omogna krusbär.

Håller ni på några smaker för att kunna förändra menyn under säsongen?

M: – Ja, vi använder inte allt samtidigt och vissa grejer tar slut, som förra året när de syltade gröna tomaterna var slut redan till jul.

E: – Det gör att vi är taggade på att byta rätter, när vi måste ändra något för att vi vill ha in de där nya smakerna.

M: – Man blir också tvingad att ändra när saker tar slut. Det gör också att man inte blir bekväm med rätterna och kör på bara för att de är goda och fungerar hos gästerna.

E: – Det är en fördel vi har att om vi inte får tag på råvaror som matchar våra krav om att det ska vara svenskt, helst lokalt då struntar vi i det. Medans stora ställen kanske trycker sin meny i november och sen ska den fungera till april, då måste de kanske köpa det där renköttet oavsett var det kommer ifrån.

Är det skönt att ha regler att förhålla sig till?

M: – Ja, visst! Man blir kreativ på ett annat sätt. Jag kan tycka att det är svårt när man ska sätta en meny på ett ställe där det inte finns några begränsningar överhuvudtaget. När man vet att man har ramar att hålla sig inom så blir det något annat.

E: Där pushar vi varandra också. Det är klart att vi bara ska använda svenska råvaror, och plocka bort saker som citron till exempel.

M: Precis! Som första året när vi skulle göra tonic, då valde vi bort all citrus i den. Ingen citron eller citronsyra. Vi fick fundera på hur vi skulle göra det och experimentera fram ett bra resultat, vilket är jättekul!

Är det svårt att få tag på lokalt i Sälen-området?

M: – Mycket av det viltplockade vi använder kommer härifrån och alla frukter och bär från trädgårdar. Till i år har vi även köpt in 3 st lamm från Lima. Mycket grönsaker, kött och annat smått och gott kommer från övriga delar av Dalarna.

Norge ligger bara ett par mil bort, jobbar ni även med norska produkter?

M: – Det är torsk, inget annat för tillfället. Laxen vi jobbar med är älvdalslax, som är odlad i Österdalälven. Det är väl framförallt romen därifrån som är känd i resten av Sverige.

Inte långt från Sälenbyn, intill den västra delen av Dalälven ligger Gudmundsätra gård. Här producerar Fredrik Hedlund soja av svensk gulärt. Fredrik som är olympisk mästare i matlagning tillsammans med kocklandslaget, fermenterar ärtorna med kojikulturen Aspergillus oryazae och använder det klara fjällvattnet från Dalälven. Det är älven som gett namn till sojan, Liura. I fornsvenskt tungomål kallades älven Liuran som betyder ljus och klar.

Det måste vara toppen för er som bara vill jobba med lokala produkter att ha tillgång till denna umamibooster?

M: – Jaa, den är väldigt, väldigt bra! Han har nyligen släppt fler produkter som fisksås på siklöja och har miso på bondbönor. Det är verkligen jätteroligt att få såna produkter härifrån.

E: – Det är så lyxigt! Det är verkligen härifrån Sälen, inte ”bara” Dalarna.

Under sommaren har Emma och Malin jobbat med en annan lokal producent när de bryggt öl med Sälens Fjällbryggeri.

E: – Vi brukar nörda och dricka öl och vin med vår goda vän Sofia som är bryggare på fjällbryggeriet. Så vi började planerna för att brygga en öl tillsammans. Vi älskar suröl alla tre så det var självklart att det skulle bli en suris! Sedan ville vi använda något vi själva hade plockat och som växer här i Sälen. Vi kom överens om att det skulle bli älgört, och plockade blommorna längs med älven nere i byn och åkte upp med det till Sofia som direkt skjutsade i blommorna i koket. Vi gjorde en liten batch, bara 48 flaskor om 33 cl som kommer att finnas hos oss på Frö och ett fat på 18 liter som vi tog med oss ner till restaurang Epouqe i Göteborg där vi gästspelade i november. Den blev väldigt elegant och lagom örtig och sur, helt perfekt som fördrink till lite snacks tänker vi!

Hur jobbar ni med dryckesmatchningarna? Ändrar ni maten efter drycken?

E: – Det är bara jag som får anpassa mig. Haha! Det är en one way-grej. Vi försökte en gång där jag tyckte vi kunde justera rätterna lite för att kunna dricka samma till två rätter
i rad, men det fungerade en halv kväll sen ville Malin ändra tillbaka. Haha! Sen vill vi ha en bredd i menyn, man vill inte att det ska vara två liknande rätter efter varandra utan man vill ha fyra olika och sen dessert. Det är också något som får en på tårna varje dag, att kunna hitta nya bra kombinationer.

Har du några säkra kort?

E: – Såklart har jag några som jag vet är superbra. De mest klockrena kombinationerna är de som är lite mer stökiga, och det kanske är svårt för de som behöver övertygas. Min favoriter är inte de säkra korten. Jag testar mycket nytt hela tiden och jobbar tätt med leverantörerna, för att inte hamna med en lista som jag blir för bekväm med bara för att den funkar så bra och så sitter man där med samma viner gång på gång.

M: Det är exakt samma sätt som många restauranger jobbar med sina menyer här. Ingen ändrar någonting utan spelar safe hela tiden.

E: – Ja, och det får mig att gå loss ännu mer. Att byta bort flaskor bara för att de har stått med ett tag på listan, spelar ingen roll om det funkar, de ska bara bort. Samma med vår dukning och menyn. Inte en enda rätt som vi hade på menyn förra vintern hade vi året innan. Många krögare menar att de har en skyldighet gentemot gästerna att behålla vissa rätter på menyn, men nää.

M: – Man känner igen vissa av våra rätter år efter år, men inga är exakt lika.

E: – Det är det vi gillar att göra. Vi hade inte behövt ändra saker, vi hade kunnat köra samma meny år efter år men hur tråkigt blir inte det då?

M: – Gästerna uppskattar att det är nytt, speciellt de som kommer hit flera gånger.

E: – Det tvingar också gästerna att testa något nytt och inte ta det de åt sist bara för att de tyckte att det var så gott då.

Var hittar ni inspiration för Frö?

E: – Mycket ser man på Instagram, vi följer många ställen i Köpenhamn. Jag gillar de som är snygga och jävligt enkla men samtidigt så otroligt genomtänkta. Det är allt från mat till inredning och dukning.

M: – Jag läser och kollar dokumentärer. Jag gillar också att gå igenom gamla kokböcker, man ser nya grejer när man inte tittat i de på ett par år för att man har utvecklat sig.

Var går ni själv ut och äter?

E: – Jag gillar Café Nizza och Savant Bar i Stockholm väldigt mycket, där hamnar jag ofta.

M: – Ja, de är nice! Och Babette, Hantverket och Speceriet.

E: – Sen så brukar jag vilja besöka nya vinbarer när jag är hemma i Stockholm. Det har nästan alltid poppat upp något nytt.

När vintersäsongen är slut i mitten av april stänger tjejerna igen dörren till Frö och tar andra jobb för att klara ekonomin. Under sommaren som gått har de båda bland annat jobbat på ICA i Sälenbyn.

Hur fungerar det att byta jobb och inte styra över sitt eget ställe 6 månader om året?

– Ofta blir det lite för långt glapp mellan jobben. Det är svårt då allt här är så säsongsstyrt. En liten stund kan det nästan vara skönt att inte behöva styra, att bara gå till jobbet göra sitt arbete och gå hem. Dock blir man väldigt taggad på att öppna upp inför varje säsong och verkligen längtar tillbaka. Det hade kanske inte varit samma känsla om man jobbade på samma arbetsplats året om. Men med utvecklingen i Sälen så ser det ljust ut för framtiden med att kunna ha ett jobb året runt! Fler människor börjar förstå hur fantastiskt vackert och härligt det är här uppe även vår och höst.

Den 14 december i år stänger stjärnkrogen Fäviken Magasinet, som leds av Magnus Nilsson, för gott. Men innan dess har Emma hunnit med närmare två månader av jobb på den internationellt kända krogen. Både Malin och Emma har praktiserat på stjärnkrogen tidigare och passade såklart på äta där.

Vad tyckte ni om Fäviken?

E: – Jättejättebra! Så himla bra! Jag var där på praktik i matsalen två kvällar förra sommaren och nu har jag jobbat där i höst innan vi öppnar upp Frö. Det är ett superhäftig ställe, helt unikt skulle jag säga med omgivningen, personalen, maten och drycken. Det är häftigt att få vara en del av en sån upplevelse för gästen, många har sett fram emot deras besök jättelänge. Det ställs såklart väldigt höga krav på oss i personalen men jag gillar att jobba så, under hård press. Det är verkligen fint att jobba under samma tak som så många talangfulla människor från hela världen!

M: – Ja, jag var där tre veckor totalt förra hösten, i köket och i charken. Det är som att spela teater, som en föreställning där allt är exakt samma varje kväll. Samma personer gör samma sak varje kväll på exakt samma minut som kvällen innan.

E: – Man kan verkligen lära sig mycket och plocka med sig guldkorn som man kommer att ha nytta av oavsett vilken typ av restaurang man vill jobba på eller driva efteråt.

Vad kan det vara för grejer?

E: – Alla detaljer! Som hur viktigt det är redan från när folk kommer in på gården där, så är upplevelsen in i minsta detalj genomtänkt. Känslan, belysning, blommor och eldarna utanför. Man får inte lämna någonting åt slumpen. Alla de här detaljerna skapar en större känsla. Tjejerna här på Frö kan ibland bli tokiga på mig när jag går och gnäller att när toaletterna städas så vill jag att vi vrider kranen rak och putsar den. Självklart kommer ingen komma in och tänka att det är dåligt att handtaget är lite snett, men det ger en skön känsla av ordning och reda, och det känns härligt!

Känner ni er nöjda med konceptet eller vill ni utöka på något sätt?

M: – Det skulle möjligtvis vara att vi ska ha sommaröppet, och då kanske servera luncher. Då skulle vi kunna jobba med andra råvaror. Det är en helt annan stämning här uppe då, en annan typ av gäster.

E: – Precis! Då skulle man nog ha en annan menyuppbyggnad än som nu med mellanrätter, men självklart med samma ramar och råvarutänk.

Ni vill ha igång det så att ni slipper byta arbetsplats på somrarna?

M: – Ja det är klart, men det har inte varit lönsamt. Möjligtvis nästa år när det är fler hotell och flygplatsen är igång här uppe.

Känns det positivt med flygplatsen?

M: – Jag tror att det är positivt för Hundfjället att det satsas här i området, men sen kanske det inte är så modernt att öppna en flygplats 2019 i fjällmiljö där man är som mest beroende av vädret. Jag tror att alla har väldigt delade meningar om flygplatsen, det känns som att de flesta här uppe är superpositiva för att de tror att den kommer generera så mycket gäster. Det är spännande, vi får se hur det blir.

E: – Man skulle vilja att det satsades mer även nere i byn, att de rustar upp och fyller lokalerna som står tomma där. För byns skull.

Är ni peppade för en ny säsong nu?

– Superpeppade! Det känns som vi har alla förutsättningar för en grym säsong. Vi blir bara bättre och bättre hela tiden och lär oss hur vi på bästa sätt ska leverera en upplevelse till våra gäster. Vi brinner för att hela tiden förnya och förbättra och vägrar att luta oss tillbaka och surfa på säkra kort i menyer. Det gör att vi alltid är på tårna och pushar oss själva och varandra framåt.