Asheville

Asheville, staden med flest bryggerier per capita i USA, lever sitt alldeles egna liv i North Carolina. Kreativt, nyfiket och välkomnande med ett sjudande kulturliv har staden gått från övergiven till trendig. En svårslagen ölscen är en av anledningarna till förändringen.

Text & foto Jonas Henningsson

På Lexington Glassworks drar jazzbandet igång ännu en låt, sorlet lägger sig bara något. Det är tisdag eftermiddag och klockan är bara tre men stämningen påminner mer om när en lång fredags-aw når sin kulmen. Framför den stora ugnen står två män i skyddsglasögon och snurrar på sina långa glasblåsarpipor, så välsar de glaset, snurrar det runt, runt.

– Handblåst glas och hantverksöl, det är grejer vi gillar helt enkelt, säger Geoff Koslow samtidigt som han och delägaren Billy Guilford noggrant fortsätter arbetet.

Geoff flyttade hit från en annan kreativ stad, Austin i Texas, för att jobba med sina två stora passioner. Geoff menar att mycket av den nyfikna, toleranta, öppna känslan som finns här i Asheville påminner om den i Austin.

– Men när det gäller craft, vilken sorts hantverk som helst egentligen, är Asheville helt oslagbart. Och alla samarbetar, det gäller inte minst ölscenen, fortsätter han.

Geoff och Billy fortsätter arbeta inför gästerna. När jag blir för svettig av att stå nära och betrakta arbetet med att forma den heta massan till fantasifulla kreationer tar jag några steg bort till baren och synar ölutbudet lite närmre. Jazzbandet bökar vidare i andra hörnet, de är inne på eftermiddagens andra set och drar successivt upp tempot i låtarna.

– Asheville är en day drinking town, mellan 3 och 8 är det som bäst på barerna, fråga mig inte varför men förmodligen är det för att vi har så mycket bra öl att vi vill njuta av den även på dagen, skrattar Andy vid bardisken samtidigt som vi provar en Highland Pilsner från Highland Brewing från bergen alldeles utanför stan.

Asheville har alltid haft ryktet om sig att vara ett bohemparadis, en plats utanför radarn, ett ställe att andas ut i och en plats att vara kreativ. Konstnärer, musiker och författare har lockats hit.  Staden ligger lite bortom allfartsvägarna, inklämt mellan bergen i North Carolinas västra utposter, nära gränsen till Tennesse och Kentucky i norr. Drar man söderut väntar Georgia. Historiskt sett var det svårt att färdas hit, djupa skogar och höglänt terräng fick en skyddande inverkan. Än idag är det geografiska läget för den lilla bergsstaden viktigt. Perfekt för att utveckla en alldeles egen mikrovärld flyttar folk hit från hela USA och andra delar av världen. Utan att snegla åt andra håll gör man sin sak här. Norska konstnären Brit J. Öie kom hit för tjugo år sedan, blev förälskad i staden och mannen med stort M, och stannade.

1. Geoff Koslow visar upp sin hantverksskicklighet inför bargästerna. 2. Lexington Glass Works – kombinerar glasblåsning med riktigt bra öl – och liveband! 3. Konstnären Brit J. Öie har sin studio nere i River Arts District. 4. Det är enkelt att stödja sitt lokala bryggeri i Asheville. På nästan varje gata brygger man.
5. White Duck Taco, populärt lunchhak.

– Asheville har ändrats mycket sedan nittiotalet, men bara till det bättre, inte minst ölscenen har ju exploderat och den där sköna känslan som jag föll för finns kvar, säger hon när vi ses på lokala taquerian White Duck Taco i River Arts District, stadens konstnärskvarter där fallfärdiga magasinsbyggnader fått stå kvar och nu sjuder av uppfinningsrik lust. Till fisktacon dricker vi Bohemian Pilsner från Coloradobryggeriet New Belgium som nyligen har öppnat sitt tasting room The Liquid Center nere vid The French Broad River. Brit menar att en av anledningarna till stadens välmående just nu är att politikerna lät byggnader och magasin stå kvar och lät konstnärer och bryggare flytta in i lokalerna till rimliga priser.

– Du ser ju hur bra det fungerade, nu hoppas vi bara att hyrorna inte ska dra iväg uppåt alltför mycket.

När eftermiddagen övergår i kväll drar jag ner till West Ashville. Puben Westville har en imponerande fatlista och jag prickar av några lokala måsten. Catawba Valley White Zombie Wit och Wicked Weeds dubbel-IPA. Släntrar så över till den fina Art Deco-byggnaden intill där Brooklyn-baserade bluegrassbandet Cricket Tell the Tale gör sin urbana bluegrass från scenen på Isis Kitchen and Music Hall. När sångerskan Andrea Asprelli hunnit fram till de sista tonerna av sista låten och lägger ner fiolen är middagen över. Jag har provat mig igenom några av Ashevilles många bryggerier till konserten. Gateway Kolsch från French Broad Brewing till förrätten, Pisgah Pale Ale till huvudrätten. Avrundar med en Foothills Barrel Aged Peoples Porter från Foothills Brewing i Winston-Salem en kort körning upp genom Blue Ridge Mountain som bokstavligen går genom staden. Några av bryggerierna var det ja, för Asheville är USA:s bryggeritätaste stad. Ingenstans har ölkulturen blomstrat som just här.

Stadens förvandling har tre orsaker. Asheville har en fantastisk natur inpå knutarna. Blue Ridge Mountains gömmer skatter för den som vill vandra, cykla, fiska, klättra, paddla. Så därför drog konstnärer och musiker hit, bosatte sig i hus som ingen ville se efter. Isis var en av stadens finaste ensalongsbiografer, sista föreställningen vevades igång en kväll 1957, då hade staden påbörjat en femtio år lång dvala, eller rättare en lång misär. Downtown förvandlades till en nästan övergiven ödestad där ingen ville bo. Prostituerade och lösdrivare hängde i gathörnen. Det är svårt att förstå idag. Husen har rustats upp, ingenstans finns så många fina art deco-byggnader som här, ingen hade pengar att riva dem så de stod övergivna under alla år. Nu är det eftertraktade adresser både här i West och Downtown.

Asheville håller på att ta över kronan från när-liggande Nashville som landets bästa musikstad tänker jag samtidigt som de sista tonerna klingar ut. I Downtown eller här i West Asheville är det band på varenda liten pub, nästan varje kväll. Bandets orädda tolkning och uppdatering av en traditionell musikstil till en modern kontext är också symptomatisk för så mycket i det här landet, inte minst ölkulturen. För ölkulturen är tredje benet i förvandlingen. Staden bokstavligen sjuder och jäser. Bryggerier och ölbarer finns i varje kvarter, ja i varje gathörn.

När helgen närmar sig drar en av stadens många ölfestivaler igång och jag hamnar på Asheville Brewing tillsammans med hundratals entusiastiska besökare. Asheville Brewing är välkomnande och vill vara öppet för alla, familjer och mindre ölkunniga är precis lika välkomna som ölexperter. Det finns inga spärrar när det gäller åldrar, vilket är befriande skönt. Lyn May berättar om ölscenen i staden, den blir bara bättre för varje månad säger hon och sveper med handen runt bland alla besökare som för att understryka vad hon menar. Hon tipsar om sina favoriter, hit måste du bara gå säger hon och räknar upp Thirsty Monk, Wicked Weed, The Walk och The Yacht Club. Fler ställen att bocka av.

Lyn May på Asheville Brewing

Twin Leaf har stans kanske mysigaste tap room.

Från Asheville Brewing startar en ölvandring och jag hakar på Cliff Mori, ännu en av alla dessa inflyttade Ashevillebor, Cliff lämnade Orlando i Florida och jobbar nu med att guida besökare genom stadens öllandskap.

– Visste ni att vi har haft tre presidenter* som bryggde öl hemma, undrar han när vi slår läger på mysiga Twin Leaf Brewings tap room.En flight följer och Cliff beskriver hur viktig ölkulturen är för staden, sätter in ölindustrin i en större kontext. Går bortom smaker och humlesorter.

Efter ölfestivaler och ölvandringar drar musikstaden återigen i mig. Bakom en nedsläckt fasad och en tillsynes igenbommad dörr hamnar jag på medlemsklubben och speakeasyn The Crow & Quill. Jazzbandet som ylar igång sina låtar står mitt bland gästerna som stortrivs i trängseln. Ölen och drinkarna flödar och ingen har en tanke på att gå hem. Asheville lever även på natten.

*George Washington, Thomas Jefferson och Barack Obama har alla bryggt öl. Det verkar som att de alla hade en vurm för att brygga porter. Obama är den enda (vad vi vet) som bryggt i Vita Huset.