Ledare: Min sötsugna morfar

Den största gottegrisen jag träffat i mitt liv är min morfar. Minst tre sockerbitar i kaffekoppen. Extra strösocker på jordgubbarna, till och med på honungsmelon. Mer än gärna en extra stor bit vetelängd till kaffet, och gärna den med mest ”glurp” på toppen.

Jag och min bror Fredrik bodde alltid hos mormor och morfar i deras sommarstuga i Bohuslän veckorna innan mamma och pappa gick på semester. Trots mormors diabetes bjöds det på dessert efter alla måltider, och som om inte det vore nog så hade morfar en godisgömma i ett av köksskåpen. Bäst var Dumle-klubborna. Det är något speciellt med smaken på Dumle, kanske är det nostalgiska minnen som förhöjer smaken. Hur som helst så är det en favorit än idag.  Morfar använde de där träpinnarna till mastdelar när vi byggde båtar (det var innan pinnen byttes mot papper med resultatet att de löses upp i munnen). Men han gjorde sig själv också en otjänst genom att odla ett växande godissug hos sina barnbarn, och en dag så hittade han en lapp istället för godis. På lappen kunde han läsa: ”Till Morfar. Vi var så sugna på godis vi kan bjuda igen. GODIS”. Om vi bjöd igen minns jag inte, men är rätt säker på att han fyllde upp den där gömman illa kvickt.

Redan innan jag började jobba med detta nummer så bestämde jag att jag skulle tillägna det till morfar, vem annars? Men tiden gick och numren innan drog ut på tiden med förseningar som följd, och så också för detta nummer.

I höstas flyttade morfar och mormor in på ett vårdboende. Något de haft mardrömmar om så länge jag kan minnas, det var inte här slutstationen i livet skulle vara. Den skulle kommit tidigare.

När jag och brorsan besökte boendet i vintras hade vi köpt med en påse Dumle. Han sken upp och fick det där buset i ögonen som inte synts till så ofta senaste åren. Det var någon dryg månad innan hans 95:e födelsedag. Han hade svårt att få av pappret från dumlekolorna, det funkade inte att dra till så där i kanterna och jag fick hjälpa honom. Det var hans livs sista Dumle, några veckor senare somnade morfar in för gott. Han missade födelsedagen med två veckor. Kanske var det den bästa presenten han kunde få, när man inte ens kan få av pappret på sin favoritgodis och lagt pipan på hyllan efter 80 års rökande är det nog dags att äntligen få somna in i sin fåtölj och resa iväg ut i rymden, den rymd som han alltid varit så fascinerad av. Så pass fascinerad att han trodde att han med sin gamla kikare kunde läsa bokstäverna ISS på just den där pricken där uppe på himmelen. Där stod han ute på stugans gräsmatta och tittade uppåt när han tog kvällens sista bloss med havet kvällsdånande i bakgrunden. Kanske såg han också bokstäverna, tror man och drömmer tillräckligt stort kan det omöjliga bli möjligt. Speciellt om man är envis som fan. Det här numret är tillägnat den gubben på gräsmattan med kikaren runt halsen, min morfar Gunnar Ros (1925–2020). Tack för allt du gett och lärt mig, som att styra båt och äta godis till att visa att manlighet är något annat än att vara stor och tuff. En riktig gentleman, alltid redo att hålla upp dörren eller dra ut stolen, alltid med glimten i ögat. Jag saknar dig världens bästa morfar!

Jag tror inte morfar kunde lämnat jordelivet med bättre timing. Veckorna efter bröt, som ni alla vet, den värsta pandemin på över ett sekel ut och nu svävar mycket i ovisshet. Det är en krävande tid och humöret åker verkligen bergochdalbana från dag till dag även om det är mer stabilt nu än det var i våras.

Jag tänker mycket på mormor (glad att farmor bor hemma och har sin Sten där) och alla äldre som nu tvingas sitta isolerade på boenden runt om i världen. Så många som nu får dö utan sina nära och kära vid sin sida, både på boende och på sjukhusen.

Att få ihop detta nummer har varit en riktig utmaning, då det varit svårt att få till intervjuer och fototillfällen eftersom mycket varit så ovisst och vi har fått boka om vissa fotograferingar flera gånger.

Jag har funderat fram och tillbaka på om detta nummer skulle innehålla ett reportage om det som händer, men kommit fram till att det är för ovisst just nu. Läget förändras från dag och till och reportaget hade varit inaktuellt innan tidningen lämnande tryckeriet. Istället hittar ni ett bildgalleri med tillhörande tankar och reflektioner med start på sidan 19, det får fungera som en lite minnesbok över denna period.

Som sagt så hänger mycket löst i världen just nu, och det kommer troligtvis vara tufft en tid framöver men vi kan inte annat göra än att ta tillvara på detta och göra det bästa utav det. Jag hoppas verkligen att världen blir till den bättre efter detta, och att de initiativ för att stötta lokala företagare och producenter lever vidare. Och de protester och ifrågasättande av gamla strukturer och dumma idéer som kränker människor fortsätter, och bidrar till förändring.

Ta hand om er i sommar! Tänk på det där med avstånden, sköt er när ni går på krogen så att inte ditt favoritställe behöver stänga igen och för att våra hjältar inom sjukvården ska klara av att rädda livet på oss om det behövs.

c/o HOPS #25 tillägnas minnet av Gunnar Ros 1925–2020. Morfar, pappa, make och obotlig gottegris.