13 år av Bigfoot

Sierra Nevada har bryggt Bigfoot årligen sedan 1983 och trots att den från början var tänkt att konsumeras färsk är den gjord på ett sätt som har gjort den lämplig att lagra. Tillsammans med hög tillgänglighet och ett för öltypen lågt pris har den blivit ett vanligt lagringsobjekt hos såväl amerikanska som svenska ölsamlares källare.

Tack vare en kraftig maltighet, ett långt kok, en frikostig användning av Cascadehumle som har höga halter av beta-syra samt en låg mängd syreupptag under tillverkningen går den bra att lagra trots den humlestinna smakprofilen. Vi har provat 13 årgångar, från 2005 fram till 2017, och konstaterar att en lagringstid på fem till sju år är lämplig. Utvecklingen går tydligt att följa från årgång till årgång och smaken utvecklas positivt ner till 2010, med 2011 som undantag. Medan årgång 2010 smakade allra bäst var skillnaden mot 2012 så pass liten att man får fråga sig själv om de extra två åren är värda att vänta. Mellan 2009 och 2010 vänder utveckling snabbt neråt.

Fram till och med 2007 användes skruvkapsyler som inte är lika täta som kronkapsyler. Effekten på ölet är både visuellt och sensoriskt tydlig med mörkare färg, lägre kolsyra och betydligt mer oxiderad smak. Dessa öl är betydligt sämre än årgångarna från 2008 och framåt, då kronkapsyler använts för att försluta flaskan.

2017: Den enda med mycket tydlig humlearom, tydligt estrig, med något spretiga smaker.

2016: Tydlig humlearom, kraftigare och bredare maltsmaker som nästan drar åt smörkola.

2015: Har fortfarande tydlig humlearom samt mer utvecklat fruktig kropp.

2014: Starka maltsmaker med utvecklade mogna toner med torkad frukt, viss humlearom ännu.

2013: Mjuk kola, tydligare torkad fruktighet, välintegrerade smaker.

2012: Mjukare smaker, mer kola, mer frukt, lättare men fortfarande kraftig beska, humlearomen finns kvar men börjar försvinna i smakmixen.

2011: Mer muddlade och diffusa smaker.

2010: Klarare smaker än 2011, mycket lik 2012 men med ytterligare viss mognad i maltkaraktären. Bäst!

2009: Mer ensidig smak med mer kola, och mindre pigga nyanser.

2008: Fortfarande med viss torkad frukt men kolasmakerna tar över allt mer.

2007: Mycket mörkare färg och mycket mer oxiderade toner, vilket till stor del förklaras av skruvkapsylen. Jordiga toner, madeira och läder samt en brist på pigga nyanser ger ett kraftigt övermoget intryck.

2006: Mycket lik 2007 med toner av jord, madeira, läder och kola.

2005: Den bästa av skruvkapsyls-årgångarna, med mer mustig än jordig smak. Även här mycket madeira, läder och kola. Fortfarande bitter.