Smakprov ur “25 ölbryggerier i Prag”

Vi på c/o HOPS fick ett smakprov ur Håkan Engström, Martin Axén, Anders Roos och Benny Mårtenssons nya bok “25 ölbryggerier i Prag”. Boken släpps den 10 april och här kan du läsa kapitlet om bryggeriet Pivovar Hostivar.

Att besöka Pivovar Hostivar är som att kliva in i en främmande människas vardag eller söndagsmiddag. En ynnest, samtidigt väldigt avslappnat.

Pivovar Hostivar, långt ut i västra Prag, är inte vad det på avstånd verkar vara. Ännu när vi närmar oss tror vi att den låga skokartongsformade byggnaden, som närmast omärkligt smälter in i det grå vinterdiset, är mer eller mindre ett massivt stycke betong. Fasaden täcks i själva verket av långa, vertikalt stående plankor. Det diskret skiftande naturmaterialet bidrar till den sköna upplevelsen av ett stycke arkitektur som brer ut sig i det böljande landskapet. “En pärla”? Nja, det är ett missbrukat uttryck. Men det är alla gången den vackrast smyckade gräsmatta vi sett invid vägkanten i periferin av ett urbant center i det som vi nordbor brukade kalla Östeuropa.

Foto: Anders Roos

Mitt i ingenstans? Nej, mitt i rätt många andra människors någonstans – detta är inte bara ett bryggeri, det är också en samlingsplats för en brokig skara som bor i dessa förorter där det ofta bara är en genomfartsled eller en asfaltsplätt med ett nedgånget stadsdelscentrum som skiljer höghusområdena från villakvarteren.

Just här befinner vi oss nära en nyanlagd golfbana och några tennisbanor, vilket tyder på välstånd. Det gör nog också psykiatrikliniken 30 meter bort, med en träfasad som liknar bryggeriets och får oss att fundera kring exakt hur samarbetet mellan hjärnskrynklarna och ölbryggarna ser ut i den här delen av stan. Går folk från station 1 till station 2 när de fått för mycket på 1:an? Eller ordinerar läkarna en halvliter när de själva står maktlösa?

Om dessa väggar kunde tala hade de i vilket fall nog inte talat så mycket om fylla, utan mer om vardagsmys i lokaler som är genomtänkt moderna utan att det blir exklusivt och stelt. Byggnaden tar in ljus och krögarna välkomnar barn; detta är kvartershäng för hela familjen, även när det inte är säsong för lekplatsen vid uteserveringen. Också här inne finns svängrum för den som har spring i benen.

Foto: Anders Roos

Vintertid ger den vedeldade kaminen värme och trivsel. Men det finns fler skäl än så att bli upprymd: ölen och maten (klassiska tjeckiska middagar och öltilltugg, med en nätt modern touche, och en prissättning som berättar att vi är långt från turistcentrum) är två av dem.

Vad man kan sakna är en bra stanna-länge-öl, som motiverar den lite omständliga resan hit. Den svaga ljusa 11° är lite rå, med barsk efterbeska – fin som törstsläckare och funktionell som måltidsdryck, men är inte något man beställer om och om igen. Den ljusa 13° är bättre, men har inte heller den rondör vi letar efter och som vi finner i den halvmörka, karamellmaltiga 12°: se den som en wienerlager, med osedvanlig stor beska som malten bäddar in rätt skönt. Den prisbelönta H-ale är en klassisk apa/amerikansk ipa, men sådana växer numera på träd hemma i Sverige (jodå, vi har sett det, men aldrig innan vi druckit fem-sex stycken).

Foto: Anders Roos

Nej, i den här miljön gör sig ändå tjeckiska lageröl bäst. Den, miljön, blir vi inte heller mätta på. De solida ståborden en bit från baren inbjuder till häng, tidningarna i traditionella träställningar till läsning. Den stiliserade illustrationen av bryggeriprocessen i ena kortänden är cool och passar den strama miljön i övrigt. De svarta serveringstankarna mitt i lokalen är funktionella och låter det synas. Synd bara att inredningsarkitekten gick av sitt pass innan toan blev färdig.

Från boken “25 ölbryggerier i Prag – där du slipper dricka Staropramen”. Form: Benny Mårtensson.