Heineken i Afrika

Det nederländska makrobryggeriet Heineken påstar att de ”växer tillsammans med Afrika” och att deras verksamheter bidrar till ”ökad tillväxt och har en positiv inverkan på länderna de verkar i”. Men journalisten Olivier van Beemens bok Heineken in Africa visar upp en helt annan sida där  anklagelserna går så långt som till inblandning i folkmordet i Rwanda.

Text Johan Jacobsson Franzén  Illustrationer Eleni Debo / Folio Art

De två största västerländska makro-bryggerierna – Heineken och AB InBev – är väldigt aktiva i Afrika. Enligt nyhetsbyrån Reuters kontrollerar AB InBev till exempel hela 75 % av Sydafrikas ölmarknad medan Heineken, genom sitt dotterbolag Nigerian Breweries, sägs tagit 60 % av ölmarknadsandelarna i Nigeria. Denna företagsamhet är förstås ingen slump – Afrikas ölmarknad brukar beräknas vara värd drygt 13 miljarder dollar och tongivande affärstidningar som Forbes och Financial Times har förutspått att den siffran bara kommer att stiga. Vilket kan ses som ett problem.

På theheinekencompany.com – Heineken Internationals globala hemsida –  står det att läsa att Heineken ”är hängivna” och ”ser potential i” Afrika. ”Vi fortsätter att investera för tillväxt och siktar på att ha en positiv inverkan på [Afrika] genom att skapa jobbtillfällen, öka vårt användande av lokala råvaror och samarbeta med befolkningsgrupperna runt omkring oss”, skriver man.

Heineken själva är, med andra ord, måna om att profilera sig som ett bolag som ”växer tillsammans med Afrika”.

Men i den nederländske frilansjournalisten Olivier van Beemens bok Heineken in Africa: A Multinational Unleashed (C Hurst Co Publishers Ltd, 2019) är det en annan bild av Heineken i Afrika som presenteras. Över dess 250 sidor lägger Olivier sakligt och korrekt – och med sex års djupgående efterforskning i ryggen – fram bevis för att Heineken anställt ”ölreklamkampanjflickor” (det vill säga utsatta unga kvinnor som får väldigt lite betalt för att öka försäljningen av öl i barer), försökt (och lyckats) att påverka regeringar för att maximera sina vinster, lämnat en hel en del övrigt att önska som arbetsgivare och varit direkt involverade i folkmordet i Rwanda.

Bland mycket, mycket annat. Olivier går, helt enkelt, till botten med sitt ämne – han läser den etiopiska tidningen Addis Fortune (i vilken en bakdirektör säger ”vi har fått ordern att prioritera ölproducenternas behov framför de som behöver livsviktiga mediciner”) och Heinekens kvartalsrapporter, han intervjuar före detta chefer på Nigerian Breweries och före detta Heineken-anställda i Demokratiska republiken Kongo, han besöker jordbrukare i Sierra Leone och lönnkrogar i Sydafrika, han noterar att den internationella organisationen Globala fonden (som stöttas av Bill Gates) avbröt sitt samarbete med Heineken på grund av ölreklamkampanjflickorna, han kommer objuden till en debatt om Heineken in Africa på Universiteit van Amsterdam …

– Jag tycker det var hög tid för en bok som Heineken in Africa, säger Olivier.

– I Nederländerna är vi i allmänhet rätt stolta över våra multinationella företag. Visst, det har blåst kring Shell och Unilever genom åren, men Heineken hör man bara positiva saker om – politiker älskar Heineken, folk tror att Heineken hjälper Afrika att utveckla sin ekonomi … Så det behövdes en bok som närmar sig Heineken från ett annat håll.

Idén till Heineken in Africa fick Olivier när han vintern 2011 skrev om Jasminrevolutionen för dagstidningen Het Financieele Dagblad. Då upptäckte han nämligen, till sin förvåning, att Heineken några år tidigare byggt ett bryggeri i den lilla nordtunisiska staden Grombalia.

Bara faktumet att Heineken hade intressen i Tunisien – ett land där 99% av befolkningen är återhållsamma sunnimuslimer – väckte hans journalistinstinkt. Fanns här en story? Vad har Heineken egentligen gjort i Afrika sedan de etablerade sina första bryggerier där på 1930-talet?

– Jag gillar verkligen öl och jag har en passion för Afrika, så jag såg min chans att slå två flugor i en smäll, så att säga, skrattar Olivier.

– Ofta när undersökande reportrar ger sig i kast med något vet de vad de letar efter, men det visste inte jag. Jag tänkte att ”det här kommer jag att hålla på med i två år, max”. Men så ledde ett tips till ett annat och … Heineken in Afrika: Pionier op een Woelig Continent (Prometheus) – den första, nederländska upplagan av Heineken in Africa – publicerades 2015.

– I Nederländerna har vi några stora talkshower som jag då tycker jag borde blivit inbjuden till, säger Olivier.

– Jag har ju skrivit en seriös, grundligt researchad bok om ett av Nederländernas största företag. Det verkar som att vissa vill hålla myten om Heinekens godhet levande.

Länge verkade det också som att Heineken beslutat sig för att tiga ihjäl Heineken in Afrika – de gav exempelvis inga intervjuer inför den och de valde att inte faktagranska den innan den gick i tryck. Förvisso gick de i efterhand ut med fem officiella motargument mot den – Olivier sades 1) använda sig av subjektiva källor, 2) göra misstag, 3) vända svepande uttalanden om händelser till generaliseringar, 4) döma gårdagens händelser utifrån dagens värderingar och 5) drivas av agendan att multinationella bolag inte har något i utvecklingsländer att göra – men bortsett från det la de alltså locket på.

Tills de en dag en dag år 2017 började bjuda in Olivier till samtal.

Ett av Heinekens största problem med samtliga versioner av Heineken in Africa är kapitlet i vilket Olivier diskuterar deras roll i det fasansfulla folkmordet i Rwanda år 1994, då fler än 800 000 tutsier miste livet. Att det bryggdes öl i Heinekens/Bralirwas bryggeri i Gisenyi medan denna massaker pågick och att detta öl underblåste mördarnas hat är ställt bortom allt rimligt tvivel. Får man tro Olivier – som här framför allt stödjer sig på Businessman et le conflit des grands lacs (Editions L’Harmattan, 2006), en bok skriven av Heinekens dåvarande Afrika- och Mellanösterndirektör Jean Louis Homé – så ansvarade Heineken för det förstnämnda och, i förlängningen, för det sistnämnda. Heineken, å sin sida, hävdar att de vid tillfället inte hade något med ölproduktionen i Gisenyi att göra – att hutuiska extremister tagit kontroll över bryggeriet.

– I sin bok skriver Homé att bryggeriets arbetsledning [som flytt till Goma i Demokratiska republiken Kongo] stod i daglig kontakt med bryggeriets tekniska personal under folkmordet, berättar Olivier.

– Homé bekräftade dessutom detta när jag intervjuade honom. Jag tycker Heinekens förklaring är föga övertygande.

Heineken in Africa är, som förhoppningsvis framgått, oumbärlig läsning för alla som hyser minsta intresse för ölhistoria, Afrika och affärsetik.

Som Olivier skriver i dess förord bör den inte ses som en ”anklagelseskrift” utan snarare som ”en text … om multinationella företag i Afrika”. I upplagorna av boken som publicerats efter 2017 ges följaktligen Heineken utrymme att presentera sin syn på saker och ting.

Exakt vilka konsekvenserna av Heineken in Africa blir återstår förstås att se. Helt klart är dock att intresset för den bara växer och växer – i höstas fick den nordamerikansk distribution genom Oxford University Press och nyligen utkom den i en italiensk översättning.   

– En sak som chockade mig när jag jobbade med boken är hur … strukturellt … allt är, säger Olivier.

– Heinekens motinlägg till många av incidenterna som jag tar upp i Heineken in Africa är typ ”vi har 80 000 anställda i en mängd olika länder, självklart kommer misstag att göras”.Mina undersökningar visar emellertid att det inte handlar om incidenter – det handlar om mönster, system … kanske till och med en strategi.

– Ett av de mest bisarra ögonblicken som jag upplevt på senare tid var annars när Heinekens vd Jean-François van Boxmeer under ett aktieägarmöte 2018 avslöjade att han haft ett förhållande med en av Heinekens ölreklamkampanjflickor och alla aktieägare brast ut i spontana applåder.

Hur har boken tagits emot i, säg, Nigeria och Sydafrika?

– Ganska bra! Jag har fått rapporter från Nigeria att den faktiskt är en bästsäljare i några bokhandlar. För mig är det väldigt viktigt att den blir läst i Afrika.

Ser du Heineken in Africa som ett pågående projekt?

– Nja, som journalist är det inte bra att vara monoman och folk tror redan att jag är besatt av Heineken som det är (skratt). Samtidigt så är det många som delger mig sina Heineken-historier numera och det är lockande att följa upp dem. Jag måste försöka hitta en balans mellan andra ämnen och att hålla ett öga på Heineken.
Jag skulle gärna läsa en bok titulerad AB InBev i Latinamerika …

– Absolut, jag också. Men den får någon annan författa!

c/o HOPS har försökt att nå Heinekens presstalesman för en kommentar.