Tokyo

I Tokyo överväldigas man av intryck på alla sätt och vis och var man än vänder sig händer det någonting nytt. Ölscenen i Tokyo är likadan. Även om den iskallt serverade industrilagern fortfarande regerar börjar stadens ölentusiaster ta för sig mer och mer, och både bryggare och konsumenter har fått upp ögonen för den ljuva drycken.

Text Jonas Henningsson

Tokyo är världens största metropolis. Fyrtio miljoner människor i ett urbant lapptäcke av betong, stål och glas samlade i en frenetisk framåtrörelse.  Men Tokyo är också undangömda små stadsdelar med ett lantligt lugn, en pastoral prakt mitt i kakafonin. Ölkulturen präglas av stadens många ansikten.

– It’s just the old craft beer bitching. Marie Becker kommer från Detroit, Michigan, men här kallar hon sig Eron Digroot förklarar hon utan att precisera varför, samtidigt som hon kommenterar ett pågående gräl mellan några heta öl-aktörer i staden.

Marie Becker serverar på ölbaren Goodbeer Faucets som ligger mitt i smeten i distriktet Shibuya, men från sitt upphöjda läge erbjuder baren en respit från frenesin utanför. Nedanför de välvda fönstren fortsätter staden att leva sitt eget liv. Ett organiskt böljande folkhav, alls inte högljutt utan energiskt, forsar frenetiskt fram över randiga gator. Under neonklädda husfasader skär små svårupptäckta sidogator som livsnödvändiga vener genom stadskroppen, förbinder de stora artärerna och ger dem ännu mer energi.

– Lokaler är svårfångade här, det är därför du ser så få bryggerier inne i stan men desto fler små bryggeripubar, säger Marie. Ibland blir det lite infekterat men för det mesta är alla goda vänner, fortsätter hon och placerar några glas Cream Ale, ett av deras husöl, framför oss. 

Shibuya är ett av megastaden Tokyos 23 distrikt. Staden har inget självklart centrum utan distrikten breder ut sig från Tokyobukten, väller fram vid sidorna av floden Sumida, och vidare upp på land, in över allt större delar av ön Honshu som är den största av Japans fem huvudöar. Shibuya är ett av flera centrum i staden som mer än någon annan stad i världen utvecklar och uppfinner sig själv på nytt för att så framstå i ny skepnad. Funderar man lite för länge över något och släpper blicken från staden för bara ett ögonblick har den förändrats. Förvandlats. Gått vidare.

För att få överblick och skapa ordning i alla dessa intryck hoppade vi in på Goodbeer Faucets.

Nu sitter vi här, drar fingrarna febrilt över ölmenyerna, ett fyrtiotal på fat och tre real ale, och försöker skapa ordning även i ölutbudet. Tokyo liknar förstås inte något annat när det gäller öl heller. Staden har skapat sin egen ölscen efter att under många år tittat på utländska bryggerier och trender. Det är först nu med den senaste vågen av hantverksbryggerier som man funnit riktigt självförtroende att skapa en egen ölscen. Nyfiket drar vi i oss de nya namnen.

På kvällen, efter ett intensivt regn, som om även nederbörden anammar den snabba takten här i Shibuya, lyser stadsdelens miljoner lampor och neonskyltar upp gatorna. Staden uppmanar besökaren att slå på alla sinnen. Där en doft som är ny, där en fasad som inte liknar något vi tidigare sett, där ett ställe som väl inte låg här igår? Vi kryssar mellan izikayainrättningar, sushiställen och ramenrum. Förbi det osannolika varuhuset Don Quijote som kränger allt och aldrig stänger. Snett mittemot finns eleganta oaser från de mer sofistikerade Bulgari, Christian Dior och Gucci.

Den som bara söker i ögonhöjd missar många av lockelserna. Stadens kompakta struktur förstärks av att man verkligen sett till att utnyttja vertikala lösningar. Nödvändigheten att bygga på höjden gäller inte bara bostäder och kontor. Vänder man huvudet uppåt ser man att husfasaderna är täckta av polykrona neonskyltar med kryptiska ledtrådar till övervåningarna. Rangliga loftgångar binder ihop byggnaderna. Det är i stadens gränder som Tokyoborna samlas för att socialisera, för att handla, för att äta. Och för att dricka. Gränderna kallas yokocho och här hittar man traditionella izikayas såväl som trendiga nya barer. Kvarteren och husen är också bokstavligen sammankopplade med nystan av elledningar och kraftiga kablar. På våning fyra eller fem döljs restauranger – och ölbarer. Några kliv uppför en vindlande och nedgången trappa tar oss till Aldgate, en brittiskdoftande pub i en murrig lokal, skönt insuttna möbler och nött mahogny. Bakom bardisken finns 23 skinande kranar med Swanlake IPA, Baird Shimaguni Stout och Isekadoya Pale Ale.

Ur skivbackarna kan gästerna välja vinyl som passar till ölstunden.

När kvällen övergår i natt gör vi som många andra, förenas kring ett litet bord på en izakaya, den enkla bistrolika restaurangen som så väl sammanfattar mycket av mat- och dryckeskulturen här. Gästerna beställer in mängder av smårätter, saltade soyabönor, friterade räkor och kyckling, inlagda grönsaker och olika fiskrätter. Sedan sköljer de ner maten med sake och lager.

Tokyo har många ansikten och kan byta skepnad på bara ett ögonblick. Tomigayas lantliga lugn ligger bara ett stenkast från det hektiska Shibuya, men det skulle lika gärna kunna ligga på en annan planet. Runt hörnet letar sig den imposanta betongen upp mot en mjölkgrå himmel där sirener och neonskyltar tävlar om uppmärksamhet. Viker man av från den stora gatan är oljuden borta. Kvar är de små klangerna som pockar på uppmärksamhet. En kvittrande fågel, en svischande cykel, en långsamt vandrande äldre man som är ute på promenad, släpande på de lite för stora skorna som om han är rädd att de ska trilla av. Mödosamt passerar han ØL Tokyo, norska Fuglens bar, som lockar med skandinaviska och förstås även japanska öl. Baren har en avskalad förfinad design som går igen i högkvarteret några minuter upp för gatan, ett kafé med vintagemöbler, kaffe och cocktails. Det är en samlingsplats för Tokyos trendiga klientel som också tar svängen förbi Monocles butik runt hörnet.

På en barstol sitter norske konstnären Bjørn Holta som bor i lägenheten ovanför Fuglen. Han kom hit på 60-talet och minns en annan stad. Inte en bättre stad, men en annan. En porlande bäck rann utanför fönstret och ett stillsamt byliv pågick på de vindlande smågatorna. Nu är bäcken nästan helt igensatt av betong och asfalt och bara en liten fåra vatten kämpar naivt mot utvecklingen. Trots detta behåller ändå Tomigaya sitt lugn och sin känsla av provinisell småstad.

– Det handlar om precisionen, om kärleken till hantverket och om nödvändigheten att fokusera på det viktigaste. Det är djupt nedärvt i det japanska samhället, menar Bjørn när han försöker förklara vad han finner så fascinerande här. Han parafraserar en berömd haikudikt där inte ett ord är överflödigt:

– Solen i öster. Månen i väst. Däremellan rapsen.

Grunden till Tokyo, eller Edo som staden först kallades, lades i mitten av 1400-talet. Den styrande regeringen har funnits här sedan början av 1600-talet men huvudstad blev det först när kejsaren Meiji beslutade sig för att lämna den tidigare huvudstaden Kyoto och flytta till Edo som då fick namnet Tokyo. To betyder västlig och Kyo huvudstad. Den västliga huvudstaden. Dagens utseende har staden fått genom århundraden präglade av naturkatastrofer och krig, men också av urban utveckling. Den enorma jordbävningen 1923 och andra världskrigets bombningar förstörde hälften av stadens byggnader och det har tillsammans med en enorm ekonomisk och teknisk utveckling det senaste århundradet skapat en modern stad utan många historiska byggnader. Små enklaver har förstås klarat sig och byggts samman under århundraden. De har förtätats, fördjupats, och fogats samman med den moderna arkitekturen och staden har växt till världens folktätaste område. Idag räknar man med att Stortokyo har snart 40 miljoner invånare, i själva staden bor knappt 14 miljoner.

Tomigayas fridfulla stämning förstärks när vi traskar över gatan Inokashira Dori och söker oss in i ett av stadens mest majestätiska andhål, Yoyogi Park. Vid den enorma portalen som markerar ingången till parken stannar besökarna och bugar lätt innan de fortsätter in i grönskan. Det mjuka ljudet av risslande löv, vajande japanska zelkova- och kamferträd, och fåglars idoga sjungande möter oss.

Ingen musik får spelas i parken, här är det bara fåglarna som får hålla låda.

En bröllopsceremoni har nått sin kulmen när vi dras med i firandet, i processionen vid Meiji Jingu, det stora Shintotemplet som uppfördes till Kejsar Meijis ära. Lite längre in i grönskan svingar en pojke glatt sitt lacrossespö, skuttande på väg hem från träningen. En kvinna kommer svävande i en svartglänsande stram kimono. Två unga tjejer med perfekta utstyrslar skrattar förtjust när vi undrar om vi får ta en bild.

Yoyogi Park är den gigantiska oasen mitt i staden och har en central roll i stadens moderna historia. Efter andra världskriget inhystes amerikanska officerare här under ockupationen. Tjugo år efter krigsslutet, 1964, var det dags för olympiska atleter att flytta in i OS-byn under de enorma träden.

Nu lockar Yoyogi istället jonglörer, komiker, performanceartister, kampsportare och massa andra subkulturer. Crescendot nås under vårens körsbärsblomning, hanami, då tusentals Tokyobor hänger i parken. Då arrangeras också den årliga Home Brewing Picnic under de blommande träden. Trots att hembryggning av öl med en alkoholstyrka på över en procent är olaglig med ett maximalt fängelsestraff på sex år (något som dock sällan praktiseras), vallfärdar hembryggarna hit med sin öl och en vinnare koras efter genomförd provning av alla brygder.

På andra sidan parken traskar vi genom Harajukus folkfyllda gator. En kitschig portal markerar startpunkten för shoppinggatan Takeshita, ett perfekt ställe för den som vill visa upp sig. När man fått nog av myllret och pråligheten finns smågator att fly undan på. En leder till Baird Beer Taproom som känns som en blandning av izikaya och hawaiiansk barbecuesylta. Träinredning, ölmagasin på hyllorna, en skylt som förkunnar ”No Crap on Tap”, baseball som skvalar från tv:n och ett par amerikanska besökare med bakvända kepsar som gafflar på om vilka spett de ska ha till ölen. Ett ungt par har bara ögon för varandra medan grillspetten med kyckling fräser från det minimala köket. Fem kranar med ett fast sortiment och säsongsöl och två med handpumpad real ale.

Husölet Harajuku Ale håller oss sysselsatta.

Vi tar oss vidare till Tokyos grannstad och Japans näst största stad, Yokohama. Den strategiska hamnstaden var den första att verkligen öppna upp sig mot omvärlden vid mitten av 1800-talet. Influenser strömmade in, formade staden och människorna, gjorde den mottaglig för impulser och idéer utifrån. Även i Yokohama har man börjat om närmast från scratch efter jordbävningen på 20-talet och amerikanernas bombningar i maj 1945.

För att försöka få en överblick trycker vi in hissknappen på landets snabbaste hiss som på några sekunder skjuter oss upp till Sky Garden, observationsdäcket på Yokohama Landmark Tower, 296 meter över havet. Här har besökaren 360 graders fri utsikt över staden och havet, men även över delar av Tokyo. I det blånande diset ser vi Tokyo Tower och andra monsterbyggnader. Vi får med fantasins hjälp frammana berget Fuji som under klara dagar vilar som en sagofond i väst.

Nere på marknivån går vi vilse i det enorma köpcentret Landmark Plaza innan vi hittar det kitschiga World Beer Museum i katakomberna, en restaurang och ölbar som samlat hundratals öl från femtio länder. I fem olika designade barer kan man uppleva hur det är att dricka tysk öl i Tyskland, irländsk öl på Irland och så vidare i en smått bisarr teatral iscensättning. Förundrat vandrar vi vidare över floden Ooka, längs rader av bugande körsbärsträd. I vattnet speglar sig fyrmastaren Nipponmaru Yokahama kaxigt.

På andra sidan floden hinner vi bara ta ett par kliv innan vi hamnar på Yokohama Brewery som med sina 21 år har varit med från starten av den första ölvågen, ji-biiruvågen, då lokal öl började ta tillbaka andelar från lagerjättarna. Bryggeriet har en 36-årig bryggmästare som ser ut att vara 19, men Yoshinori Gojo har trots sitt ungdomliga utseende lång erfarenhet av ölkulturen i Yokohama.

– Bryggeriet är ett av många fristående små här i stan. Yokohama har länge varit en bra bas för lokal småskalig öl men just nu händer väldigt mycket, säger Yoshinori samtidigt som han presenterar det fasta sortiment han dagligen arbetar med. Hefe Weizen, Bohemian Pilsner, American Pale Ale, Dusseldorf Alt, Yokohama Lager. Bakom kranarna skymtar bryggeriets tankar.

– Den här persikoalen Tsunajima Momo är vår säsongsöl. Prova, fortsätter han och placerar ett öl med en frisk doft av persika, apelsin och honung framför oss. 

Bara minuter från bryggeripuben och Yoshinori som kavlade upp ärmarna för att fortsätta brygga när vi lämnade honom, via en liten bakgata där upplysta risbollar guppar över barer och små hak, fångar vi upp en tung, söt, fruktig rökdoft.

Bashamichi Taproom är Baird Beers senaste satsning, ji-biiruparad med amerikansk barbecue, helt i linje med stadens långa förhållande med landet på andra sidan Stilla havet.

Basebollen rullar från flimrande skärmar och kantig new wave pumpar ur högtalarna när vi glider in i den röktyngda lokalen. Röken är härligt komplex och fyllig.

– Vi använder bara körsbärsträd till rökningen och bara hela stockar, inget flis, då får du inte den här fina ytan, säger kökschefen Joon Ou och pekar på köttet som har en fin bränd yta men ett mjukt rosa innanmäte.

– Med flis blir det för varmt för snabbt och det bränns. Vår barbecuekock Masahiko Takahashi skulle lika gärna kunna vara från Texas – han vet verkligen hur man röker!

Baird Beer har ett dussin öl på fat och menyn upplyser om olika mat- och ölkombinationer. Heavenly smokey med stout, yakitori med pilsner. Nyfiket beställer vi också en Mandarin Orange Ale.

– All frukt vi använder är skördad nära bryggeriet, säger Joon. Just nu är det säsong för den här mandarin- och apelsinalen, men det är säsong för något hela året. På sensommaren använder vi bland annat äpplen, fortsätter han.

Tillbaka i Tokyo tar vi oss till Tanakaya, stans bästa bottleshop i stadsdelen Mejiro. Vi botaniserar i ji-biiru från landet och ringar in bryggerier och städer vi måste besöka nästa gång. För hit måste vi garanterat igen. När mörkret återigen sänker sig över Tokyo färdas vi österut genom staden, till Ryogoku. Genom regndrypande gator klädda i neon når vi Popeye, en av världens högst rankade ölbarer, där vi stänger ute stadens brus.

Popeye känns som en blandning av brittisk pub och japanskt ölhus.

Bartendern Tatsuo pekar mot den stora tavlan på väggen när vi spanar in de glänsande kranarna.

– Ta god tid på er, vi har fler än sjuttio öl på fat, de flesta lokala, säger Tatsuo.

Vi drar vidare genom betongen. Söderut. Genom Roppongis rotlösa nöjeslyster, för att så avsluta i väster. Vi landar i trendiga Shimokitazawa och känner oss på en gång märkligt hemma. Intima smågator, små trähus som omges av vindlande gränder med gallerier, kaffehus, vintagebutiker, vinyl- och bokaffärer. Och så små perfekta ölkrypin som bryggeripuben Ushitora. Återigen är staden småskaligt greppbar, tyst och sluten i sin egna lilla bubbla samtidigt som den pulserar, vibrerar, vrider sig framåt. Avskärmad och påkopplad på samma gång.

Nästa morgon går vi upp extra tidigt, hoppar på tunnelbanans Oedolinje till stationen Tsukiji-Shijo där vi stiger av tillsammans med andra morgonpigga och traskar den korta biten bort till magasinsbyggnaderna på andra sidan gatan. Tsukiji är världens största marknadsplats för fiskhandel. Det är också en av stadens bästa platser för en sushifrukost. Färskare blir det inte. Från gatan Shinohashi viker vi av in i gränden. Vi kryssar mellan borden med grönsaker, soja, torkade sardiner, kryddor, köksredskap och kockknivar och slår oss sedan ner vid ett bord framför kocken Maeda Yoshiki på Tsukiji Itadori. En stund senare skjutsar han fram maguro (tonfisk), ikura (lax), uni (sjöborre) och en Asahi Super Dry över disken.

Runt oss åker truckar förbi, tyngda av plastpallar fyllda med nattens fångst. Havets upplockade skatter börjar packas för att påbörja resan mot restauranger och butiker. Ljudet av isblock som betvingas och bryts, stora fiskstycken som dras i gigantiska krokar. Under en av tusentals lampor får en ung man lektioner i hur man hanterar och styckar fisken av en äldre herre som tålmodigt tittar på, visar och instruerar. Mästaren och lärjungen, som man så ofta ser i det här landet.