Search
Stockholms ölkrogar åren före ölkulturens pånyttfödelse
Share Tweet Email

Stockholms ölkrogar åren före ölkulturens pånyttfödelse

Encyclopedia
2022 01 15    12:41
Redaktion

Ölkultur på krogen var för mig från början helt sammanknippat med utlandet. Vi var i Tjeckoslovakien och ibland grannländerna på sommaren och där ölade folk. Det verkade trevligt. I Sverige hade jag intryck av att det var dyrt och lite otäckt. Mina föräldrar drack bara lättöl, mellanöl var för mig förknippat med fulla, ouppfostrade ungdomar. Jag växte upp i Bollmora och i centrum fanns en restaurang som hette Sandelius där det satt gubbar och ölade på 1970-talet. Men det påminde inte alls om ölställen utomlands.

År 1980 började jag på gymnasiet vid Skanstull på Söder. I den åldern får man ju egentligen inte öla på krogen, men det måste ha varit mer liberalt på den tiden. Jag minns särskilt att vi ibland gick till Källaren Moldau vid Hornstull. Krogen ägdes av en tjeck som hette Luděk Vávra, hans bror Zdeněk ägde Soldaten Švejk nära Medborgarplatsen och det fanns fler förgreningar till bland annat Bistro Bohème på Drottninggatan. Jag minns inte vad de hade för öl på Moldau. Det var tydligen inte i fokus för vårt intresse. Men jag minns att jag blev besviken första gången på Švejk eftersom de på den tiden inte hade tjeckiskt fatöl utan bara Falcon.

Ett ställe med visst romantiskt skimmer på den tiden var Tudor Arms på Östermalm. Som jag minns det hade de folkölet Double Diamond på keg. Men puben kändes verkligen genuint engelsk och personalen pratade bara engelska. Trots att ölet enligt min mening inte var någon höjdare hände det att jag gick dit i äldre tonåren för att insupa atmosfären. Ett annat ställe jag minns från den tiden var Zum Tiroler på Lilla Nygatan i Gamla stan. Det låg bredvid min pappas arbete och jag drogs som av en magnet till allt som påminde om centraleuropeisk ölkultur. De serverade österrikiska Gösser, bryggd på licens av Åbro. Jag minns att jag tyckte att det var gott.

Ett annat krogbesök jag minns från tiden före mitten av 1980-talet var på Kloster på Vasagatan. Själva ölet var säkert inte så intressant eftersom jag inte kommer ihåg vad jag drack, men det var första gången jag i Stockholm upplevde en atmosfär som liknade den på krogarna i Prag. Sedan flyttade Kloster till Kungsholmen och bevarade ytligt sett ett liknande stuk men det blev aldrig riktigt detsamma. I efterhand förstår jag att det betraktades som ett riktigt sunkhak, men jag gillade det skarpt.

Bland de ölställen som fanns på den tiden men som jag aldrig besökte fanns bland annat en tjeckisk krog vid Mosebacke och en annan vid Skanstull. De hade antagligen inte tjeckiskt öl. Jag fascinerades av att det fanns en krog som hette Bavaria vid Götgatan. Och det ölades säkert en hel del på krogar som Zum Franziskaner, Gröne Jägaren, Kvarnen och Pelikan liksom på anrika krogar i norra innerstaden som Tennstopet, Prinsen, Sturehof och många andra. Men själva ölet var inte alls i fokus på samma sätt som det kom att bli senare.

År 1985 flyttade jag till Söder och med åldern inne och kanske lite mer pengar på fickan hände det oftare än tidigare att jag hamnade på lokal. Švejk hade börjat servera tjeckiskt fatöl så det blev en given favorit. Under perioder var utbudet riktigt stort med ett tiotal olika tjeckiska öl på fat. Bland annat Bohemia Regent, som vi brukade dricka på somrarna. År 1986 öppnade Håkan Paulson en ”Pilsstube” på familjekrogen Löwenbräu som hade flyttat från Klarakvarteren till Fridhemsplan 1970. Den Löwenbräu Pils som serverades där betraktades en tid som Stockholms mest intressanta fatöl. Man kunde också gå till hotell Sheraton vid Tegelbacken för att få Spendrups läckra Old Gold på fat.

Mot slutet av 1980-talet började sakta men säkert allt fler ölorienterade krogar att dyka upp. En av dem var Black & Brown nära Mariatorget. Ölutbudet var väl i början inte mer spännande än på Tudor Arms, men det var i alla fall en pub i brittisk stil. Det stora genombrottet för ale i Stockholm var Anders Thools Norra Brunn som öppnade 1989 och blev först med handpumpad real ale. Ska något betraktas som den enskilt viktigaste startpunkten för dagens ölutveckling – i alla fall vad gäller krogen i Stockholm – så var det en pint Ind Coope Burton Ale på Norra Brunn.

Efter ett antal år i andrahandslägenheter flyttade jag och min blivande hustru till Urvädersgränd vid Mosebacke 1992 och kom att bo där i tolv år tills vi med tre barn växte ur de två rummen. Den perioden sammanföll till stor del med Stockholms etablering som ölstad. Oliver Twist öppnade 1993 och låg ett stenkast hemifrån. Trevligast var att gå dit med barnen på söndagseftermiddagarna, de fick potatisskal med guacamole och drack Coca-cola medan jag kunde botanisera bland kranar och flaskor. Samma år öppnade Bull & Bear Inn vid Stureplan och strax kom också den första Bishop’s Arms i norra utkanten av Vasastan. Resten är, som man brukar säga, historia. Tiotals intressanta ölkrogar har kommit och gått. Ställen som tidigare hade ett nödtorftigt utbud har av kundtrycket tvingats utveckla en rikare palett öltyper och märken.

Det går nästan inte att föreställa sig hur torftigt Ölstockholm var för 40 år sedan. Eller Ölsverige för den delen. Jämfört med idag fanns visserligen fler regionala bryggerier kvar, men från utlandet fanns bara omkring ett dussin märken. Allt var ju kul att prova på den tiden, men de enda egentligen intressanta var Guinness Extra Stout, Bass Pale Ale och Pilsner Urquell när den kom tillbaka. Det fanns de som gillade McEwan’s Export också. Stella Artois var det enda belgiska ölet och från Tyskland fanns Beck’s Bier, DAB Export och Krombacher Pils. Även från övriga länder var det mest internationell lager.

Min första kontakt med Svenska Ölfrämjandet var en belgisk ölprovning på restaurang Konstnärsbaren 1987. Det var visserligen en sluten provning med öl som tagits in i landet på underliga vägar, men det kändes ändå pirrigt att sitta i krogmiljö och smaka på öl som var starkare än motsvarande 5,6 volymprocent alkohol – det var förbjudet att sälja i Sverige före EU-inträdet men man fick ta in några flaskor vid inresa för eget bruk. Abbaye de Leffe Radieuse toppade provningen.

De som är lite äldre än jag kunde säkert uppleva folkligt ölande på mellanölskaféer fram till 1977. Även om det mesta – om man får tro reklamen – verkar ha druckits ur burk ute i naturen. Solen sken alltid på 1970-talet. Men för oss födda i mitten av 1960-talet var ölkultur något som fanns utomlands. Jag känner inte en enda person i min ålder som blivit ölintresserad i Sverige. Det är alltid någon Londonresa, tågluffning eller utbytesår i USA som spökar. Visst fanns det en och annan ölkrog i Stockholm även i början av 1980-talet, men riktigt gott öl fanns helt enkelt inte. Varken svenskt eller utländskt.

Leave a Reply

More articles

Ölgurun Jan-Erik ”Janko” Svensson har följt utvecklingen på den svenska ölscenen sedan 80-talet.

För 10 år sedan visste Robin Johnander knappt något om öl. Idag driver han ett ekoklassificerat tvåmansbryggeri vars öl finns på tio Systembolag i södra Stockholm. Och historien började med
att han ville vara en bra pappa – och samtidigt kunna dricka god öl varje dag.