När världen saktar in syns sprickorna mer

”All passion är barnslig. Den är banal och naiv. Den är inte inlärd, den är instinktiv, så den översvämmar oss. Välter oss. Sköljer bort oss. Alla andra känslor tillhör jorden men passionen bor i rymden. Det är därför passion är värt något, inte för vad den ger oss men för vad den kräver att vi riskerar. Vår värdighet. Andras oförståelse och nedlåtande huvudskakningar.” 

Texten ovanför är hämtad från Fredrik Backmans bok Britt-Marie var här. Orden träffade mig så rätt när jag läste boken att jag drog ur sidan och har den sparad här vid mitt skrivbord. Många som följt resan med ℅ HOPS sedan starten vet att drömmen om att driva ett eget magasin är något jag burit på länge. Det är ett passionsprojekt som jag lever med nästintill 24/7. 

Men kan det vara så att just den där passionen, att kunna göra verklighet av sina drömmar också har som funktion att förblinda en och göra att motgångar och uppförsbackar inte känns så jobbiga som de egentligen är? Kan det i vissa fall kanske till och med leda till en sorts förbannelse? 

Långt innan första numret av ℅ HOPS släpptes sparade jag inspiration i olika mappar på min dator. Vissa av bilderna skrev jag ut och satte upp på väggen bredvid sängen i sovrummet i Hammarbyhöjden. Sakta men säkert, bild för bild, växte mitt egna magasin fram. För att peppa mig själv bestod delar av bildcollaget av texter som ”What is done in love is done well.” Don’t let small minds convince you that your dreams are too big.” ”Things take time. So just be patient.”

Inspirationsväggen i lägenheten i Hammarbyhöjden.

Jag börjar fundera på om budskapet i de där texterna som finns där för att peppa också kan göra att du inte inser när det är dags att ge upp. Det var det jag syftade på när jag skrev att det kanske blir en förbannelse som driver en till vansinne och skadar en själv och de omkring en. 

Men den där känslan att få släppa ytterligare ett nummer av sin tidning är verkligen förtrollande och beroendeframkallande. Som Tommy Körberg och Plura resonerade i lördagens Så mycket bättre inför Körbergs tolkning av Eldkvarns låt Förgiftat Blod. ”En förtvivlad längtan efter att få stå på scen och uttrycka sig. Bara en gång till, bara en sång till.” Eller i mitt fall, bara ett nummer till. 

Är det så att jag själv har blivit så beroende av den där känslan av att släppa ett nytt nummer att jag fortsätter kämpa trots att jag borde ge upp? För den där känslan är onekligen svårslagen. Att höra era komplimanger. Att få high fives och kramar av er när vi träffas på mässor och festivaler, kramar och high fives bara för att ni gillar ℅ HOPS så mycket. Det är verkligen en speciell känsla. 

Men vad händer när den där bekräftelsen tystnar en aning? När antalet high fives och kramar blir färre. Det är verkligen tydligt att när mycket av den positiva energin försvinner så skaver  sprickorna tydligare, slitet blir allt tyngre och hjärnspökena som ifrågasätter varför man håller på mer högljudda. ”MEN VARFÖR GER DU INTE BARA UPP? 

För en tid sedan läste jag en intervju med den amerikanska magasin- och bokdesignern Peter Mendelsund som berättade om sina tvivel. Han berättade då att ”I need a number to call, for encouragement: ‘What you’re working on is fabulous, Peter. You’re going in the right direction, Peter. Keep on going…’”. Jag insåg då att det numret har jag haft hela livet, och framför allt till  en person som var mitt största fan fram till i somras. Telefonnumret jag ringde gick till min mormor. Det var inte mycket jag gjorde som hon inte lovordade. Men som så många av oss så har vi i år förlorat familj och vänner. Jag skrev i ledaren i nummer 25 om min gottegris till morfar som dog i i februari. Dagen efter att jag tog emot en lastpall full av nya numret från tryckeriet i somras, så bröt vi karantänen till mormors rum på serviceboendet i Kristinehamn och vi fick sitta en sista stund innan hon äntligen fick slippa kaoset i världen för att somna in morgonen därpå. Med deras död försvann en fan club jag haft sedan min födsel, dessutom försvann också det sommarhus i Bohuslän som varit en av mina viktigaste ställen för både avkoppling och för att fylla på energi. Jag menar på inget sätt att med detta pocka efter medömkan utan mer bara förklara varför jag skriver denna text, och varför jag valt att ta de beslut som jag skriver om en bit ner.

Jag har sedan sommaren 2017’s krasch med företaget haft en stor betongkula fäst vid min fot i form av de skulderna som kraschen resulterade i. De direkta åtgärder jag då genomförde i form av att säga upp kontoret, flytta arbetet hem och säga upp i princip alla fasta utgifter gjorde att jag kapade en hel del utgifter. Efter mängder av avbetalningar blir kulan allt mindre och mindre för varje år och jag har gjort vinst med bolaget alla efterföljande åren sedan dess. Men den där kulan gör att jag har svårt att få upp rejäl styrfart på businessen. Det mesta behöver betalas i förskott och när något oförutsägbart dyker upp så halkar jag lätt av vägen. Det är något som sliter ordentligt, inte minst på mina nära och kära. 

Även på er som troget väntar på ett nytt nummer som ni redan har betalat för genom en prenumeration. Jag är rädd att jag förbrukat ert förtroende snart, då utgivningen haltat så mycket sedan 2017. Jag har faktiskt en sida till från Britt-Marie var här som jag sparat. Jag tycker den beskriver rätt bra hur jag ibland tänker att ni känner för mig och ℅ HOPS: 

”Om man håller på Tottenham så ger man alltid mer kärlek än man får tillbaka. Tottenham är den värsta sortens dåliga lag, för de är nästan bra. De lovar alltid att de ska bli fantastiska. De får dig att hoppas. Så du fortsätter älska och de fortsätter hitta mer och mer innovativa sätt att göra dig besviken.” 

Jag inser att tiden för att inte helt förbruka förtroendet för all framtid snart är förbi. Därför har jag beslutat att göra ℅ HOPS-skutan ännu lättare genom att kicka mig själv över bord. På så sätt hoppas jag att kunna ge företaget en chans att bygga upp likviditet för att stå bättre rustat för framtiden. Kommande två åren kommer jag endast att släppa 2 nummer per år, nummer som jag kommer göra vid sidan av ett halvtidsjobb. Jag hoppas på detta sätt kunna rädda mitt drömprojekt som jag senaste 8 åren spenderat enormt mycket tid och pengar på. 

Nu kanske några av er funderar på det där uppropet som jag gjorde i slutet av augusti 2018, där jag startade en kampanj för att ragga ihop ytterligare 2000 prenumeranter. Räckte inte det för att hålla liv i tidningen? Jodå, om det var så att jag hade nått alla de 2000 efterfrågade nya prenumeranterna, men eftersom en hel del nya annonsörerna bokade på det då kommande årets nummer så ropade jag kampanjen i mål redan efter drygt 1000 nya prenumeranter. Det kändes väldigt rätt då, mindre rätt idag när vi har en pandemi som gör att många annonsörer behöver boka av sina bokningar. 

Att göra sig själv halvtids-arbetslös mitt under en pågående pandemin kan onekligen ses som ett korkat beslut men kan det rädda det jag jobbat och gått ”all in” för senaste 8 åren så är det värt det. Eller som jag hörde någon säga i P1’s Spanarna i våras, ”Genom att ligga lågt ett tag nu kan vi nå de högsta tonerna sen.” För som det ser ut nu som slår den andra vågen till ordentligt och lämnar den ytterligare ett drygt halvår utan high fives och kramar kommer det att dränera mina batterier totalt. 

Det finns så otroligt många idéer kvar för framtida nummer och Sveriges ölvärld förtjänar ett printmagasin som lyfter hantverket och personerna bakom. Därför tar jag detta svåra beslut och hoppas att denna nedväxling kan göra att farten på sikt kan öka så att de högre växlarna kan läggas i igen. Detta blir egentligen ingen större skillnad mot senaste årens utgivning, då de haltat rejält. Skillnaden nu blir att ni får det ni betalar för. Och skulle det vara så att det ljusnar under nästa år, fler hittar till c/o HOPS och lägger en prenumeration, så är det inte svårare än att tidigarelägga iläggandet av den högre växeln. 

Jag har varit i kontakt med Stripe, företaget som sköter betalningarna på sajten och det kommer att lösas som så att ni som idag har en existerande årsprenumeration automatiskt får ytterligare ett år adderat till ert konto. Från och med måndag 16 november kommer en årsprenumeration endast innehålla 2 nummer och kosta 299 kronor, lösnummer 179 kronor. Fram tills dess går det att köpa 2 år för 499 kronor eller ”karantänpaket” där du får 4+4 nummer för 620 kr + 120 kronor frakt.