Misse Ljungström

Under 80-talets mitt, när Ölsverige är som sämst väcks ölintresset hos Misse Ljungström efter en pressresa till Östtyskland och hon blir en i ett gäng journalister som tar fighten för att öka intresset och statusen för öl i landet.

Text Misse Ljungström   Foto Calle Stoltz

”Det är lätt att bli nostalgisk. Och minnet är bedrägligt. Tid, platser och människor flyter ihop i en enda härlig brygd. Det skummar, väcker dofter och tvingar hjärnan att försöka strukturera. Så här ungefär minns jag mitt 90-tal:

Mitt ölintresse vaknade i mitten av 1980-talet, då jag fick arbete på Apéritif, en branschtidning för restauranger, barer och alkoholimportörer. Det är svårt idag att föreställa sig hur dryckesbranschen såg ut då. Därför lite bakgrund.

Svenskt öl var inte riktigt rumsrent och hade helt berättigat ett ganska dåligt rykte, för det var ganska smaklöst och dracks egentligen bara för den törstsläckande procenten. Regleringar för alkohol har ”alltid” funnits! 1903 började öl beskattas och 1922 förbjöds starköl utom som receptbelagd medicin, men efter att motboken avskaffades 1955 och starköl tilläts på Systembolaget, ökade ölkonsumtionen i landet. 1965 kom till mångas glädje Mellanölet, som såldes i livsmedelsbutiker och gjordes mycket reklam för. Följden blev både 18-årsgräns och att all reklam för alkohol i tidningarna förbjöds och 1977 förbjöds mellanölet förstås. En strikt och många gånger obegriplig alkoholpolitik rådde och svenskarna drack sitt trista öl från den handfull bryggerier som fanns kvar i Sverige. Man skulle kunna säga att det jäste i Ölsverige och bryggerierna jobbade hårt för att försöka höja intresset och statusen för öl. Uppstickarbryggeriet Spendrups lanserade licensbryggda Löwenbräu, bryggt efter tyska renhetslagarna och 1988 utsågs den förste ölkrögaren av Svenska Bryggareföreningen. Branschtidningarna var tillåtna att ha alkoholreklam och det var ungefär här mitt liv som ölskribent började.

Många av ölimportörerna i Sverige var gamla vinhandlare innan monopolet Systembolaget föddes och de behöll kontakterna med sina gamla leverantörer som agenter. Utländska bryggerier ville gärna in i restaurangvärlden i Sverige, trots att försäljningen till allmänheten nu skedde via Systembolaget, som vid den här tiden verkade se öl som något som katten släpat in. Vi journalister på dryckestidningarna överöstes med info, varuprover, inbjudningar till ölprovningar, bryggeribesök och resor till utländska bryggerier, vilket kändes otroligt spännande och gjorde oss till tappra kämpar för ölens framtid i landet. Ölen mot vinet – lite som David mot Goliat. Min första ölresa gick till Berliner Bürgerbrauerei i dåvarande Östberlin och den följdes av många fler. Vi var många skribenter med både nyvaknande och gammalt ölintresse, som tack vare vår mycket engagerade ordförande Eric Källgren startade Sveriges Ölskribenter och skrev så mycket vi kunde om alla roliga öl som kom in på pubarna och Systembolaget. För Stockholms del skedde ett jättelyft när Marianne Wallberg, affärskvinnan från Östermalm som tidigare bara sippat Chablis, upptäckte hur fantastiskt öl kunde vara och helt enkelt startade Stockholm Beer Festival! Nja, enkelt?  Hon tog kontakt med Svenska Bryggareföreningen och landets större bryggerier för att få stöd för sin idé, men deras skepsis var stor. Det är alldeles för känsligt alkoholpolitiskt! Varför ska man hjälpa konkurrenter? Det går inte att få tillstånd! Det finns ingen ekonomi i det! Det kan urarta till rena fylleslaget och kan bara bli ett fiasko! fick hon höra. Men hon gav sig inte. Stora som små bryggerier, agenter och utländska huvudmän och andra prominenta människor i branschen, ölkurs- och tävlingsledare, krögare  samt givetvis alla vi ölskribenter ställde upp. Och lokalpolisen hjälpte till att hålla ordningen och första Stockholm Beer Festival 1991 blev en euforisk succé! Marianne hade lyckats  med sin idé att få in ölen i finrummen och fick hela Ölsverige att växa, hoppas och frodas. Framtiden såg ljus ut!  Sverige närmade sig efter mer än 100 år en ölkultur som kunde jämföra sig med 1890-talets blomstringsperiod, om än med fler öl från övriga världen, och det typiskt svenska begreppet en stor stark började blekna. Visserligen var större delen av 1990-talet ett evigt kämpande för hela ölbranschen mot alkoholmyndigheternas översittarfasoner och konstiga regler, men pubar och mikrobryggerier växte upp och Stockholm stod sig, när det fantastiska årtiondet var slut, helt i klass med övriga ölstäder inom EU.

Det var i alla fall så jag minns mitt 90-tal!”

En av de roligaste och mest intressanta intervjuerna jag gjorde för det här numret var när jag i våras ringde upp Misse Ljungström för att göra research. Det blev ett nära två timmar långt samtal där Misse berättade om sin tid som journalist, hur ölscenen såg ut och vad hon drack under 90-talet. Samtalet följdes upp av ett långt sms från Misse som inleddes så här: Hej Johan! Roligt att tala med dig! Jag har nog inte pratat så länge i telefon sedan jag var tonåring tror jag. Sms:et avslutades Vi hörs! Skål! Misse

Några dagar följdes sms:et upp med ett mail:

Hej Johan! Jag upprepar – det var jättekul att prata med dig och det väckte såklart massor av minnen. Minnen som förstås är helt ointressanta för de flesta, men som fick mig

att vilja förtydliga lite grann om hur jag uppfattade den tidsanda som rådde i Stockholm. Det skulle förstås kunna bli en hel bok, eller flera, men jag skrev dem i någon slags kolumnform och om du vill ha den är det jättekul. Jag vet ju inte hur din tidning riktigt ser ut, men om den passar in så är den givetvis gratis. Det finns naturligtvis många människor som borde nämnas men bara de skulle ju fylla en hel katalog, så därför har jag bara tagit med namn på två personer. De är de som betydde mycket för mig som ölskribent. Vi hörs.

Det är den krönikan som du förhoppningsvis läste innan du bläddrade vidare till detta uppslag och jag kan lova att Misse sitter inne på en hel del historier från tiden innan ölboomen blommat ut på riktigt.

Du skriver i din text om pressresan till Östtyskland som väckte ölintresset hos dig. Berätta mer.

– Det var då jag på allvar upptäckte hur roligt det var med utländskt öl. Det började med att DDR, östtyska ambassaden, bjöd in till ölträff här i Stockholm som sedan följdes upp med pressresan till Berliner Bürgerbräu. Det hade lättat lite på restriktionerna i Östtyskland då och vi kom till Östberlin en hel drös för att titta på bryggeriet och dricka öl. Vilket var oerhört spännande, det var ju bakom järnridån. De hade Walter Ulbricht på väggarna i kontorsrummen och vi fick titta på muren från östsidan. Bara det var en upplevelse. Man fick inte gå närmare än 100-200 meter och muren var kritvit på den sidan jämfört med på västsidan där det var världens finaste graffitivägg. På den resan var vi ganska många som upptäckte hur roligt det var att åka på pressresa.

Det var i samma veva som vi bildade Sveriges Ölskribenters förening och vi åkte på fler pressresor, bland annat till Kaltenberg och Pripps humleodlingar i Hallertauer. Där vaknade åtminstone mitt intresse för öl. Från att bara ha smuttat och tyckt det var gott så blev det ett riktigt intresse som växte ganska fort, berättar Misse.

Som journalist på dryckestidningen Apéritif hade hon en plattform för att sprida ölkunskapen vidare till fler.

– När tidningen såldes till Tidningsmakarna, och jag såldes med den, blev jag redaktör och utvecklade den och skrev mer om öl. Min chef Rune Struck intresserade sig även han för öl vid den här tiden och uppmuntrade mig, vilket jag inte hade blivit innan när det kom till öl utan då var det bara vin som gällde. Rune gav till och med ut kokboken Mat & Öl, redan 1985. Det här var under tiden när det fanns fem bryggerier och de sålde hyfsat mycket öl allihopa. Så folk drack öl på den tiden också men inte i de finare salongerna, fast ölen gick ju åt ändå så det fanns ingen tanke på att höja kvaliteten. Det fanns öl som du inte skulle kunna drömma om att det ens fick kallas öl.

Var det någon som stack ut som extra usel?

– Ja, Vårby-ölen stack ut i att vara dålig. Det bryggeri som senare köptes av Spendrups. Man skojade och kallade Vårby-öl för ”smältvatten från E4:an.” Det var ett allmänt skämt på 60-talet.