Kvinnorna på Münchenbryggeriet

“Så råddes synen på kvinnan att hon först och främst hade ansvar för hem och barn. Så när hon går ut i industrin och får arbete om hon är ogift så finns fortfarande den här uppgiften att kvinnors roll i samhället först och främst är att ta hand om barn. En syn som lever kvar långt in på 60-talet. Så det här är ett argument för disponent- och kapitalägarna att om man betalar kvinnor lika mycket som männen då blir kvinnor ekonomiskt självständiga och då hotas hela normen i samhället, att man ska bilda familj. Där familjen som institution är när mannen går ut och arbetar och kvinnan är hemma och tar hand om barnen.”

Under 1860-talet flyttade många kvinnor och män från Dalarna till Stockholm. Att de lämnade sin hembygd berodde på den stora fattigdom som rådde, jordlotterna ansågs väldigt magra och det gick inte längre att försörja sig på lantbruket. I Stockholm däremot rådde arbetskraftsbrist. Många av kvinnorna fick arbete på Stockholms olika bryggerier varav Münchenbryggeriet var ett.   

– Både gifta och ogifta kvinnor arbetade där, vilket framkom när kvinnorna hellre ville ha betalt i ackord än i timpenning eftersom det gav större möjlighet att disponera sin tid och sköta om sina hem, berättar sociologen och forskaren Eva Schmitz, som forskat om kvinnornas fackliga kamp vid sekelskiftet.

Vid sekelskiftet ökade andelen kvinnor stort på München-bryggeriet. 1868 arbetade 25 män och 7 kvinnor, samtliga från Dalarna, här. 1890 var det 80 män och 25 kvinnor och tio år senare 224 män och 113 kvinnor.

– Kvinnornas intåg i bryggerierna skedde när ölet började tappas på flaskor. Tidigare hade det sålts enbart i tunnor och då behövdes inte så mycket folk till tappningen. Bryggeriindustrin var också en säsongindustri, folk drack mer öl på sommaren och under julen. Det innebar att bryggerierna ofta anställde tillfällig personal, särskilt för sådant som sköljning och tappning som ansågs vara kvinnogöra. Det var arbetsuppgifter som inte krävde någon yrkesutbildning och som betraktades som låglönearbete. 

Efter sekelskiftet sjönk andelen kvinnliga anställda. Det berodde på introduktionen av den så kallade 100-tapparen och 100-korkaren år 1901. Med den anordningen kunde man tappa 100 flaskor samtidigt. Införandet av nya maskiner och arbetsmetoder ledde till att många arbeterskor blev utan arbete, då det var männen som fick sköta dessa maskiner.

– Detta hände i så gott som alla fabriker. När nya maskiner introducerades var det alltid män som fick arbeta med dem, aldrig kvinnorna som istället fick ’nöja sig’ med de gamla maskinerna. Arbetsuppgifter som syning och etikettering utfördes fortfarande för hand och var fortfarande kvinnojobb. År 1910 när det nya systemet införts helt och hållet arbetade 61 kvinnor och 216 män på Münchenbryggeriet.

Arbetsdagarna var långa vid denna tid. 1890 kunde arbetstiden vara upp till 70 timmar i veckan, mellan 13–16 timmar per dag. 1892 kortades arbetstiden till 11,5 timmar per dag efter en strejk och året därpå med ytterligare 90 minuter till 10 timmar per dag. Dock gällde kravet inte kvinnorna eftersom lönerna inte betalades på samma sätt.

– De manliga bryggeriarbetarnas avtal utgick från månads- och timlön medan kvinnorna fick styck- eller ackordslön. När arbeterskorna ville återansluta sig till Avd. 1 av Bryggeri-industriarbetareförbundet, efter att ha blivit uteslutna för att de inte hade råd att betala fackföreningsavgiften, ställde styrelsen krav på att de skulle återgå till timpenning. Listor skickades ut till de olika bryggerierna där kvinnorna skulle yttra sig. Resultatet blev att 179 arbeterskor uttalade sig för en egen avdelning och 122 för att stanna kvar i avdelning 1. Bryggeriarbeterskorna ställdes här inför en väldig press. De hade hela tiden velat vara kvar i den gemensamma avdelningen men konfronterades samtidigt med sin ekonomiska situation, där ackordsarbete sågs som en större möjlighet att arbeta och samtidigt hinna med sitt familjeansvar. Därmed var Avd. 15 bildad. Samtidigt blev det nu möjligt att driva de krav som berörde särskilt kvinnors intressen. Avd. 15 blir, såvitt jag har sett, den enda fackliga avdelning som konsekvent arbetar för kvinnors rösträtt och de drar sig inte för att samarbeta med och bjuda in den borgerliga kvinnorörelsen, säger Eva Schmitz.

Bara ett år efter grundandet 1902 är 388 kvinnor anslutna, vilket är samtliga bryggeriarbeterskor.

Vad betydde Avdelning 15 för kampen för kvinnlig rösträtt? 

– Det går inte att ge ett entydigt svar på Avd. 15:s betydelse för rösträttskampen, eftersom det endast finns dokumenterat enskilda händelser kring deras arbete med frågan. Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SAP, slog vid bildandet fast att kravet på allmän rösträtt gällde både för män och kvinnor, men i kampen kom den manliga rösträtten i förgrunden hos den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Det ledde till att de socialdemokratiska kvinnorna agerade via sina kvinnoklubbar och Anna Johansson-Visborg, som var Avd. 15:s ordförande, agiterade för kvinnlig rösträtt inom den fackliga rörelsen i samarbete med Stockholms Allmänna Kvinnoklubb. Det första mötet ägde rum omedelbart efter storstrejken 1902, som var en mobilisering för rösträtten, dock främst den manliga. Anna Lindhagen från kvinnoklubben hade bjudits in till avdelningens fackliga möte och talade om kravet på kvinnlig rösträtt vilket mottogs med stort bifall.

Vid SAP:s partikongress 1905 avslogs motionen om att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle kräva allmän rösträtt även för kvinnor med siffrorna 96 röster mot 66. De socialdemokratiska kvinnorna krävde att partistyrelsen skulle sammankalla till en extra kongress för att ompröva partiets ställning till kvinnlig rösträtt. SAP lät förslaget gå ut till omröstning bland arbetarkommunerna i landet, men majoriteten avslog kvinnornas begäran om extra kongress.

I denna kamp deltog också Avd. 15 som vid ett av sina möten ställde sig bakom förslaget om en extra partikongress för att diskutera kvinnlig rösträtt år 1906.  Vid förstamajdemonstrationen samma år bar de också fanan ”Kvinnans politiska rösträtt”.

Anna Johansson-Visborg var även organiserad i gruppen ”Mullvadskommittén för kvinnlig rösträtt” som arrangerade flera möten i frågan. Det berättas också att hon på egen bekostnad tryckte upp ett av de föredrag som hölls och som hon menade behövde spridas till fler. Med all sannolikhet spred hon denna hos bryggeriarbeterskorna.

Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR) hade bildats år 1902 och leddes av en krets medelklasskvinnor med liberala värderingar. Ambitionen var dock att vara klassöverbryggande och partipolitiskt neutral. Avdelning 15 tvekade inte att samarbeta och man deltog ibland vid varandras möten, som när LKPR-ordföranden Anna Whitlock höll föredrag år 1907. 

Outtröttligt fortsatte Avd. 15 att driva rösträttsfrågan inom fackföreningsrörelsen. År 1912 organiserade de ett fackligt möte med temat ”Rösträtten och dess betydelse för kvinnorna” där Else Kleen talade och uppmanade bryggeriarbeterskorna att ansluta sig till Föreningen för Kvinnans politiska rösträtt.

Vem var Anna Johansson-Visborg?

– Anna Johansson-Visborg kom till Stockholm utställningsåret 1897 och fick snart anställning på Hornsbergsbryggeriet. Snabbt blev hon medveten om orättvisorna gällande kvinnors situation i förhållande till männen, vilket ledde till att hon organiserade sig i Avd. 1 Bryggeriindustriarbetare-förbundet. I rollen som ordförande i Avd. 15 blev hon drivande i frågan om kravet på lika lön för lika arbete, mot nattarbetsförbud för kvinnliga arbetare och för kvinnors rösträtt. Anna Johansson-Visborg var en av ledarna för de fackligt aktiva kvinnorna under decennier. Hon förde in kvinnofrågorna i den fackliga kampen. Det gjorde hon genom att både i det lokala fackliga arbetet och på förbundskongresser återkommande ta upp specifika kvinnofrågor.

Vid Svenska Bryggeriarbetar-förbundets första ordinarie kongress i Stockholm 1902 är en kvinna representerad: Anna Johansson-Visborg. 1906 valdes hon in i Bryggeriarbetareförbundets styrelse och blev kvar där i trettio år, som den första och enda kvinnan under alla tre decennierna. Sin första fackliga kongress deltog hon i 1908. Avd. 15 hade skickat in tre motioner, varav en om lika lön för kvinnor och män. Det var första gången den kom upp på en förbundskongress. Motionen bifölls inte. Året efter, 1909, lämnade Anna Johansson-Visborg in en motion om lika lön för lika arbete till LO:s kongress. Svaret blev att man i princip är för lika lön men att ålägga avdelningarna att driva detta finner kongressen sakna befogenhet för. Avd. 15 fortsatte ställa samma krav på kongresserna men deras motioner avslogs. Anna kämpade också för kvinnors rätt till arbete. När den gifta kvinnans rätt till arbete ifrågasattes under 1920- och 30-talen inledde hon med ämnet på ett fackföreningsmöte varpå mötet protesterade mot denna riktning. Hon uppmanade även medlemmarna att besöka ett möte med borgerliga kvinnor som skulle behandla den gifta kvinnans rätt till arbete utanför hemmet. Anna förklarade ”att hon aldrig skulle kunna medverka till några lagar eller bestämmelser, vilka avstänga kvinnorna från arbete… Arbetslösheten avhjälptes ej genom klasslagar mot kvinnan”.

Varför var det problematiskt att samarbeta med högerkvinnorna i frågan? 

– År 1908 skrev SAP in kvinnlig rösträtt i sitt program till riksdagen efter påtryckningar från kvinnorna i kvinnoklubbar och enskilda fackliga avdelningar. Motståndet hos SAP att aktivt arbeta för kvinnors rösträtt fick säkerligen flera socialdemokratiska kvinnor och enskilda fackligt aktiva kvinnor att gå med i LKPR. I en bok över arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer berättas att Anna Johansson-Visborgs samarbete med kvinnorna i LKPR inte var oomstritt och att de socialdemokratiska kvinnorna som var aktiva inom denna förening fick en del kritik. Konkret vad detta handlade om har jag inte studerat, men det troliga var att det förväntades av kvinnorna inom arbetarrörelsen att främst vara lojal med denna, även om rörelsen inte alltid agerade för kvinnors intressen. En annan fråga var nattarbetsförbudet mot kvinnliga arbetare som de socialdemokratiska kvinnorna och bland annat Avd. 15 kämpade emot. Lagen gick igenom i riksdagen år 1909 och kvinnorna fick kritik från SAP för att de samarbetade med Fredrika Bremerförbundet och därmed gick “högerns ärende”. Effekterna av lagen blev, precis som kvinnorna väntat sig, att antalet kvinnor minskade i vissa yrken.

1925 bildades Kvinnornas Fackliga Sam-organisation, där Johansson-Visborg var ordförande, vars uppgift var att organisera studier för kvinnor samt behandla fackliga kvinnofrågor. Det är medlemmar från Avdelning 15 som bildar och driver tidskriften Arbetets Kvinnor, en facklig kvinnotidskrift som ges ut av Landsorganisationen mellan 1927 och 1941.