Search
Hur staten fördärvade ölkulturen
Share Tweet Email

Hur staten fördärvade ölkulturen

Encyclopedia
2022 01 15    12:59
Redaktion

De senaste åren har en ölkultur mödosamt återskapats i Sverige. I dag finns cirka 450 ölbryggerier utspridda över landet, en siffra som påminner om bryggeriernas guldålder vid sekelskiftet 1900. Man kan lätt glömma att det bara har gått några decennier sedan staten var på väg att ta över hela bryggeribranschen, och statliga Pripps var en symbol för socialiseringsiver och viljan till förstatligande av näringslivet.

Text Nils Johan Tjärnlund

Ursprungligen publicerad i c/o HOPS #26 – Höst 2021

snart tio år har vi levt mitt i en bryggeriboom och fortfarande startar mer än ett nytt ölbryggeri i veckan. 2020 drog ytterligare 40 bryggerier igång verksamheter, trots att många trodde att året skulle bli det första på drygt 30 år där antalet minskade.

Det jäser och skummar alltså ordentligt i källare runtom i Sverige. Men fortfarande kastar svenskarna lystna blickar på ölkulturen i England och Belgien eller på andra sidan Östersjön: i Tyskland, Polen och Tjeckien. Här hemma måste ölkulturen uppfinnas på nytt, trots att Sverige i början av 1900-talet hade en blomstrande bryggeriindustri och trots att öltraditionerna har djupa rötter både i städerna och på landsbygden.

Öl bryggdes både till fest och vardags i slott, kloster och bondgårdar. Det var ombesjunget av diktare som Stiernhielm, Bellman och Karlfeldt. Just Bellman skrev faktiskt ganska många rader om öl – inte bara om vin och arrak – vilket litteraturforskaren Carina Burman har lyft fram i sin bok Dubbelt öl ger gott humör. Det dubbla ölet med hög humlehalt var starkt och berusande. Öl ansågs till och med hälsosamt och näringsrikt i slutet av 1700-talet – detta i en tid då vattnet kunde vara hälsovådligt att dricka.

Industrialiseringen gav nya förutsättningar för ölet som kulturdryck på 1800-talet. Bryggerinäringen och det nya hållbarare lagerölet var en kulturell import från Tyskland och Centraleuropa: allt från bryggmästare och tekniker, maskiner, arkitektur och reklam till de nya schweizerierna och den moderna restaurangbranschen hämtades därifrån. Det sociala livet och umgängesformerna i Sverige förändrades.

Det bayerska lagerölet tillverkades först på Tyska bryggeriet i Stockholm, grundat 1843 av Fredrik Rosenquist af Åkershult med den bayerskfödde Franz Adam Bechmann som bryggare. Öl blev en modedryck och fick draghjälp av drottning Josefina, som också var född i Bayern. (Läs mer om det med start på sidan 24.) Till och med den spirande nykterhetsrörelsen omhuldade öl och vin. Det var brännvinet och det utbredda supandet som ansågs fördärvligt, medan man på de så kallade nykterhets-värdshusen kunde beställa ett glas vin eller ett stop öl.

Välkända affärsmän satsade i den nya branschen. Ett exempel är bankmannen André Oscar Wallenberg som 1857 var en av grundarna till Sundsvalls första industriella ölbryggeri. Ett annat exempel är Wallenbergs största investerare vid grundadet av Stockholms Enskilda Bank, Johan Wilhelm Smitt som från 1860-talet var majoritetsägare i S:t Eriks Bryggeri. I Göteborg hette bryggarkungen Johan Albrecht Pripp, som 1828 grundade sitt bryggeri på Stampen när han började arrendera det Brembergska bryggeriet. Först 1844 hade han råd att köpa loss anläggningen och investerade sedan metodiskt och långsiktigt i ny teknik. Vid mitten av 1800-talet var Pripps bryggeri det största av Göteborgs cirka 20 bryggerier.

Bryggerierna blev en självklar del av stadsbilden, ofta uppförda i tidens pampiga industriarkitektur med drag av medeltida borgar. Ibland drev bryggerierna egna värdshus som blev populära mötesplatser. Liksom i Tyskland kunde man i Sverige söka sig till en Bierstube eller en Biergarten sommartid.

Men mot slutet av 1800-talet började de nykterhetspolitiska vindarna blåsa allt starkare. Nu tog absolutismen över nykterhetsföreningarna med krav på regleringar, högre skatter och ett stopp för alla alkoholhaltiga drycker. Opinionen fick fäste inom de socialistiska och frisinnade folkrörelserna.

Deras främsta mål var att sätta stopp för starkspriten, men även öl började ses med allt större misstro. Nykterhetsvännerna i riksdagen gjorde sitt bästa för att reglera och förhindra bryggeriernas expansion. År 1903 klubbades en kännbar beskattning av maltdrycker.

Under första världs-kriget infördes på försök motboken, ett ransoneringssystem som reglerade svenskarnas inköp av sprit och vin. Samtidigt skapade läkaren Ivan Bratt ett statligt monopol av de privata vin- och sprittillverkarna, Vin- & Spritcentralen. Syftet var främst att få bort de privata vinstintressena, men i stället uppstod en kassako för staten. Bratt tog också initiativ till folkrestaurangerna, som blev Stockholms Allmänna Restaurangaktiebolag – i folkmun kallat SARA-bolagen. Det utvecklades med tiden till ett slags statlig folkhemsrestaurang och omfattade bara i Stockholm ett trettiotal krogar.

Motboken blev permanent 1919. Som en del av motbokssystemet infördes nykterhetsnämnder i kommunerna. Nykterhetsnämnderna utredde anmälningar om onykterhet och beslutade om åtgärder, till exempel att personer skulle tas in på alkoholistanstalter. Anmälningarna kunde komma från arbetskamrater, grannar eller anhöriga och systemet skapade grogrund för angiveri och förtal. Inte förrän 1974 avskaffades nämnderna.

Även bryggerierna oroade sig för ett förstatligande, men så långt gick det inte. Däremot infördes 1917 ett koncessionssystem som under flera årtionden inte beviljade några nya tillstånd för starkölsbryggerier. Koncessiontvånget blev i praktiken ett förbud mot nya bryggerier. Myndigheterna insåg att det riskerade att hämma konkurrensen och skulle leda till monopolliknande tendenser, men fördelen att lättare kunna kontrollera branschen vägde över. Samtidigt infördes en lag om försäljning av starköl som motsvarade den för sprit och vin. Starköl betraktades nu som rusdryck. De nya reglerna ledde till att bryggerierna upphörde med starkölsproduktionen och i stället började satsa på den alkoholsvagare pilsnern.

Kampen om nykterheten blev alltmer polariserad. Saken ställdes på sin spets i den så kallade förbudsomröstningen, den första svenska folkomröstningen, 1922. Med knapp marginal förlorade de som förespråkade en total torrläggning. Siffrorna blev 51–49. Det var främst i storstäderna med många serviceyrken som man gick emot förbudet, medan landsorten i särskilt Jönköpings län och i Norrlandslänen röstade för.

Trots utfallet i folkomröstningen följde skärpta restriktioner. Ett starkölsförbud hade diskuterats i flera år. Starkölet var mer välsmakande och fylligt, men det var också en bov till fylleriförseelser hävdade motståndarna. På grund av ransoneringen av råvaror hade starköl i stort sett inte tillverkats sedan första världskriget. Överintendentsämbetet i Stockholm påpekade att det skulle vara lättare att införa ett förbud nu eftersom ”allmänheten under en längre följd av år fått undvara detta njutningsmedel”. Våren 1922 lade den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting fram ett förslag om tillfälligt starkölsförbud, som gick igenom utan votering i första kammaren, och från 1923 blev starköl endast tillåtet för export till andra länder samt som apoteksvara mot recept. Det lär ha funnits en del läkare som hade en frikostig syn på förskrivning av denna eftertraktade ”medicin”.

Vissa apotek sålde också paket för hembryggning. AB Leopardens Droghandel på Drottninggatan i Stockholm hade 1929 stor framgång med ”Hausbräu”, en sats med ingredienser importerade från Tyskland för att till husbehov brygga öl. Det framställdes i reklamen som inte bara en ”god måltidsdryck” utan också som ett ”stimulerande och stärkande hälsoöl”. Läkare hade rekommenderat Hausbräu för ”svaga, blodfattiga och nervösa personer samt vid fall av bleksot, nedsatt arbetsförmåga etc.”, hette det.

För bryggerierna var det nu tillverkning av klass II som gällde. Även detta öl kringskars av detaljerade bestämmelser och kunde vara svårt att få tag på i vissa delar av landet. I Umeå hade nykterhetsrörelsen en stark position, särskilt hos de frisinnade och vänstersocialisterna. Även inom Socialdemokraterna fanns nykterhetsvänner. När de tre vänsterpartierna för första gången fick majoritet i stadsfullmäktige år 1922 passade de på att införa det så kallade Umeåsystemet, en praktiskt taget fullständig torrläggning av staden.

Det enda näringsstället med spriträttigheter i Umeå, Stora Hotellet, förlorade sitt tillstånd. Åldersgränsen för innehav av motbok höjdes till 25 och skulle sedan höjas med ett år i taget (!). Det innebar att i framtiden skulle endast de som år 1923 hade uppnått 25 års ålder kunna få motbok i kontrollområdet, som omfattade södra Västerbotten. Dessutom sänktes maxtilldelningen från fyra liter till endast en liter per månad.

Umeåsystemet slopades redan 1927, men den restriktiva synen på utskänkningstillstånd kom att leva länge i den ”frisinnade huvudstaden”. Öl betraktades som en inkörsport till missbruk och fick inte säljas i vanliga affärer i Umeå. Ölkrogar av traditionellt slag, till exempel ölkaféer, var bannlysta. Matställen av gott renommé kunde få tillstånd att servera en tredjedels liter pilsner till gäster i samband med måltid. Först år 1954 kom en ny ölförsäljningslag som innebar att speceriaffärer i Västerbotten fick börja sälja pilsner.

I Sundsvall föddes ett annat koncept på 1920-talet: Sundsvallssystemet, en modell för att reglera ölutskänkningen i staden. Ett halvkommunalt bolag fick monopol på att driva stadens ölkaféer. Kommunen hade det bestämmande inflytandet och överskottet skulle gå till välgörenhet. För pengarna byggdes bland annat en ny läktare på Idrottsparken och ett ålderdomshem. Initiativtagare var Olof Alström, frisinnad chefredaktör för Sundsvalls Tidning, som ville få bort det privata vinstintresset från ölutskänkningen. Alströms idé uppskattades dock inte av godtemplarna, som uteslöt honom ur nykterhetslogen. År 1926 var det kommunala ölmonopolet förverkligat och Sundsvallssystemet spreds sedan vidare till ett 40-tal andra kommuner i Sverige. Sundsvallssystemet avvecklades gradvis från 1960-talet, men försvann inte helt
i Sundsvall förrän 1977.

Regleringar, skatter och den nedlåtande synen på öl med begrepp som ”pilsnerfilmer” och ”pilsnergubbar” gjorde det svårt att vidareutveckla ölkulturen. Det säger sig självt att branschen hade en svår situation. En överlevnadsstrategi blev att starta svagdricksbryggerier och att satsa mer på det alkoholfria sortimentet. Porlande läskedrycker som Champis och Pommac föddes ur motbokssystemet och fick sitt stora genombrott på 1920-talet.

Inte blev bryggeriernas lönsamhet bättre av att Socialdemokraternas finansminister Per Edvin Sköld 1940 införde punktskatter på lättöl och läskedrycker – skatter som inte togs bort förrän under den borgerliga regeringen på 1990-talet.

Svårigheterna ledde till att många mindre bryggerier slogs ut eller gick samman. För att klara lönsamheten förekom hemliga samarbeten i karteller där bryggerier kom överens om priser och service till kunderna, till exempel om kostnader för isleveranser, och slöt avtal om försäljningsområden och kvoter. Men under åren efter andra världskriget kom många nya idéer i svang, bland annat i synen på konkurrens. Staten började registrera kartellsamarbeten för att få näringslivet att frivilligt avstå samarbeten och 1954 infördes en ny konkurrenslagstiftning som bland annat ökade pressen på bryggeriindustrin. Det ledde till att intresseorganisationen Bryggeriidkareförbundet upplöstes 1956 efter ett halvt sekel.

Från olika håll började man också ifrågasätta den rådande alkoholpolitiken. I fokus för debatten stod den omstridda motboken. Byråkratin växte och kontroll-systemet sågs som ett slöseri med tid och pengar och som ett allvarligt hot mot den personliga integriteten. Inte ens nykterhetsrörelsen var nöjd. Motboken hade snarare lett till en högre alkoholkonsumtion eftersom i stort sett alla innehavare köpte ut hela ransonen.
Dessutom visade det sig att tre fjärdedelar av alla fylleri-förseelser orsakades av personer som saknade motbok. Det var inga svårigheter att få tag på svartsprit.

År 1954 kom den nya rusdrycksförsäljning-förordningen. I korthet innebar den nya lagen att motboken avskaffades och att alla regionala systembolag slogs ihop till ett gemensamt statligt bolag, AB Nya Systembolaget. Dessutom upphävdes starkölsförbudet. Förändringarna trädde i kraft den 1 oktober 1955.

Starkölsförsäljningen orsakade kaos de första dagarna och lagren tömdes på bryggerierna, som gick för högtryck. Vissa såg det som en ny frihetstid, men reglerna gjorde det svårt för mindre bryggerier att konkurrera. Systembolagets försäljningsområden och de nya möjligheterna till distribution gynnade de regionala bryggerikoncerner som hade börjat ta form, främst Pripp & Lyckholm i Västsverige och Stockholmsbryggerier i östra Sverige. Eftersom de hade en geografisk spridning utanför sina egentliga hemmamarknader kunde de få oktroj hos Systembolaget i flera regioner och kunde på sikt bygga upp rikstäckande varumärken.

Uppköp av småbryggerier hade pågått länge, men på 1950-talet gick fusionstakten allt snabbare. Stockholmsbryggerier gjorde bland annat bryggeriförvärv i Östergötland, södra Småland och Blekinge. Samtidigt växte Pripp & Lyckholm genom att förvärva Apotekarnes Förenade Vattenfabriker, den värmländska bryggerikoncernen Svea, Smålands Bryggerier i Jönköping och Norlings Bryggeri i Örebro med flera. I Skåne dominerade Malmö Förenade Bryggerier.

Vägen verkade utstakad mot en allt större koncentration. I början av 1960-talet följde den största fusionsvågen då bryggerikoncernerna i Göteborg, Malmö och Stockholm började förhandla om ett samgående och 1964 gick samman till Pripp-Bryggerierna AB. Huvudkontoret förlades till Stockholm, medan styrelsen fick sitt säte i Göteborg. De många turerna i denna process har Peter Sandberg utrett i sin doktorsavhandling Kartellen som sprängdes (Göteborgs universitet, 2006).

Motiven till storfusionen var flera, men den hotande konkurrensen från utländska bryggerier sågs som ett av de viktigaste. Sverige var sedan 1960 medlem av frihandelsorganisationen efta. Ledningen för Pripp-Bryggerierna ansåg att branschen behövde en mer rationell företagsstruktur för att överleva och menade att koncentrationen var blygsam i ett internationellt perspektiv. I SvD befarade ledarsidan dock att storfusionen på sikt skulle kunna ge regeringen ett alibi för att förstatliga koncernen. I landsortspressen såg man pessimistiskt på möjligheten för de mindre fristående bryggerierna att hävda sig i konkurrensen.

Svenskarna hade gått in i en ny tid med ungdomskultur från USA, rock- och popmusik, televisionens genombrott och de första charterresorna. Det fanns en vilja att pröva något nytt efter årtionden av förbudsmentalitet. Ett stort genombrott för bryggeribranschen och för ölkonsumenterna var mellanölsreformen 1965. Mellanölet med en alkoholhalt på cirka 4,5 volymprocent (3,6 viktprocent) började säljas i vanliga livsmedelsbutiker med en åldersgräns på 16 år. Bryggerierna hade laddat upp och redan från start fanns ett trettiotal olika varumärken att välja på från bryggerier över hela landet.

Från Svensk Bryggeritidskrift såg man med tillfredsställelse på de nya tiderna. Mellanölet var framför allt en frihetsreform och en smakfråga. Den höjda alkoholhalten kunde ses som försumbar, men innebar i själva verket ”en dryck av den välbalanserade typ som sedan länge runtom i världen befunnits vara det mest ’lagoma’ och därför i längden det bästa ölet. Att efter 50 år åter få rätt att inom det egna landets gränser i sina egna butiker få köpa ett riktigt svenskt öl – det måste kännas som en, om ock senkommen, myndighetsförklaring och som en befrielse från svårförståeliga regleringsföreskrifter.”

Mellanölet fick en stor genomslagskraft och ledde till en ökad försäljning för de stora och medelstora bryggerierna. Efter några år motsvarade mellanölet hela två tredjedelar av bryggeriernas försäljning. Den befarade invasionen från utlandet uteblev, även om importen ökade markant, och det var första gången som svenska konsumenter på allvar fick en möjlighet att bekanta sig med utländska ölsorter.

I Västsverige gjordes till och med försök med starköls-försäljning i livsmedelsbutikerna från november 1967 till juni 1968. Även här var åldersgränsen 16 år och utvärderingen visade på ett ökat ungdomsfylleri.

De nya tiderna gjorde det möjligt för regionala bryggerier att växa sig starkare igen. Några kända exempel från 1960-talet är Tingsryds bryggeri i Småland, Bryggeri AB Falken i Falkenberg och AB Sundsvallsbryggerier. Tingsryd gick i bräschen för att sälja öl på burk och använde sig av innovativa marknadsföringskampanjer i samarbete med reklamfirman Gumaelius. Bryggeriet väckte sensation genom originella skyltningar och påkostade annonser och satsade hårt på Stockholmsområdet med reklamshower på Rigoletto och Operakällaren. Tingsryds framfart oroade Pripps, som lyckades förvärva bryggeriet på 1970-talet.

Ledningen för Pripps såg vid den här tiden med viss ängslan på framtiden. Det populära mellanölet hade blivit en het potatis och den statliga alkoholpolitiska utredningen skulle förmodligen föreslå ett förbud. Dessutom ville regeringen begränsa alkoholreklamen. Några av de hårdaste kritikerna mot mellanölet fanns i Centerpartiet. Centerledaren Thorbjörn Fälldin menade att mellanölet var en fara för ungdomen. Folkpartiet ville å sin sida införa det svagare folkölet.

Pripps motdrag blev att skapa ett förvaltningsbolag, Pribo, och att bredda koncernen. Pribo gick in i konserv- och köttbranschen genom att bland annat köpa upp Abba, Fyrtornet, Lithells korv och några fiskgrossister. En annan nisch blev fritidsbranschen där Pribo köpte Albin Marin i Kristinehamn och flytvästtillverkaren Elof Malmberg i Gävle.

Men själva juvelen, dryckesbolaget Pripps, började alltmer bli en belastning. Dessutom talades det allmänt om ett förstatligande av öltillverkningen. Flera statliga kommittéer hade utrett frågan om socialisering. Den enklaste utvägen var att låta finansminister Gunnar Sträng ta över problemet, tycks ledningen för Pribo ha resonerat.

Förhandlingarna med staten gick under täcknamnet ”Projekt Caesar” och påbörjades troligen sommaren 1972. Staten lade ett riktigt skambud, ansåg Pribo, och samtidigt fanns en invit från danska Tuborgbryggerierna. Ett utländskt storägande i den svenska bryggeribranschen skulle dock bli svårsmält för den socialdemokratiska regeringen.

På hösten 1974 började det bli allt svårare att dölja de långdragna förhandlingarna. Pribos vd Nils Holgerson meddelade finansministern att ”det surrar av rykten på stan”. I oktober briserade så nyheten att staten var beredd att gå in i Pripps. DN:s ledarsida ansåg att det fanns goda skäl för staten att ta över riskerna i en bransch som redan var så hårt genomreglerad och att det även skulle bli tryggare för de anställda. Förhållandena påminde om hur det varit när staten under en högerregering övertagit Reymersholmsbolaget vid bildandet av Vin & Sprit, menade DN.

SvD:s ledarsida påminde om att bryggerierna delvis själva hade bäddat för det statliga ingripandet genom den hela tiden ökande koncentrationen. Socialdemokraten Rickard Sandler hade redan 1908 skrivit att ”den som trustifierar t.ex. vår sågverksindustri gör sig nästan förtjänt av en staty i socialismens Sverige”. Men SvD varnade för de principiella följderna. ”Det djupt oroande är … om man på sina håll inom näringslivet börjar att acceptera att en viss produktion skulle vara förbehållen statliga företag.” Dessutom fanns naturligtvis många bättre användningsområden för flera hundra skattemiljoner än att stoppa dem i ett ölbryggeri.

I november 1974 var förhandlingarna i hamn. Staten köpte 60 procent av Pripps för 225 miljoner kronor med option på ytterligare 40 procent inom tio år. Det innebar ett totalt värde på 375 miljoner. Samtidigt uppgick Tuborgbryggeriernas bud på hela företaget till 420 miljoner. Pribo sålde alltså till staten med en rejäl rabatt.

Motiven för affären var rent alkoholpolitiska, hävdade Gunnar Sträng. Eftersom staten redan ägde vin- och sprittillverkningen var det naturligt att fortsätta även med ölbranschen. Skarp kritik kom egentligen bara från Moderaterna. Eric Krönmark (M) menade att affären skulle bli dyr både för staten och för konsumenterna. Det fanns ingen anledning alls för staten att gå in i bryggeribranschen, dundrade Krönmark. Från Centerpartiet och Folkpartiet var det lugnare tongångar. Thorbjörn Fälldin (C) ansåg att det inte spelade någon roll för nykterheten vem som brygger ölet och Gunnar Helén (FP) hoppades att de fristående bryggerierna nu skulle skärpa konkurrensen. Men finansminister Sträng var nöjd och välkomnade fler bryggerier att höra av sig till staten om de var intresserade av att sälja.

Bara några veckor senare kom nästa storaffär. Pribo sålde hela moderbolaget till Beijerinvest, vilket innebar att Beijerinvest också övertog 40 procent av bryggerijätten Pripps. Frågorna var nu många. Var transaktionerna början till att förstatliga hela näringslivet på sikt? Pribo hade redan tidigare sålt läkemedelsfabriken Kabi till Statsföretag och Beijers samarbetade med statliga och  kooperativa företag inom byggmaterial. Statliga LKAB ägde en aktiepost i Beijerinvest. Ingen visste var gränsen skulle gå för statens expansionslusta.

Tillskottet av kapital gjorde att Pripps investerade i nybyggnader och ombyggnader. Bryggeriet i Sundsvall med tegelfasader från 1890-talet revs delvis och fick en ny utformning i plåt och glas. En rivningskula slungades mot disponentvillan i jugendstil tills byggnaden slutligen rämnade. Liknande scener utspelades i andra städer.

Samtidigt uppförde Pripps ett nytt jättebryggeri i Västra Frölunda. Invigningen skedde den 19 juni 1976. Flaggorna vajade i vinden och på banden skramlade ölflaskorna. Den nye ”storbryggaren”, finansminister Sträng, klippte bandet.

Under tiden förbereddes den gamla Prippska tomten på Stampen för rivning. De anrika lokalerna skulle försvinna i ett moln av rök och damm. Traditioner, hantverk och historia var inte längre mycket värt. Nu var det statlig stordrift som gällde. I framtiden skulle det bara behövas ett enda bryggeri i Sverige, ja kanske för hela Norden, hävdade regeringens experter.

Johan Albrecht Pripp hade grundat sitt ölbryggeri 1828. Han var en driven entreprenör i en tid av spirande näringsfrihet i Sverige. Knappast kunde han ha föreställt sig att hans namn i framtiden skulle bli förknippat med socialism och ett förstatligande av hela bryggeribranschen.

Mellanölsfrågan som levde vidare splittrade partierna och även riksdagens nykterhetsgrupp. 1976 drog det ihop sig till en avgörande votering i riksdagen. Finansminister Gunnar Sträng, som ju själv hade blivit storbryggare genom statens ägande i Pripps, lutade åt att mellanölet borde vara kvar. Ett bortfall av mellanölet skulle gräva stora hål i statens kassa. Men förbudstanken hade fått fäste inom socialdemokratin, särskilt hos de kristna falangerna.

Ölvännerna demonstrerade sin åsikt genom att dricka mellanöl till lunchen i riksdagens matsal. En av dem var Sten Sjöholm (FP) som i talarstolen anklagade sina kollegor för fanatism och naivitet. Alf Wennerfors (M) var mycket kritisk och menade att ett förbud var en skenåtgärd för nykterheten. ”Resultatet blir bara att vi får ett gränslöst dåligt öl till smak och kvalitet”, sade han.

Debatten böljade fram och åter i sex timmar innan leda-möterna med knapp majoritet röstade bort mellanölet. I nästa stund avslogs dessutom förslaget att införa det nya folkölet. Mellanölsförbudet var ett dråpslag mot bryggeriernas lönsamhet och många reagerade med bestörtning. Christer Skantze, direktör för Falkens bryggeri i Falkenberg, sade i DN att ”nykteristerna i riksdagen tog sin sista chans att klämma åt oss”. Gunnar Sträng ansåg att beslutet gick emot svenska folkets uppfattning och att det kom sig av att ”tron tagit över vetandet”.

Mellanölsförbudet, som trädde i kraft 1977, orsakade en ny kris för bryggerierna. En direkt följd blev att Pripps nu tog över två av de största konkurrenterna: Falkenbryggeriet i Falkenberg och Sandwalls i Borås. Pripps andel av marknaden ökade till 75 procent. Det KF-ägda Wårby hade 10 procent, Tillbryggerierna 8 procent och resten fördelade sig på sju fristående bryggerier.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) ville inte motsätta sig affären. Alternativet hade varit en nedläggning eller åtminstone minskning av verksamheten. Då var det ändå bättre att Pripps tog över bryggerierna som ett sätt att säkra sysselsättningen, hävdade NO. Med facit i hand blev det förstås neddragningar ändå. Produktionen på traditionsrika Sandwalls i Borås flyttades successivt över till Falkenberg och 1981 lades bryggeriet ned.

De mindre bryggeribolagen, ofta familjeägda, förde en ojämn kamp mot den statliga jätten. Bland annat ansåg de sig utsatta för ojusta konkurrensmetoder. Pripps använde sig av prisdumpning och särskilda förmåner för att mota bort de mindre bryggerierna från deras hemmamarknader, till exempel i Norrland där Pripps (än så länge) inte hade samma övertag.

Pris- och kartellnämnden* fick i uppdrag att utreda frågan. Rapporten visade att Pripps gav högre kvantitetsrabatter än småbryggerierna, särskilt på den norrländska marknaden. Utredningen visade också att alla bryggerier i hög grad gick i borgen för banklån till kunderna och att Pripps kraftigt hade ökat sina borgensåtaganden i Norrland. Henry Lundström, vd på Tillbryggerierna i Östersund, menade att den statliga öljätten gav rabatter som inte täckte företagets kostnader och att målet var att sänka konkurrenterna i Norrland. Pripps informationsdirektör Thomas Teichert förklarade dock att bolaget endast använde sig av gängse affärsmetoder.

Vid den här tiden fanns politiker och debattörer som ville att staten ensam skulle kontrollera ölproduktionen. Mönstret var tydligt och hade så varit ända sedan andra världskriget: staten tog ett allt större grepp om näringslivet och det verkade inte finnas någon hejd för socialiseringsivern. Angreppen kom på flera fronter. Nu lanserades också idén om löntagarfonder, en gradvis avveckling av det privata näringslivet, och Sverige verkade i snabb marsch vara på väg mot öststatssocialism.

Vad gällde framtiden för bryggerierna hade den statliga bryggeriutredningen lösningen klar för sig. De ännu fristående småbryggerierna i södra och mellersta Sverige måste slås ihop i två block, Sydbrygg och Bergslagsbrygg. I detaljerade anvisningar gjordes det klart vilka bryggerier som måste läggas ned och vilka som skulle få överleva. Ett statligt investmentbolag, Brygginvest, skulle få i uppdrag att genomföra samordningen och effektiviseringsåtgärderna.

Efter valet 1976 flyttade en borgerlig regering in på Rosenbad, men det verkade inte spela någon roll för synen på statens expansion – tvärtom. Utredningen hade föreslagit att Brygginvest till 51 procent skulle ägas av staten; den borgerliga regeringen drev igenom att Brygginvest skulle vara helt statligt. Industriminister Nils G Åsling (C) var övertygad om att utredningens förslag var vägen framåt för att klara småbryggeriernas problem och budgetminister Ingemar Mundebo (FP) menade att man skulle se inrättandet av Brygginvest som en kraftfull motåtgärd för att förhindra ett statligt monopol.

Över de privata bryggeriernas huvuden började staten nu se över vilka som borde få överleva och inte. Det fanns de som befarade att denna utslagning av mindre bryggerier bara var ett sätt att komma ännu närmare ett enda statligt bryggeri.

Ute i landet jäste motståndet, bland annat i Norrland. Den jämtländske entreprenören och högerpolitikern Sven O Persson, ”Sven Persa”, stod emot trycket från Pripps och bildade 1974 en regional koncern, Tillbryggerierna, med säte i Östersund. Perssons bryggerier låg som ett pärlband från Gävle till Luleå.

Ett annat exempel kan hämtas från Bergslagen där den nya generationen av bryggarfamiljen Spendrup började utveckla familjeföretaget Grängesbergs bryggeri. Bröderna Ulf och Jens Spendrup såg en framtid för bryggeribranschen. De hade på licens börjat tillverka tyska Löwenbräu och investerade i moderna maskiner och anläggningar. År 1979 lanserades det första ölet med namnet Spendrups på Café Opera i Stockholm, ett premiumöl med tjusig etikett som var inspirerad av champagnemärket Mumm. Med en ny marknadsföring började bryggarfamiljen Spendrup tvätta bort stämpeln på öl som något fult och förlegat.

År 1980 kom förslaget från Brygg-invest: 10 av Sveriges 22 bryggerier borde läggas ned. Återstående bryggerier utanför Pripps, men inklusive Pripps dotterföretag Falken, borde gå samman i ett bolag. Det kom kritik, bland annat från facket. Livs ordförande Bert Ekström, styrelseledamot i Brygginvest, ville i stället se ett statligt monopolföretag som köpte upp alla 22 bryggerier.

Pressen hade en resignerad ton. Till och med Svenska Dagbladets ledarsida skrev föga stridslystet: ”Det låter bra teoretiskt (…) Det kan inte vara meningen att en statlig myndighet – ty med en sådan måste man jämföra Brygginvest – utan vidare och utan motstånd skall bestämma över traditionsrika, enskilda företags öden. De skall självfallet ha sin chans att kämpa vidare på en fri marknad.”

Stödet var alltså inte översvallande och de enskilda företagarna var chockade. Sven-Erik Eriksson, ägare och vd i Banco-bryggeriet i Skruv med 55 anställda, menade i en intervju med SvD att förslaget var skräddarsytt för att Pripps skulle slå ut sina mindre konkurrenter. Enligt Brygginvest skulle hans bryggeri avvecklas, samtidigt som Eriksson hade planer för framtiden med nyanställningar och flera nya produkter. ”Det är Pripps som har överkapaciteten och inte småbryggerierna. Det ter sig löjligt att konkurrenterna ber oss lägga ned.”

Sven Persson från Tillbryggerierna var också missnöjd med förslaget. ”Visst finns det överkapacitet i branschen, men det kan man lösa på andra sätt”, sade han.

De utpekade bryggerierna gav sig inte så lätt. Hotelserna gav i stället förnyad motivation och småbryggerierna började vinna tillbaka marknadsandelar. Bancobryggeriet i Skruv gjorde 1981 en jätteaffär med landstingen i Stockholm, Malmö och Kristianstad värd 10 miljoner kronor, vilket säkrade sysselsättningen för lång tid framåt.

Inom jätten Pripps gjordes samtidigt fler neddragningar av den klassiska ölkulturen. Bland annat upphörde tillverkningen av starkölsportern Carnegie klass III. Några av Pripps mindre bryggerier med hängiven personal av den gamla stammen levde på övertid, som i Sundsvall och Arboga. De flesta hade inlett sin anställning i familjeföretag och knappast föreställt sig en framtid som statligt anställda.

I början av 1980-talet skulle Arbogabryggeriet med traditioner från medeltiden bort, trots lokalt motstånd. ”Det kommer efter som Arboga öl” var ett ordspråk känt över hela Sverige. Det saknades en ölkultur i Sverige, menade den siste bryggmästaren i Arboga, Karl-Axel Dahm, och att brygga öl i Sverige var en otacksam uppgift. ”Folket har icke alltid förstånd om vilket öl som är gott”, sade han. ”Svensken vill ha sött öl i flaskor med guldpapper, tvi vale!” Själv föredrog han beskt ljust öl, som det en gång bryggda Royal Pale Ale, en delikatess till våfflor med hjortronsylt.

Under tiden pågick alltmer invecklade diskussioner om hur bryggeribranschen skulle omstruktureras. En ny idé var att grunda ett nytt statligt bryggeri ägt av en stiftelse som skulle dela ut pengar till sociala och kulturella ändamål. Förebilden var hämtad från danska Carlsberg.

Samtidigt försökte de små uppstickarna konsolidera sig och kom med egna framåtsyftande förslag. Grängesbergs bryggeri (Spendrups) ville köpa det statliga Falken, men bolaget nekades att låna pengar av statliga Brygginvest för att genomföra rekonstruktionen. Brygginvest ville inte delta i finansieringen utan delägarskap eller annan kontroll. När Saléninvest senare lade ett bud på Falken blev det även då nobben från staten.

Det var tydligt att statsmakterna, nästan oavsett politisk färg, verkade ha bestämt sig för att staten skulle ha ensam kontroll över öltillverkningen. Nästa idé var att skapa ett paraplybolag för Pripps genom ett samgående mellan Pripps och statliga Brygginvest. Det skulle fungera som moderbolag för två till tre konkurrerande marknadsbolag, samtidigt som produktion och distribution skulle ligga kvar i moderbolaget.

Idén var med andra ord att skapa en konstlad konkurrens, ungefär som mellan Kanal 1 och TV 2 i Sveriges Television. ”En helt meningslös konkurrens – avsedd att lura beslutsfattare och myndigheter”, påpekade liberala Katrineholms-Kuriren. ”En konkurrens lika avslagen som en Prippsöl”, skrev Nerikes Allehanda.

Våren 1983 lade finansminister Kjell-Olof Feldt (S) fram förslaget i riksdagen. Staten skulle ha 75 procent av det nya bryggeribolaget och Volvo 25 procent. ”Jag förutsätter att det kommer att finnas fyra–fem bryggerier i Sverige även i framtiden. Regeringen vill ha kvar konkurrensen”, sade Feldt.

Det här var samma år som den stora striden stod om löntagarfonderna med massiva protester på gator och torg och debatten om statens inflytande började få en alltmer principiell karaktär. Det handlade om synen på vem som bör och får vara företagare i framtidens Sverige. Är staten verkligen bäst på allt eller ska det finnas konkurrens till gagn och valfrihet för konsumenterna, var frågor som ställdes. Varför ska staten överhuvudtaget driva bryggerier? Tidigare hade det funnits nykterhetspolitiska motiv, men nu verkade det mer och mer handla om strukturella och ekonomiska drivkrafter.

Kritiken började sippra fram inifrån Socialdemokraterna. Nationalekonomen och riksdagsledamoten Bo Södersten (S) varnade för en monopolsituation. Till och med kommunisternas Jörn Svensson (VPK) oroade sig för en strävan att slå ut lokala bryggerier med förlorade arbetstillfällen som följd.

De borgerliga partierna krävde avslag. Staffan Burenstam Linder (M) yrkade på en utförsäljning på börsen av statens bryggeriaktier. Centerpartiet målade upp ett alternativt scenario med en utveckling av små, självständiga bryggerier. Folkpartiet ville se privata konkurrensalternativ till Pripps. Även Näringsfrihetsombudsmannen satte ner foten. NO Torsten Löwbeer menade att regeringens planer riskerade att ge Pripps produktionsmonopol. Voteringen skulle äga rum den 18 maj 1983, ett ödesdatum för näringsfriheten i Sverige. Det ursprungliga förslaget hade mildrats i näringsutskottet och klubbades nu igenom för att inte chikanera Feldt. Enligt de borgerliga var beslutet, trots förändringarna som gjorts, ett steg på vägen mot ett statligt bryggerimonopol.

På politisk väg verkade det utsiktslöst att spräcka planerna på ett statligt ölmonopol. Nu fanns snart ingen privat konkurrens kvar. Alla hade dock inte gett upp. I Bergslagen smiddes nya planer, som fick historien att ta en annan vändning.

Nyheten ruskade om: denna försommar tillkännagav bröderna Spendrup på Grängesbergs bryggeri att bolaget skulle introduceras på börsen och byta namn till Spendrups. Initiativet hade stöd från bland annat ICA-handlarna och Saba. Genom sin slogan ”Det privata alternativet” vann Spendrups många investerare och kunder som ville värna näringslivet från statlig inblandning.

Bröderna Spendrup var inte ensamma om en optimistisk syn. I Vimmerby köpte familjen Dunge tillbaka de aktier i Åbro bryggeri som statliga Brygginvest tidigare hade förvärvat. ”Vi tror på framtiden som ett självständigt bryggeri”, sade vd Per Dunge.

Samtidigt knöts Pripps ännu närmare Socialdemokraterna och staten. Till ny vd utsågs Bill Fransson (S), tidigare talskrivare och hjälpreda till Olof Palme och senare budgetchef på Finansdepartementet. Efter utnämningen sade Fransson själv att han saknade erfarenhet av att leda företag. Utnämningen var ett tecken på ökad politisk korruption i Sverige, menade den förre statssekreteraren Mats Svegfors (M), som senare blev politisk chefredaktör i SvD.

Statens fortsatta inblandning i bryggeribranschen skulle även i fortsättningen leda till misstankar om otillbörligt gynnande. När Spendrups ansökte hos Industriverket om lokaliseringsstöd för en utbyggnad av ett nytt bryggverk och en saftfabrik, en investering som skulle ge ett 30-tal nya jobb i glesbygden, blev det nej. Detta trots att länsstyrelsen i Kopparberg hade tillstyrkt ansökan om statligt lokaliseringsstöd. Industriverket gav ingen motivering, men frågan väcktes om avslaget berodde på en oro för ökad konkurrens gentemot statliga Pripps.

Vid mitten på 1980-talet började man ändå tala om en ölkultur igen, trots att många klassiska bryggerier hade lagts ned och jämnats med marken. Konkurrensen från småbryggerierna ledde till ett större utbud och det togs nya grepp. Vissa dagstidningar började med öltester och det ordnades ölprovningar. Men visst märktes det att man i viss mån måste åka snålskjuts på nyss omkullkastade traditioner för att nå fram. Pripps lanserade till exempel ”Preppens”, som skulle ge en känsla av det gamla Göteborg – samtidigt som den gamla Prippska tomten på Stampen låg som en ödetomt. Och för de allra flesta var öl på krogen fortfarande synonymt med ”en stor stark”.

Bryggerijätten Pripps visade upp allt sämre resultat och bolaget utvecklades inte jämfört med de små oberoende bryggerierna. Grossister bojkottade Pripps på olika sätt för att inte uppmuntra till en koncentration på marknaden. Hos de anställda och i facket fanns också förhoppningar om en privat ägare som skulle kunna tillsätta en mer professionell ledning.

Nu hade staten verkligen svängt och ansåg inte längre att det fanns några skäl att behålla bryggeriet i statlig ägo. Volvo hade anmält intresse för att köpa hela Pripps. Alfa Laval fanns också bland intressenterna. Även amerikanska Anheuser-Busch lämnade ett bud, en lösning som dock motarbetades av facket.

Resultatet av förhandlingarna blev till slut: fortsatt statlig ägo. Statliga Procordia, tidigare Statsföretag, köpte 1986 Pripps för 850 miljoner kronor. En kosmetisk operation och fortsatt missnöje hos både anställda och kunder.

Hotet om ett statligt bryggerimonopol var dock över. Pendeln hade svängt. Den främsta symbolen för motståndet blev bröderna Spendrup, som på tio år förvandlade det lilla avlägset belägna Grängesbergs bryggeri med svag ekonomi till en storspelare. Marknadsandelen ökade från tre procent år 1976 till 13 procent år 1986. Detta trots mellanölsförbud, överkapacitet, prishöjningar, skattetryck och skärpta reklam-regler. (År 2019 uppgick Spendrups marknadsandel för öl till 33,7 procent.)

Med Sveriges EU-inträde 1995 kom dödsstöten för det statliga vin- och spritmonopolet och vi fick en avreglerad importmarknad för alkoholdrycker. Sedan den tiden har vi också fått se nya bryggerier
grundas i Sverige igen, främst hantverks-bryggerier som tar tillvara olika traditioner och smaker. Höga råvarupriser, höjda skatter och en explosiv ökning av antalet bryggerier de senaste tio åren innebär att vinstmarginalerna i branschen är små, men det finns också möjligheter till export och specialnischer. Alkoholfritt öl av god kvalitet är en växande trend. Valfriheten för ölkonsumenterna har förmodligen aldrig varit så stor som i dag.

Men vad blev egentligen kvar av Pripps? Under Bildtregeringen kom staten slutligen att avveckla sitt ägande och Pripps övertogs av Volvo. Bryggerikoncernen kom sedan att genomgå växlande öden med osäkra investeringar i Baltikum och Ryssland och hamnade efter en vända i Norge slutligen i danska Carlsberg, med Carlsbergfondet som majoritetsägare. Samtliga Prippsanläggningar i Sverige lades ned. I dag lever Pripps endast kvar som varumärke. Hela det bryggerihistoriska arv som Pripps representerade, en lång rad klassiska svenska bryggerier, blev mer eller mindre utplånat. Hade det gått så även utan statens ägande och inblandning? Det kommer vi aldrig att få veta. Men 1900-talet kan utan tvekan betraktas som ett århundrade då staten förde krig mot ölkulturen på flera fronter.

Leave a Reply

More articles

Små bryggerier köps av större aktörer. Detta blir allt mer vanligt i ölvärlden. För ett litet bryggeri kan nytt kapital vara skillnaden mellan att vinna och försvinna. Produktionen kan skalas upp och ölen få bättre distribution. Men är det så att man säljer sin själ om man avyttrar en del av sitt företag? Vi ställer oss frågan spelar det någon roll vem som äger?

Ett system där bankerna säger nej till krögare som vill låna pengar gör att mindre bryggerier låses ute från marknaden när storbryggerierna tar bankernas plats och skriver exklusivitetsavtal som motkrav. Under våren 2020 startade Konkurrensverket en utredning som i skrivande stund fortfarande är aktiv. Fokus ligger på om de stora bryggerierna bryter mot konkurrenslagens paragrafer om “missbruk […]

Mellanölet fick en stormig karriär i de svenska livsmedelsbutikerna 1965–1977. Det skulle få svenskarna att bli nyktrare men istället kom det att förknippas med problem och fylleri.

Kulturforskaren Richard Tellström om restriktioner, beskattningar, postmoderniteten och vikten av EU-inträdet.

“Så råddes synen på kvinnan att hon först och främst hade ansvar för hem och barn. Så när hon går ut i industrin och får arbete om hon är ogift så finns fortfarande den här uppgiften att kvinnors roll i samhället först och främst är att ta hand om barn. En syn som lever kvar […]

Ölkultur på krogen var för mig från början helt sammanknippat med utlandet. Vi var i Tjeckoslovakien och ibland grannländerna på sommaren och där ölade folk. Det verkade trevligt. I Sverige hade jag intryck av att det var dyrt och lite otäckt. Mina föräldrar drack bara lättöl, mellanöl var för mig förknippat med fulla, ouppfostrade ungdomar. […]