Search
Helene & Marianne
Share Tweet Email

Helene & Marianne

People of the craft beer world
2022 01 17    16:41
Redaktion

Med importföretaget Reuterwall & Co var Heléne Reuterwall-Thideman med och introducerade helt nya ölstilar för svenska folket i slutet av 80-talet. När hon som utställare på första upplagan av Stockholms Beer 1992 träffar festivalgrundaren Marianne Wallberg startar en vänskap som håller i sig än idag. Den vänskapen har troligtvis varit med och påverkat svensk ölkultur till det bättre.   

text Johan Holm   foto Calle Stoltz

År 1992 anordnades den första svenska ölfestivalen, Stockholm Beer Festival. På första upplagan av festivalen representerades 143 olika öl och publiktillströmningen var över förväntan. Under mässans fyra dagar hade man 18 000 besökare, och ytterligare 10 000 som inte kunde komma in, vilket var ett tydligt tecken på att grundaren Marianne Wallberg hade haft rätt när hon förutspått det växande svenska ölintresset.

Vad var det som gjorde att du föll så pladask för öl att du valde att fightas så hårt och länge som du gjort?

– Att kunskapen om öl var så oerhört låg. Jag blev nyfiken och ville veta mer om varför folk bara beställde en stor stark och inte brydde sig om att ta reda på vilken öl som passade till vilket tillfälle, vilken mat, vilken årstid, till sin egen smak. Att beställa en stor stark tyckte jag var lika knäppt som att beställa en stor mat.

Hur träffades ni?

– Heléne var utställare de första fem åren på SBWF. Hon importerade då kvalitetsöl från Belgien, England och USA i bolaget Reuterwall & Co som hon var delägare i. Jag tyckte att Heléne var ett riktigt föredöme och jag lärde mig mycket om öl från henne.

Heléne Reuterwall-Thideman berättar vidare.

– På den tiden, sent 80-tal och in på 90-talet, var vi så kallade ölagenter. Då var Vin & Sprit fortfarande ett statligt inköpsmonopol. Det var alltså de som importerade ölen till Sverige och vi fick provision på flaskorna som Systembolaget köpte av Vin & Sprit. Våra största varumärken, som vi också introducerade på den svenska marknaden, var Samuel Adams, Chimay, Duvel, Weihenstephaner, Ayinger och Samuel Smith. Men vi var också redan då tidigt ute med spontanjästa öl från Lindemans, fler belgare som Orval, Kwak, Steenbrugge, Straffe Hendrik – listan är lång. Med facit i hand var vi för tidigt ute med den här typen av ölsorter, exempelvis gueuze som först nu 30 år senare blommar för fullt under benämningar som till exempel suröl. På den tiden var det ett väldigt magert utbud från de svenska bryggerierna, i princip enbart lageröl, så de svenska konsumenterna öppnade inte riktigt upp famnen för våra ofta välhumlade ölsorter. Detsamma gällde för till exempel Real Ale som tog mark samtidigt med hjälp av killarna på Ölkusken. Därför blev det en storslagen arena för alla oss som arbetade med att sätta dessa öl på kartan i Sverige att delta som utställare på premiären av Stockholm Beer Festival 1992. Vilken känsla det var att få möta den exklusiva skaran av konsumenter och skribenter som delade vår passion för högkvalitetsöl.

Kan du plocka ut ett minne från alla år med SBWF som sticker ut lite extra?

H: – Det är helt klart den allra första Stockholm Beer Festival 1992 när vi bokade hela Snickeriet i Tegelhuset på Nackastrandsmässan. Vi byggde en mastodontbar tillsammans med Anders Thool på Norra Brunn och hans personal. Jürgen Grossman på Gässlingen serverade hummer i en egen restaurangdel. Vilken succé! Alla vi som var utställare, besökarna och även Marianne som kom på denna idé, sjösatte den och fortfarande ömt förvaltar den blev helt sålda. Efter detta har jag deltagit, på det ena eller andra sättet, växelvis som utställare och i arrangörsgänget genom alla år, på varje SBWF, varje dag. Årets absoluta höjdpunkt!

Det var i Helenes monter som Marianne fick upp ögonen för hur bra det kan bli när man man kombinerar öl och mat på rätt sätt.

– I Helenes monter på mässan kombinerade bland andra Olle Mossberg deras olika öl med olika spännande tilltugg, exempelvis Liefmans hallonöl tillsammans med pepparkaka och mögelost. Det fick mig att själv börja kombinera öl med olika maträtter, både i maten och till maten. Efter fem år sålde Heléne sin del i Reuterwall & Co och började arbeta hos mig. Förutom Stockholm Beer & Whisky Festival arrangerade vi även Göteborg Beer & Whisky Festival 1996 och 1997. Öresund Beer & Whisky Festival arrangerade vi i Malmö 2001. I tio år arbetade vi tillsammans, sedan fick hon tjänsten som PR-chef på Pernod Ricard där hon jobbade i elva år. Men sedan cirka fyra år är hon tillbaka med oss i festivalgänget igen. Heléne och jag har umgåtts tillsammans med våra familjer och många gemensamma vänner i alla 30 år och vi har alltid väldigt roligt ihop, med ett stort gemensamt intresse för bland annat dryck och mat.

Hur kom det sig att du lyckades få så pass många huvudmän och branschstjärnor att prioritera ett besök på en mässa i Sverige?

M: – SBFW handlade redan från första året om massor av kunskap, under trevliga former, i vacker miljö. Det var något helt nytt och spännande som snabbt blev en snackis. Min mentor Michael Jackson, som jag träffade via dåvarande Pripps ”öldoktor” Hans Nordlöv, hjälpte mig också mycket och han presenterade mig för de allra flesta huvudmän i både öl- och whiskyvärlden. Jag reste mycket också och träffade bryggare på olika bryggerier, framför allt runt om i Europa. Michael Jackson älskade verkligen att komma till SBWF och han talade alltid gott om oss ute i världen. SBWF och även våra tävlingar har alltid haft ett mycket högt anseende utomlands och det har också bidragit till att många kommit till oss. På SBWF visste bryggarna att de kunde träffa kollegor från många olika länder och vi blev en omtalad mötesplats. Jag har varit vittne till många trevliga bryggmästarmöten under åren. Svenska bryggerier blev också med åren mycket duktiga på att brygga olika sorters öl. Här var vi ju inte belastade med någon speciell typ av öl, som exempelvis England med Ale eller Tjeckien med Pils, utan kunde fritt experimentera med olika typer av humle och olika öltyper. Det gjorde också att andra länders bryggerier blev nyfikna på oss.

Utöver SBWF, vad är du mest stolt över att ha åstadkommit för ölbranschen?

M: – Förutom att jag är stolt över att på olika sätt ha kunnat bidra till att öppna dammluckorna så att maltvågen kunde forsa fram, så är jag stolt över att ha initierat en ändring av alkohollagen så att provningar och dryckesmässor blev lagliga, vilket de från början inte var. Det var ett hårt jobb som jag helt ideellt gjorde mellan 1997 och den 1 januari 2011 när lagen trädde i kraft. Hade jag inte gjort det så hade vi inte haft alla ölmässor som vi nu har och som är bra för att bryggerinäringen ska kunna växa. Jag har också jobbat hårt för att hela tiden få nya intresserade att komma till SBWF, för branschen behöver inte bara de redan frälsta, nya måste hela tiden in. Jag jobbade hårt under många år för att även tjejerna skulle upptäcka öl. På SBWF började vi efter ett par år ha med champagne och vin, för att få de många tjejer som köpte biljetter till sina män och pojkvänner att själva vilja följa med. Väl på plats började de prova öl och idag har vi många, många tjejer och kvinnor som har upptäckt öl och även hur man kan kombinera öl med mat. Vi har redan från början verkat för att få krogarna att komma till SBWF och de har också blivit fler och fler för varje år. Sedan starten 1992 har vi även ett nära samarbete med Systembolagets inköps- och marknadsmänniskor, som alltid kommer till mässan. Även många butikschefer utifrån landet besöker mässan varje år. Både krogarna och Systembolaget är ju så viktiga för bryggerierna. Jag har också på olika sätt lobbat för att regeringen ska undersöka möjligheten till gårdsförsäljning, vilket nu börjar ge resultat. Sedan är jag självklart stolt över att jag under 30 år fått vara med i denna härliga bransch och fortfarande har jag allt några år till att ge.

Leave a Reply

More articles

På 25 år har vi i Sverige lämnat bryggeridöden bakom oss och tagit några rejäla sjumilakliv in i en fantastisk ölkultur.

Jörgen ”Jugge” Hasselqvist och Sten ”Stene” Isacsson, två personer som betytt otroligt mycket för den svenska utvecklingen av öl, berättar om blandband, triggande nej-sägare och hur de var med och utvecklade den Stockholmska ölscenen under 90- och 00-talet.

Under 80-talets mitt, när Ölsverige är som sämst väcks ölintresset hos Misse Ljungström efter en pressresa till Östtyskland och hon blir en i ett gäng journalister som tar fighten för att öka intresset och statusen för öl i landet.