Jugge & Stene

Jörgen ”Jugge” Hasselqvist och Sten ”Stene” Isacsson, två personer som betytt otroligt mycket för den svenska utvecklingen av öl, berättar om blandband, triggande nej-sägare och hur de var med och utvecklade den Stockholmska ölscenen under 90- och 00-talet.   

Text Johan Holm   Foto Calle Stoltz

Jag möter upp Jugge och Stene på Skeppbron 44, i huset som byggdes av Carl Smitt. Carl var son till den Johan Willhelm Smitt som på 1860-talet räddade S:t Eriks Bryggeri från konkurs, men nog om det här, det kan du läsa mer om på sidan 35. I denna byggnad ligger Zum Franziskaner och det har krogen gjort sedan huset stod klart 1910. Faktiskt innan det också, men då i den byggnad som låg här innan Carl bestämde sig för att jämna den med marken. Vi ses här för att låta Jugge och Stene få berätta hur de ser på sitt 90-tal.

J: – Jag började på Black & Brown -87-88. Det var verkligen en ”pubbig” pub men det var också det enda som fanns då. Vi hade ett gäng engelsmän som hade träffat svenska tjejer och flyttat hit och de klagade som fan på utbudet. En av dem var en väldigt duktig entreprenör och vi startade en ölimportfirma ihop och började importera engelsk öl.

Vilket år var det?

J:– Hmm, -92 tror jag. Jo, det var det för då fick vi vårt första barn. Skitbra idé att starta eget samtidigt, haha. Då var inte Götgatan lika hipp som idag och Ölkusken som vi sedermera döpte oss till hade lager där Brunogallerian ligger. Det fanns massor av småföretag där inne och det var skitigt och jävligt men svinbillig hyra. Och 1993 öppnade Rune (Bohlin) Oliver Twist på Repslagargatan.

S: – Jag började jobba på OT rätt tidigt. Jag kom från krogbranschen och hade jobbat mestadels på nattklubbar. Glädjehuset där jag jobbade gick i konkurs och efter min månads lönegaranti ville de inte ha kvar mig. Jag minns att jag ringde en kompis som också jobbat där och skulle berätta att jag också var fri därifrån. När jag ringde så var han på väg ut på puben, han skulle till ett nyöppnat ställe som hette Oliver Twist och tyckte vi skulle ses där. När jag kom in kände jag direkt att ”här ska jag jobba!”. Det tog väl någon dag, sen ringde jag upp och frågade och sen började jag där, den första juli tror jag det var.

J: – OT öppnade den 28 mars 1993. Vi sprang där som fragglar och försökte få in lite öl, även om de hade avtal med Falcon. Rune var inte som alla andra och vi lyckades sist. Vi tog inte ut någon lön från Ölkusken för vi var inget vidare på att driva företag även om vi hade “The summer of Hootch” om du kommer ihåg den alkoläsken. Jag behövde dra in pengar så jag började jobba extra i servisen på OT, vilket jag var oduglig på så jag hamnade i baren. Stene hade betydligt mer koll som hade hållit på med drinkar och grejer och han undrade vad jag var för jävla lallare som kom in. På riktigt! ”Vem fan är den där snubben?!” Sen var det musik och samma typ av humor som gjorde att vi klickade väldigt fort…

S: – Ja, det tog någon dag.

J: – Och resten kanske är historia då?

Var det OT som lade grunden för ert ölintresse?

J: – För min del så var det när man var ute och reste. Man drack någon varm öl under ett konsertbesök i London som man kanske ändå tyckte var rätt god, man tågluffade och drack något starkt i Belgien och tyckte det var gott för att det var nioprocentigt. Man hade inte dykt djupare än så. Sen är man uppvuxen på ljus lager, det är inget att snacka om.

S: – Det är samma för mig. Jag hade varit i England och druckit någon bitter och pale ale och försökte komma underfund med vad det var för något. I USA hade man Samuel Adams och det fanns ett bryggeri i Kalifornien som hette Eureka som var ganska stora som vi hade på restaurangen jag jobbade på. Men det var på Oliver Twist man lärde sig.

Ni nämnde att OT hade Falcon-avtal från början, när började det bli ett ställe med bättre utbud?

J: – Rune började väl med att ta in några flaskor. Han gillade inte heller det här monopoltänket och hade ärligt talat inte kollen på det sättet eftersom han inte kom från krogbranschen. Men han gjorde det ändå bra för han gjorde sitt ställe från ett gästperspektiv.

S: – Jag tror svaret till barchefen Rob var: ”Vad ska jag köpa för öl från Systembolaget?” Man köpte ölen via Systembolaget på den tiden. ”Ja, allihop såklart!” Vi tog in allt vi kunde få tag på, vilket var runt 20-30 sorter. Sen gick det jävligt fort!

J: – Mycket hade med EU-medlemskapet att göra, då var många regler tvungna att försvinna. Jag tror också att vårt jävlaranamma och intresse att ha saker som ingen annan hade stod ut i bruset.

Fanns det någon efterfrågan hos gästerna att dricka nytt och annorlunda?

J:– Anglofilerna blev ju skitglada. De första två åren vi höll på med casköl var total ekonomisk katastrof, men ska vi vara en pub så ska vi fan ha real ale. Jag gillar inte ordet nej. Jag vill veta varför det inte går och när jag är överbevisad att det faktiskt inte går, då är det okej. Ett slentrian-nej, eller ”det går inte” eller som vi fick höra ”de där ölen reser inte ens bra i England”. Okej då vet vi det, men hur reser den till Sverige? Tänkte vi och sa att ”Om den inte reser säljer vi den inte”. Det var så vår relation med Cask började. Varför skulle vi släpa över grejer som inte smakar bra, det är att skjuta sig själv i foten ganska stort.

S: – Vår egen nyfikenhet gjorde nog sitt till, vi tyckte om
att testa och prova och alla ölnördar och hembryggare gick
till oss för att vi hade ett bra utbud från början trots att det inte fanns så mycket.

Blev det en spiraleffekt då?

J: – Vi växte väl upp ihop i ölintresset och det som pågick. Det brukar ju heta att man är på rätt plats vid rätt tillfälle. Och det var av många olika anledningar: importmonopolet rök, intresset ökade, vi öppnade fler krogar och den övre alkoholgränsen försvann. Det är tur och skicklighet i allt. Man ska inte glömma att när Reuterwall tog över Orval första gången, så anmälde Spendrups produkten för att den efterjäser, vilket gör att den blir starkare än vad som står på etiketten. Det är första gången i Orvals historia som de har fått öl skickad tillbaka med lappen att det är något fel på den. ˝What! Vi har inte gjort fel på 300 år.” Tänk han som står där nere och får den här reklamationen och kollar vad det är för fel. ”Den är för stark.” Va?! Var kommer reklamationen ifrån? Sverige. Jaha, men de säljer ju vin, och det är 14 procent. Men 6,4 procent är för starkt? Han förstår inte att det är det som är felet.

Vad hände efter EU-medlemskapet?

S: – Vi blev jävligt fulla! Hahaha ….

J: – Det som hände samtidigt då var att gamla nattklubben Brunnen gick åt helvete och Rune fick frågan om han ville öppna krog där.

S: – Vi hade varit ute och rest med personalen, men även bara jag, Jugge och Rune. Framförallt i Skottland minns jag. Jag och Jugge var jävligt inne på att vi skulle ha en krog till, som de två sönerna som tjatade på pappa. ”Köp en krog till, köp en krog till”.

Var det lite som att ni var ”Runes pojkar”?

S: – Gud ja!

J: – Ja, absolut!

S: – På gott och ont.

J: – Vi var hälften så gamla och hade en annan drivkraft, men vi synkade också i att inte vara som alla andra. ”Sky’s the limit”, nu kör vi!

S: – Vi var väl aldrig så jäkla noga att räkna timmar, trots att man var anställd så gjorde man det där till en livsstil. Jag satt mycket och spelade in blandband och vi DJ:ade verkligen på kvällarna.

J: – Det är den roligaste jobba-på-krog-perioden i mitt liv. Och just musik som vi båda brinner för. Vi hade en 100-växlare och en enkel-cd och det var en dödssynd om det blev tyst mellan två låtar.

S: – Och så kassettband!

J: – Rätt musik vid rätt tillfälle. Vi hade en stammis som hette Roger som såg ut som Rod Stewart och älskade Rod Stewart. Varje gång vi såg honom komma in så dök Maggie May upp. Han blev lika förvånad varje gång och trodde det var en slump. Det blev ju ännu mer sporrande. Vi hade jävligt kul där! Sen hade vi Finn Crisp-stoppet också. Vi måste ju ha paus någon gång, jobbar man på krog så jobbar man, behöver man pissa så går man och pissar, men man har ingen rast. Men ibland så gick vi in och hämtade en varsin Finn Crisp och så spelade vi Dancing Queen. För när du käkar Finn Crisp så får du samma takt. Gästerna tyckte att vi var helt dumma i huvudet! Det var fantastiska tider!

J: – Som Stene var inne på så reste vi mycket. Det här var innan internet, så vi faxade fram och tillbaka på papper man inte kunde läsa. Det var otroligt mycket chansningar på beställningar.

Då gjorde ni alltså resor i researchsyfte för att få koll på vad ni skulle servera?

S: – Det var väl det som var kickbacken, vi stoppade in extratimmar och då blev vi bjudna på resor. Det är klart att det var bra för honom för då blev vi utbildade.

J: – Nog fan gjorde vi jobbet, reste och knackade dörr. Sen blev det naturligt att vi delade på oss. Stene förälskade sig i lambic och jag blev mer förälskad i amerikanskt.

Hände det samtidigt?

S: – December 1995 öppnar Akkurat, det var ingenting som vi bestämde utan det var Rune som bestämde att jag skulle ner dit och Jugge skulle vara kvar på OT. Vi var lite ledsna, vi ville fortsätta jobba ihop.

J: – Jag var jävligt ledsen.

Vad var tanken med Akkurat då?

S: – Det var att det var större. Vi kunde ha fler Cask ale, större ölsortiment, fler whisky. Men Akkurat gick så dåligt i början, de första två åren var katastrof. Så vi höll på mycket med olika teman och festivaler. Det var belgofestival, jänkefestival, svenskfestival, fan och hans moster innan det där började tuffa på. Då kände vi att det nog var bättre om de båda ställena hade olika inriktning så att stamgästerna kunde gå emellan. Då föll det sig, tvärt emot vad man trodde eftersom jag hade varit i USA, så att Jugge ramlade in mer på jänkarprylarna och jag mer på lambicer. Sen hade vi naturligtvis mycket annat också.

J: – Man ska inte glömma att mitt i det här börjar antalet bryggerier öka också, vilket underlättade i att få tag i grejer.

S: – Att vi hade två ställen gjorde också att vi hade bättre köpkraft, oavsett om det var real ale eller amerikanskt och framförallt längre fram när vi skulle göra en egen bärs med Jämtlands Bryggeri. Det hade aldrig funkat om det bara var OT. Den ölen, Jämtlands Hell, hade premiär på mässan hösten 1997. Vi pytsade väl iväg 20-25 fat i veckan på två ställen av den.

J: – DÅ VAR VI HETA!

S: – Nu är vi sura gamla gubbar.

När lämnade Rune?

J: – Han kallade oss till köket och berättade att ”han hade tröttnat på det här” och att han hade en idé hur vi kunde ta över, så gjorde han något liknande på Akkurat.

S: – Jag fick erbjudande om att vara med på OT från början, och tackade nej.

J: – Det var 2001.

S: – Under våren med OT och i juli för Akkurat.

J: – Då hade jag gått in jävligt mycket i att hitta amerikansk öl. En blandad pall med öl vi aldrig hade hört talas kom hit inför mässan det året den var i Sollentuna, det är den galnaste idén ever. Vi hade verkligen allt i den montern. Ken från Harviestoun var över, vi hade Fantôme på fat, vi hade Cantillon…

S:  – Det var -98, för -97 hade vi Hell med hissen. Det var första gången vi hade Westvleteren.

J: – Och första gången vi hade en bredd med amerikansk öl. Fy fan vilken rock’n’roll-monter det var.

Vad fanns det för amerikansk öl i Sverige då?

J: – Sam Adams och Anchor Steam. Reuterwall ska också ha en jäkla credd för vad de gjorde med Sam Adams. Jag minns en sommar när Håkan under importmonopolets dagar satsade på att göra en New England-festival med hummer, clam chowder och hela jävla kitet. Boston Lager på fat! De tog över 120 fat och så regnade hela skiten bort, eller något sånt. Detta gjordes med privatimport och det var ingen lek, det minns jag från dagarna med Ölkusken. Sen hade de den Börje Salming plockade hem, Canada Lager. Jag snöade in på det där, och blev sporrad av att folk sa ”Nej, det går inte.” För och främst för att vi själva skulle ha den ölen på OT och Akkurat, men sen ringde Bolaget så då frågade man sig själv om man skulle ha en importfirma också. Är man entreprenör och har ADHD, då kör man utan att riktigt veta. Det blev mycket resor dit för min del, för att hälsa på och knyta kontakter.

Var det något bryggeri eller någon produkt som blev en extra stor hit?

J: – Jag blev förälskad i Red Seal från North Coast och ringde dem och de skickade över öl till oss i Sverige. Det berodde på att ägarna var lite äldre och älskade jazz, och är du jazzälskare är Stockholm stort.

När började ölkällaren på Akkurat fyllas på?

S: – Ganska tidigt, -95 eller -96, gick jag till Rune med en låda Chimay och frågade om det var cool att jag stoppade undan den. Så runt -97 någon gång gjorde vi nog det första lilla rummet, sen var det när jag och mina kollegor tog över som vi gjorde det stora provningsrummet.

J: – Då hade vi byggt en real ale-kyl för fyra fat på OT och en för sex fat på Akkurat. Det fick vi göra själva för att vi verkligen ville att cask skulle funka. Det blev också en visuell grej i baren, då såg du vårt hantverk när fatet är slut, att man måste vara två för att lyfta upp. Folk börjar ställa frågor och så får man chansen att berätta. Det gjorde mycket för real alen.

S: – I början på OT hade vi en platsbyggd bänk med kyljackor över faten, och det var ett jävla jobb med de här jackorna.

J: – Ja, fy fan vad vi höll på. De här kylslingorna som man la på. Det var en liten kylmaskin som pumpade vatten genom ett galler och det höll ju aldrig temperaturen riktigt, speciellt inte när det var fullsatt.

S: – Den kylde bara uppifrån.

J: – Förlåt sidospår, det där var inte källaren.

S: – Källaren byggdes ut och en del grejer lades undan för att vi inte hade sålt dem. Jag minns också när vi byggde entresolet Vi hade en liten kyl som stod på golvet i matsalen tidigare innan entresolet byggdes.

J: – Den ja!

S: – Den var fuktskadad, möglig och tog jävligt mycket plats som behövdes i matsalen. Jag minns att jag föreslog ett entresol, en våning till, och mina kollegor sa ”Det kommer aldrig gå.” Jorå, tänkte jag…

Har ni haft många nej-sägare omkring er?

S: – Alltid!

J: – Jag har alltid sprutat ur mig hundra idéer där två sitter ifrån början, de andra blir nedskjutna som ballonger. Jag gillar också att jobba i grupp, det är det bästa jag vet att bolla idéer ungefär som ett band gör en låt.

S: – Sen är det bra med nej-sägare också, då får du höra allt det dåliga.

J: – Exakt!

S: – Det värsta är ja-sägare, när hela personalen bara sitter och nickar och säger ja, ja ja.

J: – Det är väl lite som livet i övrigt. Det borde vara inskrivet nånstans i reglerna för företag att de alltid ska ha någon utifrån som har läst samma prospekt och som räcker upp handen och ställer den där frågan som ingen av ja-sägarna har.

S: Förändring är skitkul, då man måste tänka till när man flyttar en grej och det blir ett hål där den stod.

J: – Det har varit styrkan med OT utan att vi visste om det. Jag, Justin och Tompa är väldigt olika, men ihop tycker faktiskt rätt lika och vi pratar om allt. Jag är jättelycklig att det fortfarande gör det.

S: – Konstellationen på Akkurat, där var vi också väldigt olika och det hade kunnat funka men de andra två brydde sig inte.

Så du fick dra mycket som gjorde att du tröttnade?

S:– Det var inte så att de misskötte sig. De gjorde det de skulle, den ena med personalansvar och löner och den andra var vd med ekonomiansvar, men de gjorde sina 40 timmar
i veckan, sen var det familj och barn. För mig har krogen alltid varit en livsstil, ett livsverk som man lever med och hela tiden.

Kände du dig färdig med Akkurat?

S: – Det var en miljon olika saker som gjorde att jag gjorde som jag gjorde, en var att jag kände mig färdig mer eller mindre. Jag kände också att hela livet kretsade kring ett ställe.

J: – Det är som Stene säger, det här är en livsstil.

S: – Att få ha varit med om att det gick så bra för Akkurat, i toppen som världens bästa krog, till att nu få ta över det här. Det är väldigt hedrande att få göra det, att vara med och lyfta upp Zumen.